efterkroppsliga kontemplationer

jag dansar med en siluett
 det är bara vi här
 tack vare lampan bakom mig
 och mitt väsen

 vi dansar tillsammans
   formar känslor genom rörelser och lovar varandra att aldrig skiljas åt

 det är för mycket på spel
   vi har kommit för nära

Glada dagar vid fritösen

Jag ligger tydligen ner igen. Golvet är glansigt och hårt. Jag kan spegla mig i det, men bilden är inte lika skarp som i en spegel. Som i en spegel av glas, tänker jag och undrar om det är poetiskt. Undrar om det kommer vinna något pris.

Jag ser världen som en organism, liksom. Att en organism är en enhet, olika delar som bildar en helhet. Och vi är sjukdom. Vi är dödlig sjukdom.

Men jag antar att det kommer lösa sig till slut. Bara jag blundar och driftar iväg. Låter mig sugas in i evigheten.

Gud i allt. Gud i mig. Jag är Gud.

 
Hon tittar på mig. Som att hon hälsar mig välkommen.
 Så jag går fram och tackar. Säger att det känns bra att få vara här. Sitta så här nära.
 Hon skrattar och kallar mig söt. Säger att jag verkar charmig.
Det är uppenbart att hon hånar mig och jag blir så jävla förbannad. Vad fan menar du egentligen, skriker jag och hon verkar inte heller veta. Hennes hyperventilerande signalerar fascistiska tendenser och jag spottar därför i hennes ansikte. Hon ska inte få trycka ner mig. Jag underkastas inte av någon!

 Ett gäng män visar henne lojalitet genom att med våld tvinga mig ut ur byggnaden. Dom undrar "vad jag håller på med" i ett desperat försök att få mig tappa fokus, men jag är i total balans. Jag ser skarpsynt och klart på situationen. Dom ber mig lugna ner mig.Jag skrattar givetvis och meddelar självsäkert att jag är medveten om konspirationen. Det hela är patetiskt. Genomskinligt. Jag trycker glasflaskan jag krossar i halsen på den fulaste av dom, för att markera. Jag vill sända signalen att det här är mitt spejs, mitt område. Signalen går fram direkt och är extremt effektiv. Han håller sig för halsen och börjar i sin ynkliga dödlighet att blöda. Människorna runtomkring agerar fullkomligt irrationellt; springer därifrån, lägger sig livlösa på marken, håller olika former av tyg mot den blödande halsen. Jag inser naturligtvis att jag är Gud och att jag inte kan befinna mig bland de dödliga. Jag inser att det är därför dom för bort mig, isolerar min storhet.

 Världen är inte redo för mig.
  

gola en visa

För att det verkade vackert
Det kändes skönt
Jag tror till och med att jag ville
Lyfta upp henne
och ta med henne hem

att vara ensam lär dig att leva med andra

 försiktigt ensam
   drar tysta suckar
 ur ett beslagtaget inre

 försöka återfå illusionen av kontroll
  bli stark av bekräftade brister
 våga vara
    våga forma orden
 våga släppa dom fria

 att trotsa rädslan får den att försvinna
  vinna andrum, för den kommer tillbaka
   ständigt, men alltid svagare än innan
 för allt man är rädd för är vad som finns på insidan

  
  och visst är det viktigt att  kunna leva tillsammans
 
       men de som söker svaren i någon annan
                                                        formas därefter och förlorar sig själva
   men du som söker ditt inre kommer att gynnas

  att vara ensam lär dig att leva med andra