vi riktar våra tankar, vi tvättar våra sår

Öppna rebellburken och skrika. Skrika ord som frihet och helvete. Sen, i stundens hetta, ordlöst vrål.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.

vi ruttnar och tar hand om varandra

Idag vaknade jag klockan 20. Helt nonchalant bara. Satte mig upp och såg en film. Nu börjar det bli dags att äta.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!

Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.

Satsa allt du har, förlora

Då var det dags igen. Julafton, dagen folk kan andas ut efter att ha stresskonsumerat. "Men det handlar inte om det, julen handlar om kärlek, att umgås med dom man håller av... Och här har du lite saker jag köpte. God Jul!"
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.

Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.

Du skriker i sömnen

Vi flyter fram, tyngdlöst. Att bara finnas i luft. Som att färdas utan mål är meningen. Är syftet. Är hemligheten.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.

Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.

Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.

Han slog mig så vackert

Jag liknar den vid en filmprojektor, tiden, källan till liv. Projektorn är givetvis själva jaget, den människa man av olika anledningar väljer att vara. Filmrullen är alla minnen man har lagrat, ens historia. Linsen är nutiden, den som gör det möjligt för filmen att visas. Med hjälp av linsen återspeglas och påminns vi om våran historia, men den omformas samtidigt och lägger grund för hur man ser på nästa ögonblick. Vissa har en hel, sammansatt, film. Det finns dom med trassliga rullar men med färgrik och vid lins. Andra har högar med rullar som upprepat bombarderar duken (som skulle kunna symbolisera framtiden, till vilken vi ohejdbart färdar men aldrig når). Sen finns det människor (projektorer) som nästan inte har någon rulle alls, och en lins knappt använd. De som lever i nuet på ett sätt som inte ger variation och då inte heller frihet.
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?

Det står en bil utanför och ser glad ut

Och då kanske man tänker att man inte räcker till, att man inte är tillräcklig, att man till inte räcker. Så fånigt, när man går omkring och är alldeles fantastisk. Om inte annat så för sin otroligt komplicerade uppbyggnad. Saker man inte ser, men som ändå finns där. Saker man är. Saker man består av. Sex laxar i en laxask.

Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.

Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!

Och sen ber vi om ursäkt.

Vis, dom och tand.

Hon är en snabbspolning i filmen om hans liv. Okaraktäristik, som en levande gästbok. Andra människors åsikter och citat utgör hela hennes existens och nu är hon därför lämnad i dåtidens dunkelhet.

Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".

Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!