Det vita köttet förföljer mig. Stannar alltid utanför, viskar mitt namn.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.
måndag, juli 06, 2009
söndag, juni 28, 2009
jag håller (på, i och av)
Och det går en våg av viskningar genom bussen. "titta, han har tagit fram snoppen". bla bla bla. alltid samma jävla tjat. ja! jag har dragit fram ballen för att lufta lite, och såvida ingen är intresserad av att utforska den närmare så ska det ges blanka fan i det. det är min penis, organet som gör mig till man. självklart måste det vara tillåtet med kuk, offentlig som privat. kuken behövs för att skapa liv. kuken är den magiska muskeln, fittan är drivkraften. och ändå blir det ett jävla liv när man slänger fram den för lite luftning. inte ens pungen kan man släppa ut utan att ögonbryn höjs och viskningarna börjar. det är väl ändå inte så farligt med lite kulförsörjande skinn? mera pung, för helvete! det är naken jag vill vara när jag träffar människor, och det är nakna människor jag vill träffa. säkert perverst, men också fullkomligt naturligt.
vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...
vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...
söndag, juni 21, 2009
en, två,plötslig trebarnspappa
Vi sätter oss i bilen och han åker iväg med mig. Han kör så fort att det pirrar i magen och jag slår på tutan och skrattar som det missförstådda och sjuka barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är. Jag bad aldrig om att bli förstådd. Jag ber inte om det nu heller, jag bara hoppas på att nån dag bli det. Det räcker. Så borde alla känna och jag slår på tutan några gånger till för att skrattet ska få fortsätta flöda ur mig. Det är svårt att skratta när man tittar sig omkring och är missförstådd bara för att man inte är en del av den verklighet andra har bestämt att tro på. Bestämt oftast genom manipulation, indoktrinering och nån form av masspsykos.
Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.
Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.
fredag, juni 19, 2009
skitsnack
Jag viftar hektiskt med armarna. Jag vänder mig om. Inser snabbt att det är lönlöst, giftet fyller mig ändå.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.
Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.
Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.
Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.
Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.
måndag, juni 01, 2009
fläska på
För att nu är det varmt! Då går det att njuta, lite lite mer. Och det vill jag nästan alltid ha, lite lite mer. Det har tagit mig hit och kanske inte längre. Jag får testa vidare, lite lite mer.
Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.
Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.
Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.
Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.
måndag, maj 25, 2009
frisyrterrorist
En hand på axeln. Viska "öppna dörrarna till din kropps inomhus, släpp in mig" bemött av sparkarna och slagen. Dom verkar inte prata om den, ångesten. Så ser dom ut. Dom tvingar den säkert tillbaka, håller den kvar där inne, inombords, i kroppens inomhus. Jag vill ta ut den ett tag, krama den och pilla i dess lurv. Men jag kan inte, för jag ligger medvetslös på marken.
fredag, maj 22, 2009
torsdag, maj 21, 2009
Sleuta
Vi kan kyssas och vi kan kramas. Gunga och vrida på huvudet. Vi kan göra det, utan att gå under. Utan att gå sönder. Vi kan göra det för att vi vill, utan att gå sönder.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.
torsdag, maj 14, 2009
Ryter du?! röt jag
Det regnar ute och inne i huvudet gör det ont. Jag vill ha snus och inne i huvudet gör det ont. Jag känner det. Och snus, det är tobak i små påsar. Påsar som försiktigt, eller vårdslöst, placeras, eller pressas, in under läppen, eller tungan. Det finns också att köpa, alltid köpa, snus i lös form, fritt från påsarna. Men den snusformen är ganska snubbig och används nästan enbart av människor som inte tycker intim hygien är sådär jätteviktigt.
Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.
Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.
onsdag, maj 13, 2009
Stora, väldigt stora, påsar.
Ibland, när jag tvättar mig, tänker jag på dig. Tänker att jag vill tvätta dig också.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.
måndag, maj 04, 2009
Istället för nåt annat
Till höger står jag, ler och lutar mig, lutar mig lite bakåt. Det är något som fastnar på bild. "Där är jag" säger jag och sätter strategiskt fingret på den plats på bilden som stämmer överens med det jag just sagt. "Ja, och där är jag" säger Thomas och gör samma sak med fingret som jag gjorde, med den väsentliga skillnaden att det istället för mitt finger är hans finger som istället för på mig pekar på honom.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.
måndag, april 27, 2009
Byxor av kjoltyg
Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.
Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.
När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.
Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.
När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.
söndag, april 19, 2009
ska vi gå ut i köket?
Jag har inga kläder på mig. Avsaknaden av kläder, på kroppen, resulterar i nakenhet. Dessvärre bara min egen denna gång. För här verkar inga andra människor finnas. Inte just nu.
Inte precis just nu, där jag är naken.
Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.
Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.
Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.
Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.
Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.
Inte precis just nu, där jag är naken.
Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.
Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.
Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.
Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.
Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.
onsdag, april 15, 2009
Tankeavföring i ord
" Men jag kan betala för det!"
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.
När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.
Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.
Han tar upp telefonen.
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.
När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.
Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.
Han tar upp telefonen.
onsdag, april 08, 2009
i'm a living stain, that only death can wash away
Fingret spetsas. Pekar. På bristerna. Fingret pekar på bristerna.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.
Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.
Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.
Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.
Hej då.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.
Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.
Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.
Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.
Hej då.
onsdag, april 01, 2009
Ibland behövs andra
I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Ibland behövs andra
I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
söndag, mars 29, 2009
Jag fraktar den frukt som fröknarna fruktar.
Nu ser jag solen. Den skiner, sägs det. Vad den nu än gör så tycker jag om det. Det blir ljust, varmare. Jag blir glad, varmare.
Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.
Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.
Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.
Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.
Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.
Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.
Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.
Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.
onsdag, mars 25, 2009
inspiration
Kompisar är härliga grejer, speciellt de som är galna. Man kan fyllas med inspiration, eller helt enkelt bara mjölka varandra. Mjölka varandra på alla tänkbara sätt.
http://www.flickr.com/photos/ivar_studios
http://www.flickr.com/photos/ivar_studios
Kort om Abisko
I norra Norrland. Tåg i många timmar, väskor i stort antal. Incheckning, avlämning. Lite bastu, lite öl. Snöstorm. Ingen skidåkning.
Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.
Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.
Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.
Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.
Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.
Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.
Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.
Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.
Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.
Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.
Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.
Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.
Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.
Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.
Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.
Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.
lördag, mars 14, 2009
Människor i rabattmetafor
Du vet, det här med att så små, små frön i de mänskliga rabatterna, som sakta skjuter ut skott som blomstrar och ger tillbaka. Man sår och blir sådd.
Det genereras, det levereras, det pollineras.
Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.
Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.
Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.
Det genereras, det levereras, det pollineras.
Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.
Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.
Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.
onsdag, mars 11, 2009
bortom konventionen
Jag skälver. Jag sitter bredvid.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.
En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.
Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.
Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.
Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.
En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.
Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.
Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.
Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.
onsdag, februari 25, 2009
indoktrinera
Sun been down for days
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case
Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY
och kolla videon. bra grejer.
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case
Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY
och kolla videon. bra grejer.
Ta och ge dig! (nu får du allt)
Ett köttbullepaket senare satt dom där, nakna i sin egen konsekvens. Inte trodde dom att livet skulle handla om aktiva val, så som det med åldern verkar göra. Och varför skulle dom? För med barns naivitet, eller rättare sagt oskuldsfullhet, granskade dom de alltid lovande landskapen som de återkommande dagarna bjöd på.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?
Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.
Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?
Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.
Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.
måndag, februari 23, 2009
tema : identitet
Det är som att vara på en plats
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det
är man då där för första gången?
det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.
för minne och fakta är två helt olika saker.
du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?
fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det
är man då där för första gången?
det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.
för minne och fakta är två helt olika saker.
du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?
fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?
torsdag, februari 05, 2009
det jag lyssnar på när jag pysslar
http://www.youtube.com/watch?v=4hSJxbG9Vls
http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E
http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI
http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q
http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0
http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA
http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg
http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno
http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE
http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E
http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI
http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q
http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0
http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA
http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg
http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno
http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE
måndag, februari 02, 2009
Loggbok från Stavhoppslandslaget
Du kanske skadar dig på den, stammar du försiktigt. Du ser så otroligt osäker ut, som att du aldrig har sett en man visa sina känslor med en motorsåg förut. Jag skrattar och och tittar dig djupt i ögonen, för att lugna, för att lugna dina nerver. Trots det rycker du till, nästan skriker, när jag drar igång motorsågen med två bestämda och kraftfulla ryck.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.
Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!
Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.
Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!
Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.
torsdag, januari 29, 2009
Sången dom sjunger när Faxvåg tar slut
Vem kan Faxvåg förutan vind?
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?
En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?
En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.
fredag, januari 16, 2009
vi håller andan och väntar på döden
Sätter tänderna i den sista fliken som är kvar att slita bort från nagelbandet. Det börjar blöda igen. Han sitter där koncentrerad på sin egen tomhet. Tankar på tomgång och högar av ölburkar håller honom sällskap. Dagarna tycks ta slut utan hans hjälp, och likaså börja igen. Konstigt hur tiden går så fort trots att man lever så otroligt långsamt. Kanske skulle man anpassa sig, funderar han. Kanske skulle man byta ut den frystorkade maten mot färsk kost och ta vara på den tid man utan att blivit tillfrågad fått pressad i ansiktet. Vänsterarmen skrapar bort alla rester som allt för ärligt berättar om en existens i dekadent ensamhet från bordet samtidigt som högerhanden fattar en penna. Strax därefter har han ett blankt ark framför sig, blankt bortsett från rutan i ena hörnet i vilken han under samtalet med Kvinnan illustrerade diverse tortyrredskap.
Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.
Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.
Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!
Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.
"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.
Sen, äntligen, försvinner han.
Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.
Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.
Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!
Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.
"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.
Sen, äntligen, försvinner han.
tisdag, januari 13, 2009
slickar min spegelbild
Du är kall våffla. Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.
Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.
Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
fredag, januari 09, 2009
Bästa fålen apelgrå (den rider Staffan själv uppå)
Jag bär med mig en ask. I den ligger liten liten mask. Förut, innan, var den slemmig och i konstant rörelse. Nu är den torr, torr som fnöske, och smakar gammal sårskorpa. Jag har döpt den. Jag har döpt den till "Evigheten" och har den som en påminnelse om min egen dödlighet, och även för det eviga kretsloppet. En dag lade jag Evigheten i en skål och hällde mjölk på den. Jag sa "där kan du inte ligga och skvalpa hela dagen, maskjävel" och torkade med hårtork och skrubbade med tvål. Det kom blod. Torrt maskblod.
Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.
Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.
Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.
Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.
lördag, januari 03, 2009
smegge
Jag hade glömt hur fint det var. Titta in i gamla luckor, se tillbaka på gamla sår.
Beroende på utfallet, för bakom var sin sten låg vi och hoppades. Ögolocken hårt sammanpressade, räknandes till tio. Så fort vi nådde dit, till tio, sprang vi för allt vi hade in, in i skogen, för att aldrig komma ut. Men ut kom vi. Du till ditt och jag till mitt.
I efterhand kan man tänka att vi borde stannat kvar.
Beroende på utfallet, för bakom var sin sten låg vi och hoppades. Ögolocken hårt sammanpressade, räknandes till tio. Så fort vi nådde dit, till tio, sprang vi för allt vi hade in, in i skogen, för att aldrig komma ut. Men ut kom vi. Du till ditt och jag till mitt.
I efterhand kan man tänka att vi borde stannat kvar.
söndag, december 28, 2008
vi riktar våra tankar, vi tvättar våra sår
Öppna rebellburken och skrika. Skrika ord som frihet och helvete. Sen, i stundens hetta, ordlöst vrål.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.
lördag, december 27, 2008
vi ruttnar och tar hand om varandra
Idag vaknade jag klockan 20. Helt nonchalant bara. Satte mig upp och såg en film. Nu börjar det bli dags att äta.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!
Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!
Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.
onsdag, december 24, 2008
Satsa allt du har, förlora
Då var det dags igen. Julafton, dagen folk kan andas ut efter att ha stresskonsumerat. "Men det handlar inte om det, julen handlar om kärlek, att umgås med dom man håller av... Och här har du lite saker jag köpte. God Jul!"
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.
Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.
Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.
fredag, december 19, 2008
Du skriker i sömnen
Vi flyter fram, tyngdlöst. Att bara finnas i luft. Som att färdas utan mål är meningen. Är syftet. Är hemligheten.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.
Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.
Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.
Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.
Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.
måndag, december 15, 2008
Han slog mig så vackert
Jag liknar den vid en filmprojektor, tiden, källan till liv. Projektorn är givetvis själva jaget, den människa man av olika anledningar väljer att vara. Filmrullen är alla minnen man har lagrat, ens historia. Linsen är nutiden, den som gör det möjligt för filmen att visas. Med hjälp av linsen återspeglas och påminns vi om våran historia, men den omformas samtidigt och lägger grund för hur man ser på nästa ögonblick. Vissa har en hel, sammansatt, film. Det finns dom med trassliga rullar men med färgrik och vid lins. Andra har högar med rullar som upprepat bombarderar duken (som skulle kunna symbolisera framtiden, till vilken vi ohejdbart färdar men aldrig når). Sen finns det människor (projektorer) som nästan inte har någon rulle alls, och en lins knappt använd. De som lever i nuet på ett sätt som inte ger variation och då inte heller frihet.
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?
lördag, december 06, 2008
Det står en bil utanför och ser glad ut
Och då kanske man tänker att man inte räcker till, att man inte är tillräcklig, att man till inte räcker. Så fånigt, när man går omkring och är alldeles fantastisk. Om inte annat så för sin otroligt komplicerade uppbyggnad. Saker man inte ser, men som ändå finns där. Saker man är. Saker man består av. Sex laxar i en laxask.
Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.
Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!
Och sen ber vi om ursäkt.
Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.
Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!
Och sen ber vi om ursäkt.
fredag, december 05, 2008
Vis, dom och tand.
Hon är en snabbspolning i filmen om hans liv. Okaraktäristik, som en levande gästbok. Andra människors åsikter och citat utgör hela hennes existens och nu är hon därför lämnad i dåtidens dunkelhet.
Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".
Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!
Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".
Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!
torsdag, november 13, 2008
Det är bara tid.
Idag kom Wolfkvinnan hem till mig. Hon sa att hon kommit för att äta mitt kött.
En obeskrivlig rädsla fyllde min kropp, en rädsla av slaget som får kroppen att skaka och pressa ut svett. Så försiktigt som möjligt och med en röst dränkt i svaghet försökte jag få henne att ombestämma sitt, för mig, drastiska och omoraliska beslut.
Men Wolfkvinnan bara skrattade så hårtussar och slem snart täckte större delen av golvet. Hon sa att mitt folk behövde man tillrättavisa. Hon sa att min typ av människa behövde sättas på plats, annars skulle vi oundvikligen gå för långt. Sen började hon tugga.
Det är omöjligt att beskriva smärtan jag kände. I vad som kändes som flera tusen evigheter gnagade hon min vänsterarm i typiskt Wolfkvinnemanèr. Först bet hon ett hål i skinnet med de vassa Wolfkvinnetänderna, rev sakta bort, bort skinnet som skyddade de ömma musklerna, och plötsligt var det bara ben kvar. Ben, som med sin muskellösa existens för alltid kommer påminna mig om Wolfkvinnan och Wolfkvinnans överlägsenhet.
Hon hade segrat. Ännu en gång, och som alla gånger, hade Wolfkvinnan segrat. Jag börjar tro att det är lönlöst att försöka komma undan.
En obeskrivlig rädsla fyllde min kropp, en rädsla av slaget som får kroppen att skaka och pressa ut svett. Så försiktigt som möjligt och med en röst dränkt i svaghet försökte jag få henne att ombestämma sitt, för mig, drastiska och omoraliska beslut.
Men Wolfkvinnan bara skrattade så hårtussar och slem snart täckte större delen av golvet. Hon sa att mitt folk behövde man tillrättavisa. Hon sa att min typ av människa behövde sättas på plats, annars skulle vi oundvikligen gå för långt. Sen började hon tugga.
Det är omöjligt att beskriva smärtan jag kände. I vad som kändes som flera tusen evigheter gnagade hon min vänsterarm i typiskt Wolfkvinnemanèr. Först bet hon ett hål i skinnet med de vassa Wolfkvinnetänderna, rev sakta bort, bort skinnet som skyddade de ömma musklerna, och plötsligt var det bara ben kvar. Ben, som med sin muskellösa existens för alltid kommer påminna mig om Wolfkvinnan och Wolfkvinnans överlägsenhet.
Hon hade segrat. Ännu en gång, och som alla gånger, hade Wolfkvinnan segrat. Jag börjar tro att det är lönlöst att försöka komma undan.
tisdag, november 04, 2008
kretslopp
Efter frukosten, bara blicka ut mot bergen. De snöklädda bergen, som kapslar in mitt liv. Blicka ut mot bergen, och upp, bort över dem. Kanske tar de aldrig slut, egentligen.
Ensamheten gör sig påmind. Coldplay hjälper till. Tröstar mig med snus och youtube. Tar tillfället i akt, att sörja. Att få ut det härskna. För förändring är ständig. Det går inte att veta vad som kommer härnäst. Men man kan gissa. Man kan hoppas och man kan drömma och man kan blicka ut mot bergen, de snöklädda, som kapslar in.
Snörvlar, hostar, saknar. Det är sol utomhus. Promenad kanske.
Rösten sviker. Försöker sjunga ändå. Det låter kul. Är man ensam får man roa sig själv.
Det är ju sol ute. Promenad kanske.
Det är bara tillfälligt ändå, allting. Kan lika gärna passa på att få ut all smuts. Rensa systemet. Promenad kanske. Det är ju sol ute.
Ensamheten gör sig påmind. Coldplay hjälper till. Tröstar mig med snus och youtube. Tar tillfället i akt, att sörja. Att få ut det härskna. För förändring är ständig. Det går inte att veta vad som kommer härnäst. Men man kan gissa. Man kan hoppas och man kan drömma och man kan blicka ut mot bergen, de snöklädda, som kapslar in.
Snörvlar, hostar, saknar. Det är sol utomhus. Promenad kanske.
Rösten sviker. Försöker sjunga ändå. Det låter kul. Är man ensam får man roa sig själv.
Det är ju sol ute. Promenad kanske.
Det är bara tillfälligt ändå, allting. Kan lika gärna passa på att få ut all smuts. Rensa systemet. Promenad kanske. Det är ju sol ute.
söndag, oktober 19, 2008
situation : tomhet
Han saknar henne. Ja, det gör han verkligen. Han vill gråta för henne, ge henne hans tårar. Det har han lärt sig är vackert. Men han kan inte, det kommer inga tårar. Kanske, kanske har dom fastnat på insidan.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.
Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.
Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.
lördag, oktober 11, 2008
främmande framstjärt
För trots att jag befinner mig här, här där jag är nu, finns jag lika mycket där, där där vi var då. Det har med fysik att göra, och något vissa kallar själ. Mitt fysiska väsen är begränsat, därför koncentrerar jag mig på mitt psykiska, som än så länge visat sig vara oändligt. Alla dessa processer, alla försök, denna ständiga strävan efter någonting större fungerar både doktor och lärare. Jag började inåt, fann problemen, problemen skapade processer som genererade i lösningar som i sin tur utsöndrade lugnet, och lugnet gav kärleken och medmänskligheten fritt spelrum att dela med mig, att bjuda, att våga visa mig själv.
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".
jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.
... va?
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".
jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.
... va?
onsdag, oktober 08, 2008
spetälska mig
Jag tänker på när jag får en liten studio att jobba i, en studio som rymmer musik och måleri, inspiration och kreativitet, poesi och kärlek. Det kan tänkas förekomma vinkonsumtion också, fast givetvis i måttliga mängder. Jag är en väldigt måttlig person, går inte gärna längre än nödvändigt. Nej, för mig är de bästa gränserna de som aldrig tänjs eller korsas. Helst av allt skulle jag vilja leva mitt liv i en kuvös med en inbyggd flatscreen, maten skulle serveras i droppform och byts enkelt ut mot morfin när det är dags att sova eller när jag sett något upprörande, antagligen något hemskt på nyheterna.
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.
Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.
Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.
Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.
Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)
torsdag, oktober 02, 2008
Hamborgeza del padre!
Idag ska vi äta hamburgare och se på film. Bara sådär, helt plötsligt. För att vi kan. Som att fira utan anledning. Som att skörda någon annans frukt. Ofta slår det mig, att det här med att leva är alldeles fantastiskt. Speciellt dagar som dessa.
Senare ringer han mig. Han ringer för att säga "Du, jag har tänk lite." Det följs av en kort tystnad som jag bryter med ett nervös
- jaha, på vadå?
- På oss, svarar han. jag har tänk på oss. På dig och mig. På dig och mig tillsammans. Jag har tänkt att jag vill...
-Att du vill vadå?!
- nej...
- men jo! säg det! att du vill vadå?
- amen... att jag vill... att jag vill ha dig i mig... att jag vill känna din hud. Jag vill att vi älskar med varandra. Jag vill att du tränger in i mig och stannar där inne.
- Men pappa, nu är du ju full.
- jag är inte din pappa!
- nej just det... men är du full då?
- ja.
-Ok. Ha det bra!
- Ja, ha detsamma. Vi hörs!
- Hej då!
- Hej då!
Senare ringer han mig. Han ringer för att säga "Du, jag har tänk lite." Det följs av en kort tystnad som jag bryter med ett nervös
- jaha, på vadå?
- På oss, svarar han. jag har tänk på oss. På dig och mig. På dig och mig tillsammans. Jag har tänkt att jag vill...
-Att du vill vadå?!
- nej...
- men jo! säg det! att du vill vadå?
- amen... att jag vill... att jag vill ha dig i mig... att jag vill känna din hud. Jag vill att vi älskar med varandra. Jag vill att du tränger in i mig och stannar där inne.
- Men pappa, nu är du ju full.
- jag är inte din pappa!
- nej just det... men är du full då?
- ja.
-Ok. Ha det bra!
- Ja, ha detsamma. Vi hörs!
- Hej då!
- Hej då!
tisdag, september 30, 2008
Dom åker hem och det är tråkigt
Du har blivit äldre, det känns på lukten. Du har tappat förmågan att handla spontant och impulsivt, köper inte längte grädde för att det är kul. Du vältrar dig istället i din mentala avföring och plötsligt börjar klockorna ringa. De säger "hej där, det är dags att vända blad" och du nynnar med i melodin men du glömmer snabbt bort texten och intresset för att leva börjar svalna. Snart sitter du där igen, oroar dig och drar i din egen kuk. Kuken är i alla fall min, tänker du och gråter lite till. Istället skulle du kunna gå ut och aldrig återvända.
Den här dagen är präglad av huvudvärk och trötthet. Men jag fick gå hem, innan mitt skift var slut. Det sa Faksvåg.
Faksvåg sa att jag fick gå hem. Så jag sitter här, i mitt tillfälliga hem. Ett hem som inte är alldeles olik en fängelsecell. Men lyckligtvis är jag van, jag är van och jag ber inte om mycket. Jag ber inte ens om Faksvåg, han bara finns där ändå.
Faksbåt.
Flaxtåg.
Hej mitt namn är Erling Faksvåg. Jag har kommit för att hämta dig. Och jag har kommit för att tugga på ditt fjes. Faksvåg tuggar fjeset mitt. Faksvåg sätter Faksvågtänderna i mitt fjes. Sen leder han mig till sin grotta och han visar att han saknar kön. Jag vänder mig om och går.
Hej då, hej då Erling Faksvåg.
Den här dagen är präglad av huvudvärk och trötthet. Men jag fick gå hem, innan mitt skift var slut. Det sa Faksvåg.
Faksvåg sa att jag fick gå hem. Så jag sitter här, i mitt tillfälliga hem. Ett hem som inte är alldeles olik en fängelsecell. Men lyckligtvis är jag van, jag är van och jag ber inte om mycket. Jag ber inte ens om Faksvåg, han bara finns där ändå.
Faksbåt.
Flaxtåg.
Hej mitt namn är Erling Faksvåg. Jag har kommit för att hämta dig. Och jag har kommit för att tugga på ditt fjes. Faksvåg tuggar fjeset mitt. Faksvåg sätter Faksvågtänderna i mitt fjes. Sen leder han mig till sin grotta och han visar att han saknar kön. Jag vänder mig om och går.
Hej då, hej då Erling Faksvåg.
torsdag, september 18, 2008
sjugofyra år av ögonblick
Det händer varje gång jag ser henne. Värmen, någon slags signal skickas genom hela kroppen och den är varm, den känns verklig. Ibland ler hon mot mig, dyker in i mina ögon med hjälp av sina egna och tillsammans stannar vi i ögonblicket så pass länge att vi båda är säkra på att det aldrig försvinner. De tar inte slut, ögonblick, de förökar sig bara. Ibland kan de ändra form, massera känslocentrat med hjälp av minnen. De berättar sagor tagna ur verkligheten, samtidigt direkt anknytna till sitt eget undermedvetna med hjälp av automatisk fantasi. Sagor, som berättar om personlig utveckling och emetionella framsteg. Sagor, som nästan aldrig innehåller ord men som ändå förklarar mer än alla olika bokstavskombinationer i hela världen.
Och sen ler hon igen. Leendet som förklarar att tid är relativt, ögonen som visar mig vad människan är till för.
Vissa nätter delar vi med varandra. Vissa nätter kommer alltid finnas kvar, ekandes i oändlighet.
Och sen ler hon igen. Leendet som förklarar att tid är relativt, ögonen som visar mig vad människan är till för.
Vissa nätter delar vi med varandra. Vissa nätter kommer alltid finnas kvar, ekandes i oändlighet.
lördag, september 06, 2008
vi behöver någon som skrattar
Nytt norskt nummer, nytt norskt liv. här ligger jag. här ligger jag i mitt nya liv. jag trivs. jag ser till att trivas där jag ligger. det är något nytt jag har börjat med och det är fantastiskt. en ny era, en ny period. den kan komma att kallas "den glada perioden", men då en period är något som är övergående bör man vara försiktig. nej, försiktighet är alldeles för tråkigt. man bör kanske vara varsam. man bör. kanske.
nytt norskt nummer, nytt norskt liv. +47 41 38 99 54
om man ringer det numret kan man höra en man som harklar och frustar, pratar i tungor och kallar sig själv för "pladderpaktmannen". det kan även utvecklas till ett samtal om naturen.
hej då
nytt norskt nummer, nytt norskt liv. +47 41 38 99 54
om man ringer det numret kan man höra en man som harklar och frustar, pratar i tungor och kallar sig själv för "pladderpaktmannen". det kan även utvecklas till ett samtal om naturen.
hej då
onsdag, augusti 27, 2008
iqavsaknadsindikation
I norge kan man heta Snorre Arsle. I norge har man namn istället för kroppsdelar.
/ Snorre Arsle.
/ Snorre Arsle.
som pudding av blod
Dom frågade vem den skyldige var och jag räckte genast upp handen. Jag var inte säker över vad, men skydig var jag. Det kändes tydligt både psykiskt och fysiskt.
Jag blev förd till ett trångt rum med dovt ljus. I ensamhet fick jag sitta, i ensamhet så länge att tankarna blev ljud och ljuden mitt enda umgänge, min enda tråd till verkligheten. Verkligheten, den svårdefinerade. Verkligheten som lyder sina egna lagar, men ibland verkar lyssna till våra.
Våra åsikter. Våra föreställnigar. Våra verkligheter.
För alla har vi våra olika, och vissa av dom delar vi med andra. Vi kommer överens. Vi samsas.
Dörren öppnades och jag blev utsläppt. "Hoppas du har lärt dig något, ditt jävla as!" blev det sista jag hörde innan musiken började spela och de glada och fina dansade mig till ro.
Färgen lila var central.
Jag blev förd till ett trångt rum med dovt ljus. I ensamhet fick jag sitta, i ensamhet så länge att tankarna blev ljud och ljuden mitt enda umgänge, min enda tråd till verkligheten. Verkligheten, den svårdefinerade. Verkligheten som lyder sina egna lagar, men ibland verkar lyssna till våra.
Våra åsikter. Våra föreställnigar. Våra verkligheter.
För alla har vi våra olika, och vissa av dom delar vi med andra. Vi kommer överens. Vi samsas.
Dörren öppnades och jag blev utsläppt. "Hoppas du har lärt dig något, ditt jävla as!" blev det sista jag hörde innan musiken började spela och de glada och fina dansade mig till ro.
Färgen lila var central.
lördag, augusti 23, 2008
visa framfötter, gömma bakfötter
för länge sedan, långt innan jesus blivit påhittad, satt där en man vid ett dike. han vägrade att inse sina egna begränsningar och hade av den anledningen blivit vän med ett lejon. där satt de båda, diskuterandes i form av grymtljud och andra slags primitiva läten. plötsligt reste sig mannen hastigt, vilket triggade nedärvda jaktinstinkter hos lejonet som också handlade därefter
. på bara några sekunder (som är en tidskategorisering som inte var uppfunnen än,utan istället mättes i grymtljud och andra primitiva läten) hade lejonet avlägsnat både skin och nerver från mannen buk och fick sig ett ordentligt skrovmål. att vara lejon, tänkte han, är ju ganska schysst ändå.
gått i berg, har jag gjort. bland annat.
äh. jag har ingen inspiration till det här. skulle vilja göra musik. och rita. och skriva, givetvis. men kanske inte just blogg. nejnej, kanske istället något av värde, något med substans.
ja, bara att skrida, skrida till verket. åh vad jag ska skrida. jag ska skrida som det aldrig skridits förr. skrida på dagarna, skrida på kvällarna. skrida hit och skrida dit. men framförallt ska jag skrida till verket.
. på bara några sekunder (som är en tidskategorisering som inte var uppfunnen än,utan istället mättes i grymtljud och andra primitiva läten) hade lejonet avlägsnat både skin och nerver från mannen buk och fick sig ett ordentligt skrovmål. att vara lejon, tänkte han, är ju ganska schysst ändå.
gått i berg, har jag gjort. bland annat.
äh. jag har ingen inspiration till det här. skulle vilja göra musik. och rita. och skriva, givetvis. men kanske inte just blogg. nejnej, kanske istället något av värde, något med substans.
ja, bara att skrida, skrida till verket. åh vad jag ska skrida. jag ska skrida som det aldrig skridits förr. skrida på dagarna, skrida på kvällarna. skrida hit och skrida dit. men framförallt ska jag skrida till verket.
torsdag, augusti 14, 2008
inrättad, uträttad, berättad
Platser man hamnar på, människor man träffar. Jag slutar aldrig fascineras av det oändliga utbud av upplevelser, ögonblick, intryck, insikter och annat mums som presenteras på livets buffe. För mig är det självklart att utforska alla rätter, ta så många tallrikar som möjligt går och smaka loss.
Visst, ibland (som i Lofthus på Hotell Ullensvang) kan man råka få sig en stor portion av rester från gårdagens vidriga mat, men med lugnet kommer desserten och den är som regel smakrik och färgglad. Men vad är en god måltid utan någon att dela den med, och sällskapet här består av såna där härliga människor, och då jag är en härlig människa själv dras jag till de mina och frossar i umgänge och vänskap.
Och i slutändan är det ju ögonblicken man minns, de små minnesbilderna man väljer att glädjas åt och spara i sin lilla minensbox innaför skallbenet. De aldrig sinande, de oändliga ögonblicken. Såna som finns runt hörnet, under duken, bakom farbror Evert eller varför inte i din egen hand? Det är bara att gå ut som en tom behållare och låte sig fyllas. Se så! Ut med dig och fylls!
Jag behöver kärlek. Jag behöver ge kärlek. Det är inget jag hymlar med och därför sitter jag här, med kärlek. den ges och den tas. Kärlek är bara ännu ett påhittat begrepp, jag vet. Men det står för någonting fint så jag väljer att använda mig av det uttrycket. Ibland använder jag andra uttryck, såsom "snaggad" eller "panikragg", men inte just nu. Inte just precis nu.
Jag har hittat Ben Harper. Han låg där och ville kramas. Vi kramades. Jag blev lite kär.
http://www.youtube.com/watch?v=ryLqfNwSSFE
Visst, ibland (som i Lofthus på Hotell Ullensvang) kan man råka få sig en stor portion av rester från gårdagens vidriga mat, men med lugnet kommer desserten och den är som regel smakrik och färgglad. Men vad är en god måltid utan någon att dela den med, och sällskapet här består av såna där härliga människor, och då jag är en härlig människa själv dras jag till de mina och frossar i umgänge och vänskap.
Och i slutändan är det ju ögonblicken man minns, de små minnesbilderna man väljer att glädjas åt och spara i sin lilla minensbox innaför skallbenet. De aldrig sinande, de oändliga ögonblicken. Såna som finns runt hörnet, under duken, bakom farbror Evert eller varför inte i din egen hand? Det är bara att gå ut som en tom behållare och låte sig fyllas. Se så! Ut med dig och fylls!
Jag behöver kärlek. Jag behöver ge kärlek. Det är inget jag hymlar med och därför sitter jag här, med kärlek. den ges och den tas. Kärlek är bara ännu ett påhittat begrepp, jag vet. Men det står för någonting fint så jag väljer att använda mig av det uttrycket. Ibland använder jag andra uttryck, såsom "snaggad" eller "panikragg", men inte just nu. Inte just precis nu.
Jag har hittat Ben Harper. Han låg där och ville kramas. Vi kramades. Jag blev lite kär.
http://www.youtube.com/watch?v=ryLqfNwSSFE
onsdag, augusti 06, 2008
Jag är kvinna, min penis till trots.
Jag svankar så att han ska tycka att jag är snygg. Jag låter honom tränga in i mig, jag vill det. Jag vill känna honom i mig. Men samtidigt som det sker, i samma sekund som han besudlar min själsliga renhet, fylls jag av vemod och ohejdbar ångest. Men det är för sent att stoppa honom nu. Han pressar sig in i mig likt en timmerstock i ett golfhål. Jag koncentrerar mig för att uthärda smärtan och ignorera blodet som rytmiskt skvätter ut medans det köttsliga maskineriet pumpar sin enorma lens. Jag försätts i ett dvalaliknande tillstånd och känner hur han taktfast pressar mig in i döden. varje millimeter är ett år av mitt liv, och han dödar mig ohämmat och djuriskt. En del av det eviga, oundvikliga kretsloppet, försöker jag tänka innan jag förlorar medvetandet.
När jag senare vaknar har han lämnat mig sargad och svag på golvet i en förnedrande position. För varje hopplöst försök att ta mig upp rinner resterna av hans pungsaft ut på golvet och bildar till slut något som liknar bokstäver. F börjar det med. Sen ett R, och slutligen ett A. Jag fnissar och inser vad som just hänt och letar snabbt upp en penna och en bit papper på vilken jag skriver:
Tack Fredrik Reinfeldt för att du våldtar mitt liv.
När jag senare vaknar har han lämnat mig sargad och svag på golvet i en förnedrande position. För varje hopplöst försök att ta mig upp rinner resterna av hans pungsaft ut på golvet och bildar till slut något som liknar bokstäver. F börjar det med. Sen ett R, och slutligen ett A. Jag fnissar och inser vad som just hänt och letar snabbt upp en penna och en bit papper på vilken jag skriver:
Tack Fredrik Reinfeldt för att du våldtar mitt liv.
torsdag, juli 24, 2008
det är hår, hår i ansiktet
Mustaschen,
denna ansiktets smycke.
Mustaschen,
munnens egna bryn.
Som ett barn som frågar efter godis.
Som en samling hårstrån som växer ovanför läppen. Hårtstrån var yttersta syfte, vars förprogramerade arbetsuppgift, är att pryda och försköna. Pryda och försköna, men samtidigt ge karaktär och pondus.
Gillar du min mustasch ,gillar du den på riktigt?
Gillar du min mustasch, vill du ta på den försiktigt?
måndag, juli 14, 2008
vad i helvete frågetecken
Han håller i bambu, detta starka träd. jag gillar bambu, skulle kunna ha det som namn, som mitt eget namn. det byter plats. istället för mitt namn : bambu.
i väntan på färden sitter bambu och läser.
han hör flickor, som fnittrar. det är fint tycker han. får det att rycka lite i kuken. det sexuella har aldrig kommit naturligt för honom och blandas därför med skam varje gång det dyker upp. och som följd försöker han kämpa emot. en strid dömd att förlora. men han är envis och sitter i skåpet under diskbänken och klipper av sin egen förhud. han skyller allt på förhuden. den ska ätas, så att han övertar dess styrka. först ska förhuden kokas, det vet ju alla. i med timjan och oregano, salt är det redan. sen bryner han det med lite lök för att ge karaktär och personlighet.det är segt, seg seg hud. för seg hud. förhud. han äter sin egen förhud och det slår honom lika plötsligt som hårt att han har blivit galen. när det skedde vet han inte och spelar heller ingen roll. förlösande ändå, att vara galen. man får liksom fritt spelrum. han tar med sig vad som är kvar av förhuden, dags att dela med sig av sig själv.
i väntan på färden sitter bambu och läser.
han hör flickor, som fnittrar. det är fint tycker han. får det att rycka lite i kuken. det sexuella har aldrig kommit naturligt för honom och blandas därför med skam varje gång det dyker upp. och som följd försöker han kämpa emot. en strid dömd att förlora. men han är envis och sitter i skåpet under diskbänken och klipper av sin egen förhud. han skyller allt på förhuden. den ska ätas, så att han övertar dess styrka. först ska förhuden kokas, det vet ju alla. i med timjan och oregano, salt är det redan. sen bryner han det med lite lök för att ge karaktär och personlighet.det är segt, seg seg hud. för seg hud. förhud. han äter sin egen förhud och det slår honom lika plötsligt som hårt att han har blivit galen. när det skedde vet han inte och spelar heller ingen roll. förlösande ändå, att vara galen. man får liksom fritt spelrum. han tar med sig vad som är kvar av förhuden, dags att dela med sig av sig själv.
jag är sjuk nu. det blir fel, fel i huvudet.
Jag sitter här, här i Malmö. Det är en stad och samtidigt en del av något som kallas "skåne". Jag skulle vara bakfull om det inte var för det faktum att jag fortfarande är lite full. Det dracks flädervin. ett glas blev fler. ett glas var aldrig troligt. ett glas är aldrig roligt.
fort! springa fram till henne och pressa ansiktet mot hennes svallande fett, hennes oförmåga att sluta äta. komma nära det. gnida, snutta. kanske slicka lite på det. tungan vibrerar, sträcker den sakta framåt. snart är fettet på den. snart nuddas dom och allt blir dåligt.
"humanoria & samhälle" står det på en lapp ovanför datorn. dom skulle bara veta vem som sitter vid den, tänker jag. jag gläds åt min egen anonymitet. främlingar vet inte att jag är trasig inombords, dom kan bara spekulera. främlingar går att lura. främlingar är horor man ännu inte betalat för.
sluta.
sleuvta.
röka skepp, äta tårar. tankarna blir en pöl som man lägger sig i och försöker hjälplöst plaska. snart kommer dom och flyttar på mig. jag ser det i deras ögon.
lugn. jag är bara lite full och allvarligt sinnessjuk.
fort! springa fram till henne och pressa ansiktet mot hennes svallande fett, hennes oförmåga att sluta äta. komma nära det. gnida, snutta. kanske slicka lite på det. tungan vibrerar, sträcker den sakta framåt. snart är fettet på den. snart nuddas dom och allt blir dåligt.
"humanoria & samhälle" står det på en lapp ovanför datorn. dom skulle bara veta vem som sitter vid den, tänker jag. jag gläds åt min egen anonymitet. främlingar vet inte att jag är trasig inombords, dom kan bara spekulera. främlingar går att lura. främlingar är horor man ännu inte betalat för.
sluta.
sleuvta.
röka skepp, äta tårar. tankarna blir en pöl som man lägger sig i och försöker hjälplöst plaska. snart kommer dom och flyttar på mig. jag ser det i deras ögon.
lugn. jag är bara lite full och allvarligt sinnessjuk.
söndag, juni 29, 2008
jag är så jävla trött
Hon tittar på mig, ångesten. Jag känner hennes dystra närvaro och måste anstränga mig för att hålla avståndet, för att inte attraheras av hennes bitterhet.
Skratter hjälper. Skrattet skjuter undan, vinner tid. Skrattet är belöningen.
jag gillar att drömma, jag drömmer nästan varje natt. jag har alltid drömt mycket. starka, tydliga drömmar. drömmar om männen som sitter där, som sitter där och planerar min framtid. männen som aldrig ler. männen som aldrig känner. männen som bara låtsas. men jag har makten, jag kan vakna.
jag kan vakna när jag vill.
Skratter hjälper. Skrattet skjuter undan, vinner tid. Skrattet är belöningen.
jag gillar att drömma, jag drömmer nästan varje natt. jag har alltid drömt mycket. starka, tydliga drömmar. drömmar om männen som sitter där, som sitter där och planerar min framtid. männen som aldrig ler. männen som aldrig känner. männen som bara låtsas. men jag har makten, jag kan vakna.
jag kan vakna när jag vill.
torsdag, juni 26, 2008
Bomb knark terrorister
Ignorans är ondska. Denna respektlöshet, denna oförmåga att kunna lite på andra.
nu lyssnar dom på oss. nu kan dom höra vartenda ord, se allting vi skriver.
jag har sällan internet numera. vill skriva, vill faktiskt skriva. får styra ner det här snart.
återkommer. ska bara bomba bomba saker först bomba allt omkring mig och knarka knark bomb bomb knark bomb.
jag är terrorist som älskar bomber och knark.
knarkbomb.
terroristknark.
nu lyssnar dom på oss. nu kan dom höra vartenda ord, se allting vi skriver.
jag har sällan internet numera. vill skriva, vill faktiskt skriva. får styra ner det här snart.
återkommer. ska bara bomba bomba saker först bomba allt omkring mig och knarka knark bomb bomb knark bomb.
jag är terrorist som älskar bomber och knark.
knarkbomb.
terroristknark.
onsdag, juni 18, 2008
skorven i pannloben
Vi ligger knutna i varandra, du och jag. Plötsligt lever vi och andas samma partiklar. Jag har fått dig skjuten in i bihålorna, ner bakom halstappen, ut i hela systemet för att slutligen landa i känslocentrat för att explodera och lämna spår. En dag kanske jag tackar dig utan ord.
Som språket hjärnan talar som bara kroppen förstår. Som det en kram berättar med enbart köttets vokabulär. Som det en lukt förklarar och gör dig påmind om, utan ord, utan ljud. Men med känsla och microskopisk vidröring.
Fast jag kanske bara är lite kåt och ensam.
Som språket hjärnan talar som bara kroppen förstår. Som det en kram berättar med enbart köttets vokabulär. Som det en lukt förklarar och gör dig påmind om, utan ord, utan ljud. Men med känsla och microskopisk vidröring.
Fast jag kanske bara är lite kåt och ensam.
lördag, juni 14, 2008
eftermiddagsbajs ur munnen
Det handlar om att viska när alla andra skriker, och skrika när dom tystnat. Det handlar om att sprida sina tankar, skvätta sina åsikter på andras och dela dom i mitten och ta varsin del. Det handlar om att blåsa på den svaga glöd vi kallar liv och se på fotboll. Ja, det är fotboll ikväll. En ganska meningslös företeelse där 22 människor gör saker tillsammans med en rund grej. Men det har blivit stort. Det har blivit populärt. Det är ett bra exempel på att man kan hitta det intressanta i saker som egentligen är meningslösa, bara man försöker tillräckligt mycket. det gäller allt. det gäller till och med skolavslutningar i kyrkan. Nej ok, inte skolavslutningar i kyrkan. men allt annat. Men kyrkan i sig kan lära oss andra saker. som att vissa människor är oförmögna att tolka symbolik och väljer att tro blint på vad som står i en bok som är över 2000 år, och att det i grund och botten handlar om att älska sina medmänniskor och respektera andras olikheter och åsikter. fast det är svårt eftersom att just kristna är så jävla tråkiga och trångsynta.
plus att jag är lite hungrig.
plus att jag är lite hungrig.
torsdag, juni 12, 2008
skynda med att leva?
Jag sätter mig tillrätta och låter livet ta mig ut på den där konstiga resan. Den där allt det verkliga händer. Den där allt det vackra sker. Den där vi skapar en framtid tillsammans och skrattar åt åren som gått. Du och jag och livet på vår resa genom tiden.
Ibland stannar vi upp för at iakta och analysera. Hopplösa försök att mäta tiden, att kategorisera, att få allt på plats. Sen ger vi oss av igen.
Jag kan göra vad du vill. Jag kan till exempel ha kostym på mig.
Eller sjunga dig till sömns.
Så länge vi inte missar att leva.
Så länge vi inte missar att leva.
Ibland stannar vi upp för at iakta och analysera. Hopplösa försök att mäta tiden, att kategorisera, att få allt på plats. Sen ger vi oss av igen.
Jag kan göra vad du vill. Jag kan till exempel ha kostym på mig.
Eller sjunga dig till sömns.
Så länge vi inte missar att leva.
Så länge vi inte missar att leva.
måndag, juni 02, 2008
snar framtid
Snart. bara timmar kvar nu. 15 stycken. jag har saker som måste packas och ett ruckel som måste städas. tiden får utvisa hur det blir med de sakerna. jag sitter ju tydligen hellre på "biblan". antagligen för att det är så jävla tråkigt att städa. ja, antagligen därför. det är faktiskt så tråkigt att jag oftast inte finner någon anledning att städa, utan accepterar smutsen som en del av mitt liv. nu för tiden har jag ju knappt några ägodelar heller, så då blir det ännu enklare att vältra sig i mänsklig avföring.
rör man sig inte smutsar man inte ner så mycket, menar ni. men det funkar inte riktigt så, smutset har ett eget liv. för att leva i symbios med smuts måste det finnas ömsesidig respekt.
men, jag måste varna er. livet som smutsig är inte bara ett problemfritt horisontalläge. det kan vara ensamt och kallt. en del människor kan vara mycket respektlösa och råa mot oss smutsiga, äckliga människogrisar. kommentarer om lukten. de stickande, dömmande blickarna som föraktfullt granskar ens fläckfyllda trasor. för att inte tala om det fascistiska sättet dom smular sönder brödet på, och sprinklar det på marken så man måste krypa efter det som en hund.
Det utvecklades till ett inlägg om smuts. jag vet inte vad jag ska säga. kanske borde jag be om ursäkt. kanske borde jag hålla huvudet högt och låta min smutsfana för evigt vaja i frihetens vind.
nu skäms jag. jag skäms.
rör man sig inte smutsar man inte ner så mycket, menar ni. men det funkar inte riktigt så, smutset har ett eget liv. för att leva i symbios med smuts måste det finnas ömsesidig respekt.
men, jag måste varna er. livet som smutsig är inte bara ett problemfritt horisontalläge. det kan vara ensamt och kallt. en del människor kan vara mycket respektlösa och råa mot oss smutsiga, äckliga människogrisar. kommentarer om lukten. de stickande, dömmande blickarna som föraktfullt granskar ens fläckfyllda trasor. för att inte tala om det fascistiska sättet dom smular sönder brödet på, och sprinklar det på marken så man måste krypa efter det som en hund.
Det utvecklades till ett inlägg om smuts. jag vet inte vad jag ska säga. kanske borde jag be om ursäkt. kanske borde jag hålla huvudet högt och låta min smutsfana för evigt vaja i frihetens vind.
nu skäms jag. jag skäms.
torsdag, maj 29, 2008
trånga trikåer till tråkig kritik
Jag är inne i en sentimental period nu. Jag har alltid gillat de perdioderna. jag tycker det är vackert med det sköra, det nostalgiska. det är ofta under de perioderna jag granskar min historia, och även denna gång kan jag dra slutsatsen att mitt liv har varit , och kommer vara, fullproppad med friska vindar av psykos och mentalt kaos. härligt. det bästa jag någonsin gjort i mitt liv är att bli galen.
det är dock inget för alla. det krävs fortfarande balans.
mänsklig, jordslig balans. universell balans. svansbalans. krans.
Och snart, mycket snart om man jämför med den evighetslånga död som väntar, kommer jag hem. hem till den lilla stad jag från de första andetagen blivit piskad med livets ris. söderköping. underbar stad att växa upp i. värsta tänkbara jävla ställe att bli kvar på.
men det ska bli skönt som fan att komma hem och varva ner lite. träffa familj och de ynka droppar vänner jag har kvar i misärhålet (söderköping).
nej. nu är det NOG SÄGER JAG! GE FAN I MIG! LÄMNA MIG I FRED!
(jag älskar er)
det är dock inget för alla. det krävs fortfarande balans.
mänsklig, jordslig balans. universell balans. svansbalans. krans.
Och snart, mycket snart om man jämför med den evighetslånga död som väntar, kommer jag hem. hem till den lilla stad jag från de första andetagen blivit piskad med livets ris. söderköping. underbar stad att växa upp i. värsta tänkbara jävla ställe att bli kvar på.
men det ska bli skönt som fan att komma hem och varva ner lite. träffa familj och de ynka droppar vänner jag har kvar i misärhålet (söderköping).
nej. nu är det NOG SÄGER JAG! GE FAN I MIG! LÄMNA MIG I FRED!
(jag älskar er)
söndag, maj 25, 2008
the man of rubbish
bakfylleångest. kanske lite vanlig ångest också. behöver kärlek. mänsklig kärlek. kanske lite från en hund också. hundar duger. hund är tillräckligt.
ge mig kärlek eller ge mig hund.
ge mig kärlek eller ge mig hund.
torsdag, maj 22, 2008
fnittriga flickor
Tillvaron, du vet. den börjar ordna sig. snart åker jag till jakob och snuttar lite kudde. jag gillar jakob, han är en underbar människa. sådär konstnärligt disträ, ett genuint orginal. om jag ändå hade varit kvinna, kan jag börja tänka om honom. då slutar jag tvärt och tvättar de äckliga bögtankarna rena med terpentin och vodka.
idag har varit, och kommer förhoppningsvis fortsätta vara, en bra dag. vad som gjort, och förhoppningsvis kommer fortsätta göra, den här dagen till en bra dag har jag inte riktigt förstått än. onödigt att spekulera så länge jag är glad, spekulerar jag och trotsar därför mig själv ytterligare en gång. jag är en olydig jävel. en trotsig rebell. har alltid varit. larvigt. menmen.
njuta av dagen. njuta av stunden.
idag har varit, och kommer förhoppningsvis fortsätta vara, en bra dag. vad som gjort, och förhoppningsvis kommer fortsätta göra, den här dagen till en bra dag har jag inte riktigt förstått än. onödigt att spekulera så länge jag är glad, spekulerar jag och trotsar därför mig själv ytterligare en gång. jag är en olydig jävel. en trotsig rebell. har alltid varit. larvigt. menmen.
njuta av dagen. njuta av stunden.
tisdag, maj 20, 2008
kul
Fy fan vad jag har skrattat åt det här. bra skit. kul skit. skönt att skratta. Flight of the Conchords heter dom, värt ett intitt.
här är till exempel en länk till dem:
http://youtube.com/watch?v=ZbbxA8a_M_s&feature=related
här är till exempel en länk till dem:
http://youtube.com/watch?v=ZbbxA8a_M_s&feature=related
onsdag, maj 14, 2008
tendens till tandem
Snart sitter jag i ekan min, tvingad till att ro.
Vägen hem är lång och hård, och i motvind vill jag tro.
Jag är fylld av en sorts glädje. det hela är gemytligt och något jag starkt rekommenderar. Det spelar ingen personlig roll vilken sorts glädje det är, varken för mig eller dig. men kanske för de andra. det är alltid de där andra jävlarna som kommer och stör. fy fan. fy fan så at det gör ont.
jag har ingen egentlig inspiration till bloggandet. jag behöver antingen det eller tips om vad jag ska fylla tomrummet med, för tomrum är till för att fyllas. kanske inte, men det är en möjlighet och möjligheter är något att fullfölja. ibland. kanske.
går hem. ligger och lagar friktion. ritar vänner på tapeterna som jag försiktigt nuddar. dem har sex med varandra. dem har sex med alla utom mig, och ändå är det jag som styr. jag är dum i huvudet.
Vägen hem är lång och hård, och i motvind vill jag tro.
Jag är fylld av en sorts glädje. det hela är gemytligt och något jag starkt rekommenderar. Det spelar ingen personlig roll vilken sorts glädje det är, varken för mig eller dig. men kanske för de andra. det är alltid de där andra jävlarna som kommer och stör. fy fan. fy fan så at det gör ont.
jag har ingen egentlig inspiration till bloggandet. jag behöver antingen det eller tips om vad jag ska fylla tomrummet med, för tomrum är till för att fyllas. kanske inte, men det är en möjlighet och möjligheter är något att fullfölja. ibland. kanske.
går hem. ligger och lagar friktion. ritar vänner på tapeterna som jag försiktigt nuddar. dem har sex med varandra. dem har sex med alla utom mig, och ändå är det jag som styr. jag är dum i huvudet.
tisdag, maj 06, 2008
brygga (gå ner i)
Människor ser ut som insekter om man tittar från tillräckligt långt avstånd. Det tycker jag säger allt.
onsdag, april 30, 2008
non sense
Päron. Kastar vindruvor på dom. De är mindre, men fler.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.
tisdag, april 29, 2008
damp ner i backen
Det är farligt att leva. Det är så farligt att man kan dö. Ett slags livsmotto som försätter mig i alla möjliga galna situationer. Och jag, jag bara ler och rycker nonchalant på axlarna.
Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.
Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.
Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.
Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.
söndag, april 20, 2008
kanske skriver någonting vettigt.
Sol. solen. den har kommit tillbaka från sin resa. tillbaka hit till mig, där jag för tillfället befinner mig. jag gillar den och jag hoppas den gillar mig, trots att den ger mig cancer.
ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.
ja, mustasch.
ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.
ja, mustasch.
onsdag, april 09, 2008
bokstavligt otalat
Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.
tisdag, april 08, 2008
jag lägger mig ned och tänker på dig
Visst har jag saknat förut, men aldrig såhär äkta. saknad blandat med önskan. vad skulle vi då göra tillsammans? bygga kojor i träden? bygga kojor på marken? bygga en jävla massa kojor?
vi skulle kunna sätta oss på stora plastsäckar på vintern, överst i en backe, så att vi skulle glida ner ner ner. Vi skulle kunna viska varandras namn baklänges. Vi skulle kunna göra fel och skylla på varandra eller kramas i ett varmt bad. Vi skulle kunna gömma varandras kläder. Vi skulle kunna steka varandras kotletter. Min i smör, din i olja. Du är rädd för att bli tjock och jag tycker du är så jävla fånig.
Men jag sitter här istället. Jag sitter här och önskar. önska är fint. sakna kan göra lite ont.
men man vänjer sig, lär sig hur man mår dåligt på det bästa sättet. må dåligt rätt. må dåligt fel.
vi hörs då.
vi skulle kunna sätta oss på stora plastsäckar på vintern, överst i en backe, så att vi skulle glida ner ner ner. Vi skulle kunna viska varandras namn baklänges. Vi skulle kunna göra fel och skylla på varandra eller kramas i ett varmt bad. Vi skulle kunna gömma varandras kläder. Vi skulle kunna steka varandras kotletter. Min i smör, din i olja. Du är rädd för att bli tjock och jag tycker du är så jävla fånig.
Men jag sitter här istället. Jag sitter här och önskar. önska är fint. sakna kan göra lite ont.
men man vänjer sig, lär sig hur man mår dåligt på det bästa sättet. må dåligt rätt. må dåligt fel.
vi hörs då.
onsdag, mars 26, 2008
tävling i att födas vacker
Han drömmer om att ta på det döda barnet. Natt efter natt. Men det är inte det som skrämmer honom. Det som skrämmer honom är att han alltid vaknar med ett leende.
Jag rensar lagret igen. En möjlighet jag ser. Jag ser en möjlighet. Det kallas laptop och kostar pengar. Jag vill ha en sån. Jag ser en möjlighet. Ingenting faktiskt, någonting möjligt.
Bakom högarna av mänkligt smuts hörde jag dig ropa. Tiden var inne, förändringen nära. Vi skulle tvätta oss tillsammans och sedan sitta där, rena och nya, spontana och mottagliga.
imploslible is nothing.
jag ber om ursäkt.
Jag rensar lagret igen. En möjlighet jag ser. Jag ser en möjlighet. Det kallas laptop och kostar pengar. Jag vill ha en sån. Jag ser en möjlighet. Ingenting faktiskt, någonting möjligt.
Bakom högarna av mänkligt smuts hörde jag dig ropa. Tiden var inne, förändringen nära. Vi skulle tvätta oss tillsammans och sedan sitta där, rena och nya, spontana och mottagliga.
imploslible is nothing.
jag ber om ursäkt.
tisdag, mars 11, 2008
Deja vulva
Föga förvånande har det inträffat igen; passet har försvunnit. Någon beslöt sig för att ta på sig min jacka och gå iväg med den för att aldrig komma tillbaka. Jens såg honom, men trodde att jag hade en annan jacka på mig den kvällen och att det därför inte var min. Lyckligtvis hade jag proppat ner alla mina tänkbara värdesaker i jackan (förutom min dyrbara ipod som jag redan blivit av med) såsom visakort, norskt betalkort, kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet och så givetvis min enda källa för identifiering : passet. Nu är jag ganska, så att säga, fucked. Jag behöver giltig legitimation för i stort sett allt i det här jävla landet. jag kan inte få något nytt betalkort utan det. Jag kan inte få något nytt kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet utan det. Jag kan inte sälja min kropp i mörka gränder u.. jo, ok, EN grej kan jag göra utan giltig legitimation. Nu råkar ju den grejen lyckligtvis vara det enda jag lever för. nej. det är inte sant. jag har faktiskt aldrig sålt min kropp. inte för pengar i alla fall. ska sanningen fram har jag mest betalat för det själv.
Nej, här kan jag inte sitta och masa. Saker måste hända. stenar måste vändas. händer måste tvättas och någon måste skändas.
Nu blir det säkert en resa till oslo. Det enda positiva med min konsekventa oförsiktighet är att det leder mig in på nya, spännande stigar världens stora skog. eller skog, det finns ju snart inte kvar några skogar. mer, gator. ja. i städer. kanske lite på landet också ibland. sånt går det inte att veta i förväg.
Ömkandet är färdigt nu för den här gången.
Men det återupptas gladeligen nästa gång passet försvinner.
Jag passar inte med pass, eftersom jag aldrig passar passet. Låter fånigt, men det är sant.
Nej, här kan jag inte sitta och masa. Saker måste hända. stenar måste vändas. händer måste tvättas och någon måste skändas.
Nu blir det säkert en resa till oslo. Det enda positiva med min konsekventa oförsiktighet är att det leder mig in på nya, spännande stigar världens stora skog. eller skog, det finns ju snart inte kvar några skogar. mer, gator. ja. i städer. kanske lite på landet också ibland. sånt går det inte att veta i förväg.
Ömkandet är färdigt nu för den här gången.
Men det återupptas gladeligen nästa gång passet försvinner.
Jag passar inte med pass, eftersom jag aldrig passar passet. Låter fånigt, men det är sant.
onsdag, mars 05, 2008
mänsklig blandras
Det snöregnar ute. det är kallt och blött. utomhus alltså. inne är det bara kallt.
jag jobbar i en köttchark. jag säljer delar av döda djur över disk. delar av döda djur över disk. klingar fint i munnen. säg det. testa. mumla eller skrik. delar av döda djur över disk.
" Det går inte ens att skratta åt, det är Bara tråkigt och hemskt.. Handla mat och laga den.. ensam.."
jag jobbar i en köttchark. jag säljer delar av döda djur över disk. delar av döda djur över disk. klingar fint i munnen. säg det. testa. mumla eller skrik. delar av döda djur över disk.
" Det går inte ens att skratta åt, det är Bara tråkigt och hemskt.. Handla mat och laga den.. ensam.."
onsdag, februari 27, 2008
gen väg
En liten kärna. Skygg. Med ett offensivt yttre.
Rädd för att blotta sig. Visar bara skalet.
Som hår på ett marsvin. Som marsvinshår.
Rädd för att blotta sig. Visar bara skalet.
Som hår på ett marsvin. Som marsvinshår.
tisdag, februari 19, 2008
sexuell under visning
Jag har börjat glömma saker igen. Ganska totalt. Det blir mest påtagligt när det är alkohol inblandat. Jag kommer vissa gånger inte ihåg nånting. alls. detta är något jag i övrigt är van vid, men inte så frekvent och mycket. nu handlar det om minnesluckor varannan dag och speciellt varje enskild gång jag dricker. men jag ser det givetvis som nånting spännande. igår kom det t.ex. en kille och knackade på vår dörr vid halv två. han hälsade som om vi kände varandra och gick in i hallen. jag fattade inte ett skit (jota). det visade sig att vi hade träffat varandra några dagar innan när jag var full och jag blev bjuden på fest. jag ska gå på den festen och det kommer att vara kul. jag kommer att trivas. någon kommer viska i mitt öra. jag fnissar, och går hem.
Jag tror det plötsliga minneshaveriet går hand i hand med hur jag jobbar. men det spelar ingen roll. det är ingenting jag får pris för. ingen bryr sig egentligen, mer än jag själv litegran och kanske nån kompis eller familjemedlem eller liknande som glöms bort. men vafan, jag tänker inte försöka. jag låter min hjärna leva sitt eget liv, så sköter jag mitt. inte bra att lägga sig i för mycket. sånt gör jobbiga jävlar eller såna som "bryr sig".
jag börjar för övrigt bli lite trött på kycklingwraps. men det talar jag tyst om. lite i smyg nästan. som att det är något jag döljer. något jag skäms över.
Jag tror det plötsliga minneshaveriet går hand i hand med hur jag jobbar. men det spelar ingen roll. det är ingenting jag får pris för. ingen bryr sig egentligen, mer än jag själv litegran och kanske nån kompis eller familjemedlem eller liknande som glöms bort. men vafan, jag tänker inte försöka. jag låter min hjärna leva sitt eget liv, så sköter jag mitt. inte bra att lägga sig i för mycket. sånt gör jobbiga jävlar eller såna som "bryr sig".
jag börjar för övrigt bli lite trött på kycklingwraps. men det talar jag tyst om. lite i smyg nästan. som att det är något jag döljer. något jag skäms över.
torsdag, februari 14, 2008
mitt psykiska maraton
Jag harklar ur mig det sista här till er. ni får mitt avskrap. ni får mina mentala rester. det rena guldet behåller jag för mig själv, hårt fastankrat i min hjärnbank. där stannar det tills det sakta börjar ruttna inifrån. efter ett tag är det dött och inte mer än ett fragment av den underbara tanke den en gång var. så går det om man är lat. så går det när man äter pipskägg istället för frukost. m an klarar sig inte på pipskägg. och frukosten är ju starten på hela dagen. det är under frukosten man sätter ribban, strukturerar hur den resterande delen av dagen ska te sig rent energimässigt. och så kommer jag med mitt pipskägg. man blir så trött alltså.
nu var det första segmentet urharklat. och där det första tar slut tar det andra vid, och vi går längst pälsmattans kanter och stirrar på varandras fötter. vem ska nudda pälsen först? du tar steget. du nuddar lite päls. du nuddar lite päls till. sen nuddar jag lite päls och plötsligt nuddar vi båda päls och inte bara pälsmattans päls utan varandras. din päls och min päls. men med så lite yttre päls, som vi envisas med att ta bort på bestämda delar av kroppen av kosntiga anledningar, söker vi oss till den inre pälsen. din inre päls är mjuk, stor och fluffig. smeker sig mot din inre vind så som en manet rör sig i vatten. nästan i utrarapid.
nej, säger du och slår mig i ansiktet. aldrig ska man få tvinga någon.
nu var det första segmentet urharklat. och där det första tar slut tar det andra vid, och vi går längst pälsmattans kanter och stirrar på varandras fötter. vem ska nudda pälsen först? du tar steget. du nuddar lite päls. du nuddar lite päls till. sen nuddar jag lite päls och plötsligt nuddar vi båda päls och inte bara pälsmattans päls utan varandras. din päls och min päls. men med så lite yttre päls, som vi envisas med att ta bort på bestämda delar av kroppen av kosntiga anledningar, söker vi oss till den inre pälsen. din inre päls är mjuk, stor och fluffig. smeker sig mot din inre vind så som en manet rör sig i vatten. nästan i utrarapid.
nej, säger du och slår mig i ansiktet. aldrig ska man få tvinga någon.
torsdag, februari 07, 2008
Vem är du och vem tar du på?
Sent på natten går han ut och smetar vårtvirus på hemlösa. Det är hans sätt att ge tillbaka.
Sen, senare, kastar han sitt blod överallt omkring sig. Blodet skvätter okontrollerat medans han skrattar med innerlig glädje. Det är hans sätt att stänga av. varva ner. koppla från.
Och medans medvetandet smyger sig iväg ler han förnöjt och undrar om han kommer att vakna den här gången. Kanske i en pöl av urin.
Nu är det dags nu är det dags för kycklingwraps.
Sen, senare, kastar han sitt blod överallt omkring sig. Blodet skvätter okontrollerat medans han skrattar med innerlig glädje. Det är hans sätt att stänga av. varva ner. koppla från.
Och medans medvetandet smyger sig iväg ler han förnöjt och undrar om han kommer att vakna den här gången. Kanske i en pöl av urin.
Nu är det dags nu är det dags för kycklingwraps.
lördag, februari 02, 2008
sista minuten inlägg
Jag arbetar med förändring, utveckling och lite snusk vid sidan om. nej, inget snusk. det blir inget snusk alls faktiskt. inget snusk här inte. jag går bara och lagrar på mig massor. hela jag är fylld med lagrad snusk. det skvalpar omkring där inne. behållarna är nästan fyllda. snart spricker dom. snart vill snusket ut. som i filmerna dom aldrig visar mig.
Jag känner igen det där. Det låter bekant. Jag ser också framåt. jag är inte ett litet avskrap. jag är äkta. en perfekt kombination av det psykiska och fysiska. ett perfekt exempel på lögn. osanning.
sen drogs skynket bort lika plötsligt som aggresivt. svårt att finna ro med min nakenhet, min nakenhet och alla blickar. varje enskilt öga ger sitt kritiska betyg.
äsch. nu går jag och köper öl istället.
Jag känner igen det där. Det låter bekant. Jag ser också framåt. jag är inte ett litet avskrap. jag är äkta. en perfekt kombination av det psykiska och fysiska. ett perfekt exempel på lögn. osanning.
sen drogs skynket bort lika plötsligt som aggresivt. svårt att finna ro med min nakenhet, min nakenhet och alla blickar. varje enskilt öga ger sitt kritiska betyg.
äsch. nu går jag och köper öl istället.
torsdag, januari 24, 2008
min syrgastub i livets hav
jag har ett norskt nummer nu, till vilket man kan ringa om lusten att prata med mig tränger sig på som en ovälkommen vårta. eller en välkommen vårta. man kan ringa till mig i alla fall.
nummret är 41340257, med 0047 innan. det är upplagt lite som ett pussel, så man har nånting att se fram emot. eller förakta. vilket som.
nog om allt nu. dags att take it to the bank, man.
" some are born to sweet delight, some are born to the endless night."
/William Blake, en skön snubbe
nummret är 41340257, med 0047 innan. det är upplagt lite som ett pussel, så man har nånting att se fram emot. eller förakta. vilket som.
nog om allt nu. dags att take it to the bank, man.
" some are born to sweet delight, some are born to the endless night."
/William Blake, en skön snubbe
tisdag, januari 15, 2008
abstrakta drömmar från en alternativ verklighet
Rapport från biblioteket, där jag garanterat spenderar en timma varje gång tillfälle ges. En timma är vad som givs. En timma, helt gratis. Tacksamt men inte tillräckligt.
"Vis att du är glad i mej genom att köpa en strumpa till mej." Meningen är från lärare til elev. En elev från ett annat land, en annan kultur, möjligtvis muslim. Hon får lära sig hur man prata norska. Varför vet jag inte. Det enda jag vet är att jag har klarat mig otroligt bra utan den meningen hela mitt liv. Eller? Är den kanske stommen till nordens samhällen? Det kanske är en av de viktigaste meningarna att kunna för att ta konstruktiv plats i dessa regioner. Den berättar ju inte minst hur jävla sjukt vi ser på uppvaktning. Sjukt eller inte så vill jag att någon ger mig en strumpa. En strumpa som säger "jag är glad i dig". Jag skulle kanske spara den i ett litet skrin.
I övrigt är jag anställd på Adecco, världens största bemanningsföretag. Anställningen tillåter plötsliga telefonsamtal där främmande människor hetsar mig till att vakna och skynda till en ny arbetsplats. Anställningen tillåter också lite längre uppdrag, som i mitt fall att sitta i en kassa och höra ljudet av diverse varor som BLIIIIP BLIIIIIIP:ar in en en maskin som räknar ut hur mycket pengar som ska tas och hur mycket pengar som ska ges tillbaka. Det jag som anställd gör är att trycka in några koder. Men det är bara än så länge. Ingen, förutom möjligtvis gud eller någon på Adecco, vet vad nästa uppdrag blir. Det kanske blir som servitör. Det kanske blir i något fattigt jävla kök. Det kan också bli i en helt annan kassa. Allt det där får tiden utvisa. Och adecco. Eller möjligtvis gud.
Än så länge har inte vistelsen burit den sorts frukt jag sökte. Dvs. pengafrukt. Den största prövningen har än så länge varit att klara sig på de futtiga kroner jag haft och att installera mig i ett kollektiv i en främmande stad. Det svåraste är att inte ha en kvinna (av typerna mamma, flickvän eller syster) till vilken man går om man är hungrig, och som följd får något att äta. Plötsligt står jag ensam i ett landskap av främmande köksredskap. Jag känner igen dem. Jag vet att man kombinerar saker som går att köpa i t.ex. affärer med sakerna man kan hitta i köket, gör något jag ännu inte riktigt förstått och sen äter man upp det och tycker att det är gott. Ibland kan man även unna sig något extra, vilket man har i åtanke när man införskaffar sig produkterna för ändamålet (i t.ex. en affär) och går sedan till det så kallade köket och praktiserar de små ritualerna som krävs för att man sedan ska kunna äta och tycka att det är gott. Men övning ger färdighet och en dag, en lycklig dag, kanske jag har förstått hemligheterna bakom det mystiska köket. Det får återigen tiden utvisa.
Tiden utvisar många saker. Förhoppningsvis det man behöver få utvisat för att fortsätta få tiden att utvisa saker. Tiden gör egentligen inte ett skit. Den bara färdas framåt. Fast det kanske den inte alls gör. Det kanske är vi som färdas framåt. Tiden kanske inte ens finns. Den är ju bara ännu ett begrepp på något vi inte riktigt förstår. Skitsamma. Jag är hungrig och sjukt trött på fiskpinnar.
Något som är väldigt aktuellt är att ordna ett norskt telefonkort, vilket gör det möjligt att i alla små intervaller få prata med nära och kära. Om detta kommer det mer. Var tålmodig. Lek lite med ett barn. Klappa det kanske försiktigt på huvudet. Håll det kanske lite i en av de små händerna. Gör vad fan ni vill, sen hörs vi kanske.
Nu ska jag se om jens är här. Han brukar skynda hit från jobbet. Sen är det hem till fiskpinnarna, de tråkiga, avlånga fula jävla fiskpinnarna. Kanske tittar lite på tv. Imorgon ska jag sitta i en kassa.
HA DET BRA
och
PÅ ÅTERSEENDE!
"Vis att du är glad i mej genom att köpa en strumpa till mej." Meningen är från lärare til elev. En elev från ett annat land, en annan kultur, möjligtvis muslim. Hon får lära sig hur man prata norska. Varför vet jag inte. Det enda jag vet är att jag har klarat mig otroligt bra utan den meningen hela mitt liv. Eller? Är den kanske stommen till nordens samhällen? Det kanske är en av de viktigaste meningarna att kunna för att ta konstruktiv plats i dessa regioner. Den berättar ju inte minst hur jävla sjukt vi ser på uppvaktning. Sjukt eller inte så vill jag att någon ger mig en strumpa. En strumpa som säger "jag är glad i dig". Jag skulle kanske spara den i ett litet skrin.
I övrigt är jag anställd på Adecco, världens största bemanningsföretag. Anställningen tillåter plötsliga telefonsamtal där främmande människor hetsar mig till att vakna och skynda till en ny arbetsplats. Anställningen tillåter också lite längre uppdrag, som i mitt fall att sitta i en kassa och höra ljudet av diverse varor som BLIIIIP BLIIIIIIP:ar in en en maskin som räknar ut hur mycket pengar som ska tas och hur mycket pengar som ska ges tillbaka. Det jag som anställd gör är att trycka in några koder. Men det är bara än så länge. Ingen, förutom möjligtvis gud eller någon på Adecco, vet vad nästa uppdrag blir. Det kanske blir som servitör. Det kanske blir i något fattigt jävla kök. Det kan också bli i en helt annan kassa. Allt det där får tiden utvisa. Och adecco. Eller möjligtvis gud.
Än så länge har inte vistelsen burit den sorts frukt jag sökte. Dvs. pengafrukt. Den största prövningen har än så länge varit att klara sig på de futtiga kroner jag haft och att installera mig i ett kollektiv i en främmande stad. Det svåraste är att inte ha en kvinna (av typerna mamma, flickvän eller syster) till vilken man går om man är hungrig, och som följd får något att äta. Plötsligt står jag ensam i ett landskap av främmande köksredskap. Jag känner igen dem. Jag vet att man kombinerar saker som går att köpa i t.ex. affärer med sakerna man kan hitta i köket, gör något jag ännu inte riktigt förstått och sen äter man upp det och tycker att det är gott. Ibland kan man även unna sig något extra, vilket man har i åtanke när man införskaffar sig produkterna för ändamålet (i t.ex. en affär) och går sedan till det så kallade köket och praktiserar de små ritualerna som krävs för att man sedan ska kunna äta och tycka att det är gott. Men övning ger färdighet och en dag, en lycklig dag, kanske jag har förstått hemligheterna bakom det mystiska köket. Det får återigen tiden utvisa.
Tiden utvisar många saker. Förhoppningsvis det man behöver få utvisat för att fortsätta få tiden att utvisa saker. Tiden gör egentligen inte ett skit. Den bara färdas framåt. Fast det kanske den inte alls gör. Det kanske är vi som färdas framåt. Tiden kanske inte ens finns. Den är ju bara ännu ett begrepp på något vi inte riktigt förstår. Skitsamma. Jag är hungrig och sjukt trött på fiskpinnar.
Något som är väldigt aktuellt är att ordna ett norskt telefonkort, vilket gör det möjligt att i alla små intervaller få prata med nära och kära. Om detta kommer det mer. Var tålmodig. Lek lite med ett barn. Klappa det kanske försiktigt på huvudet. Håll det kanske lite i en av de små händerna. Gör vad fan ni vill, sen hörs vi kanske.
Nu ska jag se om jens är här. Han brukar skynda hit från jobbet. Sen är det hem till fiskpinnarna, de tråkiga, avlånga fula jävla fiskpinnarna. Kanske tittar lite på tv. Imorgon ska jag sitta i en kassa.
HA DET BRA
och
PÅ ÅTERSEENDE!
lördag, december 22, 2007
resan utan namn (norge)
Snart åker vi iväg. vi ska bo i ett hus. med andra människor. dom ska få se oss. tillåts titta på oss. där kan finnas en ny vän. där kan finnas främmande skägg. där kan finnas skrämmande växt. ingenting jag vet nånting i förväg om. spännande. jag vet att det finns en tv. någon ska ta med sig en dvdspelare. en annan männsiska, nån annanstans, kanske behöver den mer. men det tar jag ingen hänsyn till. sen får tiden utvisa resten. resan tar sin början den 4:e januari, och kanske aldrig slutar. återigen spännande. mycket är spännande om man bara låter sig känna det. öppnar sig för spänningen. öppnar sig för främlingen. öppnar sig för främmande skägg. jag vet att det finns en tv.
tisdag, november 20, 2007
jasså? är det sant?
" försök komma till en positiv punkt, en optimistikt tankegång och syn på dig själv och livet och sen stanna där! skit i att undra. det går inte att förstå allt. det går inte att känna allt. det går inte alltid att förstå vad man känner. och man känner inte alltid det man förstår. du ser, så invecklat men ändå så simpelt. "
idag har varit dagen för beslut. idag har varit den långsamma dagen då man vaknade upp bakfull liggandes hälften på en stol, och hälften i en säng. nu kvarstår bara att sätta fart på atomerna. en liten partikelskjuts och sen iväg för alltid!
idag har varit dagen för beslut. idag har varit den långsamma dagen då man vaknade upp bakfull liggandes hälften på en stol, och hälften i en säng. nu kvarstår bara att sätta fart på atomerna. en liten partikelskjuts och sen iväg för alltid!
måndag, november 12, 2007
sång
Wikipedia
(Omdirigerad från Sjunga)
En sång är en relativt kort musikalisk komposition avsedd för den mänskliga rösten, med eller utan ackompanjemang av musikinstrument. Sången kan vara avsedd för en enda person, en sångare, men förekommer också i många andra former, som duett, trio, eller för ännu fler röster. Sångtexter är ofta poetiska, med eller utan rim. En sång utan text kallas vokalis. Sånger kan indelas i en rad olika kategorier, se exempel på sångformer nedan.
Sång kan förutom att beteckna en komposition även avse själva aktiviteten då man sjunger, och innefattar då även det tekniska och konstnärliga utförandet. Ifall en stämma omfattar mer än en röst talar man om körsång.
lördag, november 10, 2007
unk
lördagskväll. rummet. sitter i rummet igen. vill, jag vill jag vill. inte vara här. åka iväg, nytt. känna leva skratta. huvud smärtar. irriterad.
idag pratade vi om förr. tiden innan tiden nu. det var trevligt. vi skrattade. ibland måste jag ha hjälp att inte glömma bort mig själv. att inte stänga av. känslor. likgiltig. avstängd. kall som is. sen skratta.
och på morgonen kunde vi skita i allt annat och bara ligga kvar i sängen. alldeles tillräckligt. lyckliga.
idag pratade vi om förr. tiden innan tiden nu. det var trevligt. vi skrattade. ibland måste jag ha hjälp att inte glömma bort mig själv. att inte stänga av. känslor. likgiltig. avstängd. kall som is. sen skratta.
och på morgonen kunde vi skita i allt annat och bara ligga kvar i sängen. alldeles tillräckligt. lyckliga.
torsdag, november 08, 2007
måndag, november 05, 2007
100
Jag vill kanske träffa en kvinna eller nåt. ha en liten romans i en främmande miljö. där det nya är spännande och konstruktivt och kvinnan är en produkt av min egen fantasi. där kanske jag inte skulle bli sårad. jag skulle kunna vara stark och självständig. kvinnan skulle kunna vara en utfyllnad av mitt inre tomrum. när vi träffades skulel det kännas som två borttappade pusselbitar som klickade ihop och bildade en underbar helhet, en sammansat enhet. kvinnan skulle kunna vara min mentala lärare. kvinnan skulle kunna vara jag, tills jag kanske en dag är tillräcklig för att möta en riktig kvinna. en riktigt fin en. som typ ler och är gullig och sånt.
jag vill promenera. jag ska göra det snart. lyssna på musik och vandra lite. kanske glida förbi morsan och se om hon har nån schysst mat. det väsentliga är själva vandrandet med ben kombinerat med lyssnandet av öron. på musik.
idag blir det nog Thom Yorkes "the eraser" eller Robert Plants "mighty rearranger".
Tack för tiden.
jag vill promenera. jag ska göra det snart. lyssna på musik och vandra lite. kanske glida förbi morsan och se om hon har nån schysst mat. det väsentliga är själva vandrandet med ben kombinerat med lyssnandet av öron. på musik.
idag blir det nog Thom Yorkes "the eraser" eller Robert Plants "mighty rearranger".
Tack för tiden.
torsdag, oktober 18, 2007
i vänteläge
Strange days have found us
Strange days have tracked us down
Theyre going to destroy
Our casual joys
We shall go on playing
Or find a new town
Yeah!
Strange eyes fill strange rooms
Voices will signal their tired end
The hostess is grinning
Her guests sleep from sinning
Hear me talk of sin
And you know this is it
Yeah!
Strange days have found us
And through their strange hours
We linger alone
Bodies confused
Memories misused
As we run from the day
To a strange night of stone
/ jim morrison, strange days
Strange days have tracked us down
Theyre going to destroy
Our casual joys
We shall go on playing
Or find a new town
Yeah!
Strange eyes fill strange rooms
Voices will signal their tired end
The hostess is grinning
Her guests sleep from sinning
Hear me talk of sin
And you know this is it
Yeah!
Strange days have found us
And through their strange hours
We linger alone
Bodies confused
Memories misused
As we run from the day
To a strange night of stone
/ jim morrison, strange days
tisdag, oktober 09, 2007
smutstvål. ansiktsmask. och lite, lite barnkör på slutet.
Ingen ser, alla bara tittar. jag blir rabarber i ögat bara jag tänker på det.
idag skulle jag raka min mustasch, så var det bara. bestämt och klart. nu har jag sett fånig ut länge nog, tänkte jag. det räcker ju med att jag är fånig. man skulle faktiskt kunna likna hela min existens vid min mustasch. dom där långa fjunen som likt solblekta daggmaskar söker sig upp ur överläppsmarken. jag ska ju på anställningsintervju om två dagar också. då kan man ju inte kliva in och se ut som en kille med daggmask i överläppsmarken liksom. asså, de e ba sååååååååå fel asså.
jag rakade den inte. mustaschen alltså, jag rakade den inte. den är kvar. den sitter i min ansiktsrabbat. imorgon. då måste det ske. då dödar vi den. eller vi, jag dödar den. jag skulle inte kunna tänka mig att någon skulle vilja raka min mustasch. vi? nej nej nej. jag gör det ensam, anonym för mig själv i det mörka badrummet.
jag duschade idag utan att tvätta håret. nej. nej det gjorde jag inte. jag duschade faktiskt inte alls. man blir ändå inte ren i sinnet. smack på´t bara!
jag rensar mitt eget avlopp. jag rensar mitt egna avlopp. jag rensar avlopp, helt enkelt. skit samma i om det är ditt eller mitt. lägg ingen vikt i det, huvudsaken är att avlopp blir rensade. varför skrev jag smack på´t bara!
igår skrattade jag enormt mycket. det var förlösande. utlösande. källan till skrattet var ett högt aktat kassetband vars innehåll är två fulla ungjävlar som primalskriksimproviserar till gitarr. fast det är bara högt aktat av oss, mig och jens. ja, för att det är vi som primalskriksimproviserar. till gitarr. på kassetbandet. av oss.
utan pastej skulle ingen bli lycklig. stämmer visserligen inte men det får mig att bli glad.
(lite, lite barnkör)
idag skulle jag raka min mustasch, så var det bara. bestämt och klart. nu har jag sett fånig ut länge nog, tänkte jag. det räcker ju med att jag är fånig. man skulle faktiskt kunna likna hela min existens vid min mustasch. dom där långa fjunen som likt solblekta daggmaskar söker sig upp ur överläppsmarken. jag ska ju på anställningsintervju om två dagar också. då kan man ju inte kliva in och se ut som en kille med daggmask i överläppsmarken liksom. asså, de e ba sååååååååå fel asså.
jag rakade den inte. mustaschen alltså, jag rakade den inte. den är kvar. den sitter i min ansiktsrabbat. imorgon. då måste det ske. då dödar vi den. eller vi, jag dödar den. jag skulle inte kunna tänka mig att någon skulle vilja raka min mustasch. vi? nej nej nej. jag gör det ensam, anonym för mig själv i det mörka badrummet.
jag duschade idag utan att tvätta håret. nej. nej det gjorde jag inte. jag duschade faktiskt inte alls. man blir ändå inte ren i sinnet. smack på´t bara!
jag rensar mitt eget avlopp. jag rensar mitt egna avlopp. jag rensar avlopp, helt enkelt. skit samma i om det är ditt eller mitt. lägg ingen vikt i det, huvudsaken är att avlopp blir rensade. varför skrev jag smack på´t bara!
igår skrattade jag enormt mycket. det var förlösande. utlösande. källan till skrattet var ett högt aktat kassetband vars innehåll är två fulla ungjävlar som primalskriksimproviserar till gitarr. fast det är bara högt aktat av oss, mig och jens. ja, för att det är vi som primalskriksimproviserar. till gitarr. på kassetbandet. av oss.
utan pastej skulle ingen bli lycklig. stämmer visserligen inte men det får mig att bli glad.
(lite, lite barnkör)
måndag, oktober 01, 2007
bara. för. att.
jag skriver inte så frekvent. jag har inte så många läsare tror jag. en annan anlednign är att jag är extremt lat. extremt faktiskt. jag väljer bort simpla och triviala saker medvetet individuellt rättfärdigad av tankar som "äh" eller "jag orkar inte" och försöker inte ens finna något fel med det. jag inser att det absolut inte är något som helst fel med det, eftersom fel är något individuellt i sig, såvida det inte påverkar min mentala hälsa. min lycka. vilken lycka? jo, den jag inte har. men varför har du den inte? kanske för att jag är lat.
alla känslor man har är inställningar. känslor är inget annat än intryck och inställnig på det sättet att man själv kan påverka intryck och inställning och på så sätt försätta sig själv i en positiv omgivning genom en slags psykisk positiv övertalning. intrycken måste först gå genom ett mentalt filter och det är där inställnignen kommer in. ett plötsligt intryck går (inte för mig i alla fall) inte att manipulera direkt eftersom att det är just ett plötsligt intryck, och sånt tycker jag att man ska välkomna. tricket verkar ligga i den efterföljande tankeprocessen och assosiationerna som medföljer. skit i att må dåligt, helt enkelt. i alla fall på ett destruktivt sätt. jag kan ibland tycka om att vara nnedstämd, lite ångestfylld. jag får kreativitet av det och det känns mer äkta än några andra känslor jag stött på, men det kan lätt bli för mycket. viss ångest går inte att förinta, den är ständig och den är total och den är där för att stanna, men skit i att låta den ta över. du är du och du kanske har ångest men du är fortfarande du och du råkar ha ångest och då är det ju du och du kan göra vad fan du vill så länge det inte är helt orimligt och till exempel strider mot naturlagarna. skitsamma. jag blev trött och jag är som sagt lat.
nån dag kanske jag gör nånting seriöst, med hjärta och själ. lägger ner tid. försöker. kämpar. oj, vad spännande. det har jag faktiskt aldrig gjort. inte med nånting faktiskt. inte fotboll. inte måleri. inte ens tvspel. jag är bekväm. jag är lat. jag är rastlös. men jag tycker att livet är spännande och det består ändå bara av ögonblick och ögonblick är diffust men för mig någonting med början och slut och det finner jag nån slags tröst i.
amen för fan.
alla känslor man har är inställningar. känslor är inget annat än intryck och inställnig på det sättet att man själv kan påverka intryck och inställning och på så sätt försätta sig själv i en positiv omgivning genom en slags psykisk positiv övertalning. intrycken måste först gå genom ett mentalt filter och det är där inställnignen kommer in. ett plötsligt intryck går (inte för mig i alla fall) inte att manipulera direkt eftersom att det är just ett plötsligt intryck, och sånt tycker jag att man ska välkomna. tricket verkar ligga i den efterföljande tankeprocessen och assosiationerna som medföljer. skit i att må dåligt, helt enkelt. i alla fall på ett destruktivt sätt. jag kan ibland tycka om att vara nnedstämd, lite ångestfylld. jag får kreativitet av det och det känns mer äkta än några andra känslor jag stött på, men det kan lätt bli för mycket. viss ångest går inte att förinta, den är ständig och den är total och den är där för att stanna, men skit i att låta den ta över. du är du och du kanske har ångest men du är fortfarande du och du råkar ha ångest och då är det ju du och du kan göra vad fan du vill så länge det inte är helt orimligt och till exempel strider mot naturlagarna. skitsamma. jag blev trött och jag är som sagt lat.
nån dag kanske jag gör nånting seriöst, med hjärta och själ. lägger ner tid. försöker. kämpar. oj, vad spännande. det har jag faktiskt aldrig gjort. inte med nånting faktiskt. inte fotboll. inte måleri. inte ens tvspel. jag är bekväm. jag är lat. jag är rastlös. men jag tycker att livet är spännande och det består ändå bara av ögonblick och ögonblick är diffust men för mig någonting med början och slut och det finner jag nån slags tröst i.
amen för fan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)