arbetslös aristokrat, alkoholiserad, arg

På husvagnsparkeringen. En vinter. Vi hittade en död kille.
Han varken pratade eller rörde sig, han var bara alldeles död. Min kompis ville att vi skulle kissa på honom, men jag tyckte det verkade meningslöst eftersom han var död.
Själv ville jag bara stå där och se liket ruttna. Sakta försvinna. Bli absorberad av världen. Bli ett med allt. Fylla en sista funktion.
Men det tog för lång tid så vi kissade på honom.

Blivande ensamastronaut

Den morgonen satt jag och funderade på rymden, den obegripliga, den oändliga. Oändligt tedde sig i sömndrucket tillstånd som väldigt stort. Så stort att ju mer jag tänkte på det desto djupare ner i kaffet stirrade jag, och kom fram till att oändligt är större än vad kaffet är svart. Det gladde mig att jag inte hade några som helst belägg för den tanken, men jag bestämde mig för att inte kunna motbevisas. Det måste vara väldigt stort, tänkte jag, för det här kaffet var väldigt svart. Så svart att om man stoppade fingret i det så slutade man inte bara se fingret, utan det blev också väldigt varmt. Så varmt att det faktiskt tillfogade mig fysisk smärta. Det kan ha varit just den smärtan som gjorde att jag plötsligt fylldes med en överväldigande lust att skrika. Det kändes logiskt, och det hela skedde så fort att jag varken hann eller försökte tänka efter vad jag skulle skrika, jag bara skrek och dom ord som ville ut kom ut. Inga hämningar. Alla ord är möjliga. Resultatet blev det obevisliga "rymdjävlar i helvetet".
  Hon vaknade givetvis och undrade vad jag höll på med. Jag förstod inte riktigt frågan. Eller rättare sagt förstod jag frågan, jag förstod snarare inte varför frågan blev ställd. För mig var det i alla fall, och borde vara för andra, uppenbart att jag satt i morgonrock i köket och skrek ner i kaffekoppen och hade ont i fingret. Givetvis kan man inte se att någon har ont i fingret, om inte denne visar det med gester, vilket jag tyckte mitt viftande och sugande ackompanjerat med "aaaaaaooooch" gjorde.
 Under hela tiden vi varit tillsammans hade hon kallat mig speciell, och trots att det var samma ord då som i början kunde jag märka att det för henne inte längre hade samma betydelse.
 Hon hade också förändrats. Hon hade nån gång under våra 5 år tillsammans bytt både namn och skepnad. Jag minns att hon i början inte varit spiralformad och skiftade inte heller i regnbågens färger i takt till psykedeliska ljud som skapades i vågorna från energifältet hon utsöndrade genom sina tindrande ögon, så som hon nu utan tvivel gjorde.Vilket starkt kaffe, tänkte jag plötsligt. Jag hade tydligen glömt, eller aldrig vetat, att kaffe är starkt hallucinogent. I efterhand förstår jag att det krampartade skrattet bara förstärkte nervositeten hon kände, men jag fann det för stunden otroligt roande att jag plötsligt låg på golvet och att hon skakade mig och ställde frågor som "vad fan är det med dig", "är du ok" och "hör du vad jag säger".
  Jag vet inte om det var för att psykosen blev diagnostiserad, eller om det berodde på hur den yttrade sig, men hon började ta tydligt avstånd. Så tydligt att hon faktiskt sa det rakt ut. Eftersom jag för tillfället inte befann mig rakt ut, utan snett ner till vänster, hörde jag först inte vad hon sa. Men efter att hon upprepat det i min riktning kunde jag tydligt höra att hon sa "jag sa att jag tar tydligt avstånd". Jag bad om ursäkt men försäkrade henne om att jag också tyckte det var psykiskt påfrestande att vara förföljd av den intergalaktiska maffian. Hon fortsatte med att bli märkbart upprörd och käftade nånting om att jag hade blivit "galen" eller "tokig". Jag lyssnade inte riktigt för jag var i full färd med att mäta sekunderna det tar för takplåt att känna närvaron av fullkornsris med förbundna ögon.
 Sen försvann hon. Jag kan minnas fel, men jag är ganska säker på att hon vaporiserades till tonerna av en väldigt trevligt symfoni jag inte hört varken före eller efter det.
 I skrivande stund befinner jag mig i den 15e dimensionen av säkerhetsskäl, och anledningen är för att försäkra om att jag numera är frisk.

Stad är en plats som vi lägger i små påsar

 Att åka 13 mil till vänster. Kliva av och starta om.
   Ligga länge på morgonen och försvara dig mentalt. Ordlöst. Tyst. Så att ingen hör.
Resa dig och springa direkt ner i diket. Skratta och strunta i att alla ser dig. Alla ser dig, men det struntar du i.
 För det spelar ingen roll det spelar ingen roll. Vi blir lurade. Det är förjävligt. Vi tappar allt hopp och vi går sönder tillsammans. Allihopa går sönder med varandra.
 Så det spelar ingen roll. Du kan lika gärna skratta för att skratta känns bra.

vi säljer oss på flaska

 Du undrade vad jag gjorde 
jag svarade att jag slickar dina sår
 du förklarade att det var ett uttryck
men att jag hade hjärtat på det rätta stället
och jag undrade vart man annars hade hjärtat
 och du bad mig hålla käften
 och när jag gjorde det skrattade du fast jag kunde se att du var arg

 Vi låg med varandra och efteråt grät du
 som du gjorde allt oftare efter vi haft sex
 och ibland innan också
  men när jag frågade varför
 så sa du bara "det är ingenting"
 fast jag kunde se att det var sorg
 men jag sa det aldrig, för du blev så arg

sen en dag berättade du
 att det var nånting