jävla gnäll

Jag sitter ensam i hallen utan några som helst ambitioner. Jag reser genom minnen och jag hämtar känslor från förr. Jag känner mig ensam och jag lägger mig ner och sprattlar likt en fisk som man kärleksfullt dragit upp ur vattnet, innan man kärleksfullt slår på den tills den slutar sprattla (för att visa att nej fisken, du ska inte sprattla, du ska ligga stilla). Sen äter man kärleksfullt upp den.

Jag injicerar mentalt baconfett och jag gör en lista över platser jag vill besöka. Du är där. Fast jag kan inte nå dig. Vart vi än hamnar, liksom. Kommer aldrig riktigt ända fram till dig.

Jag ligger helt stilla. På golvet ligger jag. I hallen.
Jag runkar nu. Det är svårt. Det är knappt skönt. Och med utlösningen kommer skammen. Skamhanda, som jag brukar kalla det. Men när skammen lagt sig lite får jag ibland lust att göra något kreativt. Det får jag nu. Jag får lust att göra något kreativt. Hoppas det håller i sig.

sällan skåda, och mannens mannen

Mannens mannen, och lilla jag. Stå bredvid och samtidigt tillsammans, skänka blickar, skåda landskapet. Mannens mannen, och lilla jag.

Vi hade pratat om köttfärs, jag med avsky och mannens mannen med stolthet och engagemang. Han ville att jag skulle bada i det. Han ville se mig bada i köttfärs. Han ville att jag skulle gnida det mot mitt skinn och mannens mannen visste att jag äcklades av det.
Jag lät mig tryckas ner i det döda köttet. Jag lät mig besudlas och jag lät mig kränkas. Jag skrattade och jag smetade. Skrattade och smetade. Köttfärs över hela mig. Köttfärs utan känslor. Köttfärs utan liv.

Mannens mannen såg mig. Mannens mannen lade märke till mig, till min existens. Att jag var värd död. Jag var värd att bada i köttfärs. Han tittade på min nakna, karga kropp med synbar förtjusning. "Lägg dig på grillen." skrattade han. "Ok." skrattade jag och så gick vi tillsammans skrattandes mot grillen, mannens mannen och lilla jag.

200 meter pansartröskel till lyckan

Jag finner mig själv stirrandes på knivbladet. Blodet är så rött att det känns som att jag speglar mig i det. Det rinner som i en dans ner för handen som krampaktigt håller om knivhandtaget.

Ditt ansikte.
Det bländar mig.
Jag ser dig le. Jag ser allt det där jag såg när du fortfarande var min att älska. Det som du ville ge till bara mig. Det som du ville ge, och jag ville ha, så mycket mer än något annat.

Jag avbryts plötsligt av att jag flyttar handen till en brännande punkt på bröstet, blicken följer snabbt efter och jag inser att det är mitt blod på kniven. Jag inser att det är jag som blöder. Att det är jag som har huggit mig själv.

Det känns som du fortfarande älskar mig.
Ja, för det känns faktiskt som du älskade mig.
Jag vågar tro på det.
Jag låter mig övertygas, hoppas.
Jag anar, jag börjar inse, att det kanske var jag som inte älskade mig själv.
att det var jag som inte älskade mig själv.

Att behöva förtvivlan.

Jag brukar säga att jag har lärt mig leva med ångesten. Jag har lärt mig hantera den, brukar jag säga. Den har inte sönder mig direkt, numera, den ligger mest och pyr. Det som gör ondast är att jag sårar dig. Det kommer jag fortsätta göra, för jag verkar inte tycka att jag förtjänar lycka. Jag vågar inte.
Inte du heller. Vi har vant oss vid vemod och ångest. Och det fungerar ju inte, förstår du väl?
Förstår du det?
Förstår jag det?


Det fanns en tid jag brukade vilja vara lycklig, och klarade av det. Men opiater blir man beroende av och det känns bara så himla onödigt . Att vara beroende. Vad är det ens? Vi är ju alla till exempel beroende av syre, mat, vatten och sånt skit. Fast bara om man vill fortsätta leva.

Glädjen går att dela på, sorgen bär vi själva. Men den smittar.

Jag har lärt mig leva med det. Jag klarar mig.
Gör du det?