jag har ett norskt nummer nu, till vilket man kan ringa om lusten att prata med mig tränger sig på som en ovälkommen vårta. eller en välkommen vårta. man kan ringa till mig i alla fall.
nummret är 41340257, med 0047 innan. det är upplagt lite som ett pussel, så man har nånting att se fram emot. eller förakta. vilket som.
nog om allt nu. dags att take it to the bank, man.
" some are born to sweet delight, some are born to the endless night."
/William Blake, en skön snubbe
torsdag, januari 24, 2008
tisdag, januari 15, 2008
abstrakta drömmar från en alternativ verklighet
Rapport från biblioteket, där jag garanterat spenderar en timma varje gång tillfälle ges. En timma är vad som givs. En timma, helt gratis. Tacksamt men inte tillräckligt.
"Vis att du är glad i mej genom att köpa en strumpa till mej." Meningen är från lärare til elev. En elev från ett annat land, en annan kultur, möjligtvis muslim. Hon får lära sig hur man prata norska. Varför vet jag inte. Det enda jag vet är att jag har klarat mig otroligt bra utan den meningen hela mitt liv. Eller? Är den kanske stommen till nordens samhällen? Det kanske är en av de viktigaste meningarna att kunna för att ta konstruktiv plats i dessa regioner. Den berättar ju inte minst hur jävla sjukt vi ser på uppvaktning. Sjukt eller inte så vill jag att någon ger mig en strumpa. En strumpa som säger "jag är glad i dig". Jag skulle kanske spara den i ett litet skrin.
I övrigt är jag anställd på Adecco, världens största bemanningsföretag. Anställningen tillåter plötsliga telefonsamtal där främmande människor hetsar mig till att vakna och skynda till en ny arbetsplats. Anställningen tillåter också lite längre uppdrag, som i mitt fall att sitta i en kassa och höra ljudet av diverse varor som BLIIIIP BLIIIIIIP:ar in en en maskin som räknar ut hur mycket pengar som ska tas och hur mycket pengar som ska ges tillbaka. Det jag som anställd gör är att trycka in några koder. Men det är bara än så länge. Ingen, förutom möjligtvis gud eller någon på Adecco, vet vad nästa uppdrag blir. Det kanske blir som servitör. Det kanske blir i något fattigt jävla kök. Det kan också bli i en helt annan kassa. Allt det där får tiden utvisa. Och adecco. Eller möjligtvis gud.
Än så länge har inte vistelsen burit den sorts frukt jag sökte. Dvs. pengafrukt. Den största prövningen har än så länge varit att klara sig på de futtiga kroner jag haft och att installera mig i ett kollektiv i en främmande stad. Det svåraste är att inte ha en kvinna (av typerna mamma, flickvän eller syster) till vilken man går om man är hungrig, och som följd får något att äta. Plötsligt står jag ensam i ett landskap av främmande köksredskap. Jag känner igen dem. Jag vet att man kombinerar saker som går att köpa i t.ex. affärer med sakerna man kan hitta i köket, gör något jag ännu inte riktigt förstått och sen äter man upp det och tycker att det är gott. Ibland kan man även unna sig något extra, vilket man har i åtanke när man införskaffar sig produkterna för ändamålet (i t.ex. en affär) och går sedan till det så kallade köket och praktiserar de små ritualerna som krävs för att man sedan ska kunna äta och tycka att det är gott. Men övning ger färdighet och en dag, en lycklig dag, kanske jag har förstått hemligheterna bakom det mystiska köket. Det får återigen tiden utvisa.
Tiden utvisar många saker. Förhoppningsvis det man behöver få utvisat för att fortsätta få tiden att utvisa saker. Tiden gör egentligen inte ett skit. Den bara färdas framåt. Fast det kanske den inte alls gör. Det kanske är vi som färdas framåt. Tiden kanske inte ens finns. Den är ju bara ännu ett begrepp på något vi inte riktigt förstår. Skitsamma. Jag är hungrig och sjukt trött på fiskpinnar.
Något som är väldigt aktuellt är att ordna ett norskt telefonkort, vilket gör det möjligt att i alla små intervaller få prata med nära och kära. Om detta kommer det mer. Var tålmodig. Lek lite med ett barn. Klappa det kanske försiktigt på huvudet. Håll det kanske lite i en av de små händerna. Gör vad fan ni vill, sen hörs vi kanske.
Nu ska jag se om jens är här. Han brukar skynda hit från jobbet. Sen är det hem till fiskpinnarna, de tråkiga, avlånga fula jävla fiskpinnarna. Kanske tittar lite på tv. Imorgon ska jag sitta i en kassa.
HA DET BRA
och
PÅ ÅTERSEENDE!
"Vis att du är glad i mej genom att köpa en strumpa till mej." Meningen är från lärare til elev. En elev från ett annat land, en annan kultur, möjligtvis muslim. Hon får lära sig hur man prata norska. Varför vet jag inte. Det enda jag vet är att jag har klarat mig otroligt bra utan den meningen hela mitt liv. Eller? Är den kanske stommen till nordens samhällen? Det kanske är en av de viktigaste meningarna att kunna för att ta konstruktiv plats i dessa regioner. Den berättar ju inte minst hur jävla sjukt vi ser på uppvaktning. Sjukt eller inte så vill jag att någon ger mig en strumpa. En strumpa som säger "jag är glad i dig". Jag skulle kanske spara den i ett litet skrin.
I övrigt är jag anställd på Adecco, världens största bemanningsföretag. Anställningen tillåter plötsliga telefonsamtal där främmande människor hetsar mig till att vakna och skynda till en ny arbetsplats. Anställningen tillåter också lite längre uppdrag, som i mitt fall att sitta i en kassa och höra ljudet av diverse varor som BLIIIIP BLIIIIIIP:ar in en en maskin som räknar ut hur mycket pengar som ska tas och hur mycket pengar som ska ges tillbaka. Det jag som anställd gör är att trycka in några koder. Men det är bara än så länge. Ingen, förutom möjligtvis gud eller någon på Adecco, vet vad nästa uppdrag blir. Det kanske blir som servitör. Det kanske blir i något fattigt jävla kök. Det kan också bli i en helt annan kassa. Allt det där får tiden utvisa. Och adecco. Eller möjligtvis gud.
Än så länge har inte vistelsen burit den sorts frukt jag sökte. Dvs. pengafrukt. Den största prövningen har än så länge varit att klara sig på de futtiga kroner jag haft och att installera mig i ett kollektiv i en främmande stad. Det svåraste är att inte ha en kvinna (av typerna mamma, flickvän eller syster) till vilken man går om man är hungrig, och som följd får något att äta. Plötsligt står jag ensam i ett landskap av främmande köksredskap. Jag känner igen dem. Jag vet att man kombinerar saker som går att köpa i t.ex. affärer med sakerna man kan hitta i köket, gör något jag ännu inte riktigt förstått och sen äter man upp det och tycker att det är gott. Ibland kan man även unna sig något extra, vilket man har i åtanke när man införskaffar sig produkterna för ändamålet (i t.ex. en affär) och går sedan till det så kallade köket och praktiserar de små ritualerna som krävs för att man sedan ska kunna äta och tycka att det är gott. Men övning ger färdighet och en dag, en lycklig dag, kanske jag har förstått hemligheterna bakom det mystiska köket. Det får återigen tiden utvisa.
Tiden utvisar många saker. Förhoppningsvis det man behöver få utvisat för att fortsätta få tiden att utvisa saker. Tiden gör egentligen inte ett skit. Den bara färdas framåt. Fast det kanske den inte alls gör. Det kanske är vi som färdas framåt. Tiden kanske inte ens finns. Den är ju bara ännu ett begrepp på något vi inte riktigt förstår. Skitsamma. Jag är hungrig och sjukt trött på fiskpinnar.
Något som är väldigt aktuellt är att ordna ett norskt telefonkort, vilket gör det möjligt att i alla små intervaller få prata med nära och kära. Om detta kommer det mer. Var tålmodig. Lek lite med ett barn. Klappa det kanske försiktigt på huvudet. Håll det kanske lite i en av de små händerna. Gör vad fan ni vill, sen hörs vi kanske.
Nu ska jag se om jens är här. Han brukar skynda hit från jobbet. Sen är det hem till fiskpinnarna, de tråkiga, avlånga fula jävla fiskpinnarna. Kanske tittar lite på tv. Imorgon ska jag sitta i en kassa.
HA DET BRA
och
PÅ ÅTERSEENDE!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)