non sense

Päron. Kastar vindruvor på dom. De är mindre, men fler.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.

damp ner i backen

Det är farligt att leva. Det är så farligt att man kan dö. Ett slags livsmotto som försätter mig i alla möjliga galna situationer. Och jag, jag bara ler och rycker nonchalant på axlarna.

Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.


Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.

kanske skriver någonting vettigt.

Sol. solen. den har kommit tillbaka från sin resa. tillbaka hit till mig, där jag för tillfället befinner mig. jag gillar den och jag hoppas den gillar mig, trots att den ger mig cancer.

ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.

ja, mustasch.

bokstavligt otalat

Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.

jag lägger mig ned och tänker på dig

Visst har jag saknat förut, men aldrig såhär äkta. saknad blandat med önskan. vad skulle vi då göra tillsammans? bygga kojor i träden? bygga kojor på marken? bygga en jävla massa kojor?
vi skulle kunna sätta oss på stora plastsäckar på vintern, överst i en backe, så att vi skulle glida ner ner ner. Vi skulle kunna viska varandras namn baklänges. Vi skulle kunna göra fel och skylla på varandra eller kramas i ett varmt bad. Vi skulle kunna gömma varandras kläder. Vi skulle kunna steka varandras kotletter. Min i smör, din i olja. Du är rädd för att bli tjock och jag tycker du är så jävla fånig.

Men jag sitter här istället. Jag sitter här och önskar. önska är fint. sakna kan göra lite ont.
men man vänjer sig, lär sig hur man mår dåligt på det bästa sättet. må dåligt rätt. må dåligt fel.

vi hörs då.