situation : tomhet

Han saknar henne. Ja, det gör han verkligen. Han vill gråta för henne, ge henne hans tårar. Det har han lärt sig är vackert. Men han kan inte, det kommer inga tårar. Kanske, kanske har dom fastnat på insidan.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.

Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.

främmande framstjärt

För trots att jag befinner mig här, här där jag är nu, finns jag lika mycket där, där där vi var då. Det har med fysik att göra, och något vissa kallar själ. Mitt fysiska väsen är begränsat, därför koncentrerar jag mig på mitt psykiska, som än så länge visat sig vara oändligt. Alla dessa processer, alla försök, denna ständiga strävan efter någonting större fungerar både doktor och lärare. Jag började inåt, fann problemen, problemen skapade processer som genererade i lösningar som i sin tur utsöndrade lugnet, och lugnet gav kärleken och medmänskligheten fritt spelrum att dela med mig, att bjuda, att våga visa mig själv.
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".

jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.

... va?

spetälska mig

Jag tänker på när jag får en liten studio att jobba i, en studio som rymmer musik och måleri, inspiration och kreativitet, poesi och kärlek. Det kan tänkas förekomma vinkonsumtion också, fast givetvis i måttliga mängder. Jag är en väldigt måttlig person, går inte gärna längre än nödvändigt. Nej, för mig är de bästa gränserna de som aldrig tänjs eller korsas. Helst av allt skulle jag vilja leva mitt liv i en kuvös med en inbyggd flatscreen, maten skulle serveras i droppform och byts enkelt ut mot morfin när det är dags att sova eller när jag sett något upprörande, antagligen något hemskt på nyheterna.
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.

Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.

Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)

Hamborgeza del padre!

Idag ska vi äta hamburgare och se på film. Bara sådär, helt plötsligt. För att vi kan. Som att fira utan anledning. Som att skörda någon annans frukt. Ofta slår det mig, att det här med att leva är alldeles fantastiskt. Speciellt dagar som dessa.

Senare ringer han mig. Han ringer för att säga "Du, jag har tänk lite." Det följs av en kort tystnad som jag bryter med ett nervös
- jaha, på vadå?
- På oss, svarar han. jag har tänk på oss. På dig och mig. På dig och mig tillsammans. Jag har tänkt att jag vill...
-Att du vill vadå?!
- nej...
- men jo! säg det! att du vill vadå?
- amen... att jag vill... att jag vill ha dig i mig... att jag vill känna din hud. Jag vill att vi älskar med varandra. Jag vill att du tränger in i mig och stannar där inne.
- Men pappa, nu är du ju full.
- jag är inte din pappa!
- nej just det... men är du full då?
- ja.
-Ok. Ha det bra!
- Ja, ha detsamma. Vi hörs!
- Hej då!
- Hej då!