Det är med mina händer som jag tar på dig, jag tänker behålla dom.
Men självklart lånar jag ut dom. Oftast behöver du inte ens fråga.
Ibland säger du till och med nej. Nej, som i att du inte vill att mina händer ska ta på dig.
Så då tar jag på mig själv. På min kropp är mina händer alltid välkomna. Välkända fingrar med bestämda rörelser. Vana händer med bastanta ryck. Ibland är det tråkigt och oengagerat, men det fyller alltid en funktion. Gråten efteråt är kanske för att skölja bort skammen. Och för att jag vet vad jag har att jämföra med.
Men så är du plötsligt mottaglig igen, och jag kan istället låta fingerspetsarna nyfiket vandra i ett landskap som inte är deras egna, med händer som är mina, som jag tänker behålla.
onsdag, december 30, 2009
tisdag, december 29, 2009
världkommen
Vi tar buss nummer nio. Det är bussen som tar längst tid.
Du är utklädd till nunna.
Vi skrattar hejdlöst.
Du är utklädd till nunna.
Vi skrattar hejdlöst.
tisdag, december 22, 2009
det här stället, den här platsen
Hemma i söderköping. Det är mysigt. Känns bra.
Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
Så nu passar jag på.
Det är mysigt.
Känns bra.
Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
Så nu passar jag på.
Det är mysigt.
Känns bra.
torsdag, december 17, 2009
Handa rätt : handla mycket
Spår av blod.
Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.
Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.
Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.
Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.
Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.
Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.
det går att limma
Tryck in det i mig! Fyll mig med spännande ord, som fastnar. Jag ska låta det slå rot, så kan jag förändras. Från grunden. Om jag gör detsamma till dig, så kan vi låna av varandra och samtidigt förändras. Och springa ut och skrika på dom andra.
Det kanske fastnar om vi gör det tillsammans.
Skrika åt dom att "nu är det fan dags!". Hjälpa dom att minnas att dom faktiskt varit människor. Fria. Innan dom lärde sig.
Lära dom att allting dom är, är nånting dom lärt sig. Påminna dom om att man får bestämma helt själv, vad som helst. Att det inte finns några fel, och inga rätt. Bara olika synsätt.
Och får man välja helt själv, väljer man antagligen något snällt. Det är i alla fall vad man måste våga tro, annars blir det ännu värre. För vi formar varandra, varandras verkligheter.
Och trots att världen just nu är olika grader av ett och samma helvete, finns det alltid något att göra åt det. Ändra riktningen. Våga tro på mänskligheten.
Få dom som vill andra väl, att bestämma utvecklingen.
Så kan vi leva i ett paradis.
.. tills det börjar om igen....
Det kanske fastnar om vi gör det tillsammans.
Skrika åt dom att "nu är det fan dags!". Hjälpa dom att minnas att dom faktiskt varit människor. Fria. Innan dom lärde sig.
Lära dom att allting dom är, är nånting dom lärt sig. Påminna dom om att man får bestämma helt själv, vad som helst. Att det inte finns några fel, och inga rätt. Bara olika synsätt.
Och får man välja helt själv, väljer man antagligen något snällt. Det är i alla fall vad man måste våga tro, annars blir det ännu värre. För vi formar varandra, varandras verkligheter.
Och trots att världen just nu är olika grader av ett och samma helvete, finns det alltid något att göra åt det. Ändra riktningen. Våga tro på mänskligheten.
Få dom som vill andra väl, att bestämma utvecklingen.
Så kan vi leva i ett paradis.
.. tills det börjar om igen....
tisdag, december 15, 2009
ställ dig mot väggen så skjuter jag snart
Jag ser. Jag känner. Jag vill inte, men det är nödvändigt. För bakom alla falska ytor ligger verkligheten och sakta självdör i sin egen avföring.
Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
Och här sitter jag och är en del av problemet.
Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
Och här sitter jag och är en del av problemet.
tisdag, december 08, 2009
jag vet inte vad jag ska skriva
Här borta ligger jag, ropar hon från köket. Jag är din mamma.
Du går dit, och mycket riktigt är det din mamma som ligger där, naken och insmord i leverpastej. Kanske också keso.
Du går dit, och mycket riktigt är det din mamma som ligger där, naken och insmord i leverpastej. Kanske också keso.
här sitter mannen som alltid står
Du slår mig med pistolkolven över tinningen och skriker åt mig att hålla käften. Det är en sån dag idag. Du skjuter några varningsskott och jag blir besviken på din feghet. Du vågar inte döda mig. Du är så jävla ynklig.
måndag, december 07, 2009
Jag gör det för pengarna
Jag åker buss till jobbet. Jag har för tillfället ett jobb. Ett litet tag. Om några veckor kommer jag inte ha kvar det jobbet och det gör mig glad.
För att komma dit, till jobbet, åker jag som jag skrev nyss buss. Jag skrev nyss buss. Igen. Alarmet som väcker mig på morgonen klockan 5 är ett alarm jag ställer själv, med det är alarmet jag hatar på morgonen klockan 5, inte mig själv. Mig själv börjar jag hata runt 8-9, när jag vaknat till och vet bättre, förstår mer.
När jag vid 2-3 beger mig hemåt, är det efter en halv dag med hackande, plockande, diskande och byggande av mackande. Det hela känns meningslöst. Så meningslöst att det inte går att tänka på det, för det blir då genast för påtagligt vilken hora man är för systemet man egentligen inte vill vara en del av. Men av samma anledning tänker jag på det, och befinner mig därför så länge arbetet pågår i ett slags dvalliknande tillstånd. En arbetsapati. En själlös, mänsklig robot som hackar gurka och lägger den bredvid tomaten på den lilla brickan, där skinkan snart ska göra dem sällskap. Efter jobbet är jag lika apatisk, av den enkla anledningen att jag gick upp klockan 5 och är medveten om att jag ska utsättas för denna apati nästa dag. Så jag tänker därför att jag ska lägga mig tidigt ikväll, för att få sova ut. Det är något jag tänker varje kväll. Det är något jag gjort en kväll. Lite frihet måste man få ha, tänker jag och spenderar därför min fritid med att logga in och ut på facebook, spela final fantasy 7, kolla på history channel och dricka te.
Fy fan.
För att komma dit, till jobbet, åker jag som jag skrev nyss buss. Jag skrev nyss buss. Igen. Alarmet som väcker mig på morgonen klockan 5 är ett alarm jag ställer själv, med det är alarmet jag hatar på morgonen klockan 5, inte mig själv. Mig själv börjar jag hata runt 8-9, när jag vaknat till och vet bättre, förstår mer.
När jag vid 2-3 beger mig hemåt, är det efter en halv dag med hackande, plockande, diskande och byggande av mackande. Det hela känns meningslöst. Så meningslöst att det inte går att tänka på det, för det blir då genast för påtagligt vilken hora man är för systemet man egentligen inte vill vara en del av. Men av samma anledning tänker jag på det, och befinner mig därför så länge arbetet pågår i ett slags dvalliknande tillstånd. En arbetsapati. En själlös, mänsklig robot som hackar gurka och lägger den bredvid tomaten på den lilla brickan, där skinkan snart ska göra dem sällskap. Efter jobbet är jag lika apatisk, av den enkla anledningen att jag gick upp klockan 5 och är medveten om att jag ska utsättas för denna apati nästa dag. Så jag tänker därför att jag ska lägga mig tidigt ikväll, för att få sova ut. Det är något jag tänker varje kväll. Det är något jag gjort en kväll. Lite frihet måste man få ha, tänker jag och spenderar därför min fritid med att logga in och ut på facebook, spela final fantasy 7, kolla på history channel och dricka te.
Fy fan.
onsdag, november 25, 2009
randiga rutor med rutiga ränder
Och vi springer fort för att känna vinden smeka oss i ansiktet. I ansiktet men också över hela kroppen, för vi är självklart nakna. Vi har inget mål och det gör det så mycket bättre. Då kan man springa vart man vill. Hur man vill. Man kan försöka galoppera. Eller springa som en dvärg.
Vi kan sätta oss ner när vi vill. Vi kan ligga ner också. Vi bestämmer själva och vi bestämmer vad vi vill.
Så vi bestämmer oss för att bada. Det kan vi också göra hur vi vill. Simma som en hund. Eller plaska som en dvärg.
Vi är lyckliga och vi torkar i solen. Det är varmt och skönt.
Jag kan inte minnas att jag någonsin känt såhär för någon. Det känns så självklart. Du sitter bredvid mig, och jag ligger bredvid dig. Du ler. Jag smeker dig med maskrosbladet så att det kittlar. Du skrattar till. Du är en dvärg. Jag föreslår att vi bygger en koja och sover här i natt. Du tycker att det är en bra idé. Det är det jag gillar med dig, du är öppen för förslag. Och du är dvärg. Du är en öppen dvärg.
Snart är natten här och då ska vi sova i kojan vi nu bygger. Du är så liten. Du är verkligen en dvärg. Men med mig är du trygg. Med mig når du upp, för vi hjälper varandra. Vi är starka tillsammans. Tillsammans har vi långa armar.
tisdag, november 24, 2009
jag har tappat svingen. svingen är tappad.
Jag läste i din dagbok att du tycker att jag är "överbeskyddande" och "svartsjuk". Jag blev bara så jävla sårad.
torsdag, november 19, 2009
En kvart som varade en timme
Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.
Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra, i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.
Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.
Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra, i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.
Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.
tisdag, november 17, 2009
gammalt armband blir ny fotboja
Det är en sån dag då jag vill ringa dig bara för att få höra dig andas Det skulle räcka. Det skulle vara tryggt. Jag skulle i alla fall inte ha något att säga, för jag har blivit alldeles tom. Det finns inget kvar där inne. Det måste fyllas på om jag ska kunna fungera igen.
Ibland försöker jag men jag inser, snabbare och plågsammare för varje gång, att det inte går längre.
Jag måste byta ut mig själv. Födas på nytt. Förändras för att fortsätta finnas.
Jag vet att förändringen kommer, för den kommer alltid. Vare sig man vill eller inte. Jag vet det, så jag accepterar tomheten. Försöker förstå den. Försöker känna efter hur den smakar.
Det smakar surt. Sött. Tomhet. Mörker.
Jag bara gissar. För jag vet inte. För tillfället vet jag ingenting.
Ibland försöker jag men jag inser, snabbare och plågsammare för varje gång, att det inte går längre.
Jag måste byta ut mig själv. Födas på nytt. Förändras för att fortsätta finnas.
Jag vet att förändringen kommer, för den kommer alltid. Vare sig man vill eller inte. Jag vet det, så jag accepterar tomheten. Försöker förstå den. Försöker känna efter hur den smakar.
Det smakar surt. Sött. Tomhet. Mörker.
Jag bara gissar. För jag vet inte. För tillfället vet jag ingenting.
torsdag, november 05, 2009
Morgongymnastik på kvällen
Jag gjorde en låt till dig, av ljud jag hittade på marken.
Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick. Tystnad. En låt i tystnad.
Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.
Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick. Tystnad. En låt i tystnad.
Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.
tisdag, november 03, 2009
jag tycker illa om mig själv
Jag orkar varken skriva eller prata, så det passar med bröd i munnen.
Så jag pressar det in där, brödet pressar jag in, i munnen. Brödet fyller munnen. Med bröd.
Och munnen omsluter brödet. Med mun.
Bröd i mun. Mun i bröd.
Snart finns där, i munnen, så mycket bröd att det inte går att prata även om jag skulle vilja, så jag skrattar och jag skrattar och jag pressar in mera bröd och snart kanske jag slutar andas också.
Så jag pressar det in där, brödet pressar jag in, i munnen. Brödet fyller munnen. Med bröd.
Och munnen omsluter brödet. Med mun.
Bröd i mun. Mun i bröd.
Snart finns där, i munnen, så mycket bröd att det inte går att prata även om jag skulle vilja, så jag skrattar och jag skrattar och jag pressar in mera bröd och snart kanske jag slutar andas också.
torsdag, oktober 29, 2009
Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn
Det rinner något ur mig.
Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.
Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
Det gör mig inte rädd längre.
Det gör mig lugn.
Det gör mig inte rädd.
När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.
Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.
Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
Det gör mig inte rädd längre.
Det gör mig lugn.
Det gör mig inte rädd.
När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.
tisdag, oktober 27, 2009
Du får behålla mig
Jag är fortfarande det lilla barnet som aldrig lämnade tryggheten som mörkret gav när tvånget att gömma sig tog över.
Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.
Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.
Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.
Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.
Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.
Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.
lördag, oktober 17, 2009
Förr hade man natur istället för cancer
Du och alla dina vätskor, alla olika i lukt och smak. Dom sipprar, sprutar och rinner ur dig och gör dig till fontän.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta.
Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
Du ber mig att inte berätta det här för någon.
Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta.
Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
Du ber mig att inte berätta det här för någon.
Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.
torsdag, oktober 08, 2009
måsten
Du hade inte visat dig på flera dagar och när jag gick in i ditt rum så låg du där alldeles död och då förstod jag varför.
lördag, september 26, 2009
jag stryker ditt skjort
Om. Funderar, tänder ett ljus och håller käften. Ljuset öppnar ett hål i mörkret, där jag kliver in och sätter mig tillrätta. Att agera planlöst, ger mig luft istället för att kväva mig. Kväva mig som allt det andra. Allt det där andra.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.
En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.
En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.
tisdag, september 22, 2009
Tömmas på liv
Han följer sig själv med blicken. Med förakt. Med ilska. Det har gått så många år och ändå går det inte att trivas med sig själv. Hopplösheten har påverkat, nästan tagit över helt. Jorden är en hemsk plats med så plågsamma orättvisor att det inte känns rättfärdigat att må bra. Speciellt när man som honom bara sitter där och iakttar sig själv, följer sig själv med blicken.
Men jorden är också full av kärlek. Men den kärleken ter sig obefintlig i jämförelse med allt hat och elände.
Inte ge upp. Inte förtäras av leken. Den allvarliga leken, där folk dör. Där djur dör. Där jorden sakta förstörs.
Han följer sig själv med blicken och kan se att han gråter. Han följer sig själv med blicken och ser sig själv försvinna in bland skuggorna och bort i glömskan. Det är så det slutar om man ger upp. Det är så det slutar om man låter sig luras.
Men jorden är också full av kärlek. Men den kärleken ter sig obefintlig i jämförelse med allt hat och elände.
Inte ge upp. Inte förtäras av leken. Den allvarliga leken, där folk dör. Där djur dör. Där jorden sakta förstörs.
Han följer sig själv med blicken och kan se att han gråter. Han följer sig själv med blicken och ser sig själv försvinna in bland skuggorna och bort i glömskan. Det är så det slutar om man ger upp. Det är så det slutar om man låter sig luras.
måndag, september 21, 2009
åhjagbråttomblirstressadavbruten
Dörren öppnades med ett ryck och jag lade genast märke till de slitna skorna. Det yttrades något om avseendet med besöket, ett barskt "vi har kommit för att pressa dig mot golvet" som sakta doldes av mitt ökande skratt.
"Ni vet väl haha att skorna hahahaha säger mycket om ens personlighet" skrattade jag samtidigt som de pressade mitt huvud allt hårdare mot det kalla källargolvet. Närmare golvet än så här hade jag aldrig varit, och allt snurrade och skrattet tappade sakta kroppen på luft och deras starka händer mot min lilla hals gjorde det omöjligt för luften att ta sig in igen.
Jag besöker mig själv för länge sen och jag springer på en daggig äng och plötslig slås en volt ner i bassängen som skvätter över duken där vi precis plockat fram vår picknick, picknick, upprepar du och petar ett finger på mig petar det retsamt och jag gråter för att jag är alldeles ensam. Alldeles ensam. Det är mörkt och jag ropar men det kommer inget ljud. Jag söker genom hela kroppen och hittar till slut en volymratt som jag vrider till max och skriker ditt namn och då kommer du springande, du skyndar dig till mig. Vi kramas och jag vet att nu är jag minsann lycklig.
"Ni vet väl haha att skorna hahahaha säger mycket om ens personlighet" skrattade jag samtidigt som de pressade mitt huvud allt hårdare mot det kalla källargolvet. Närmare golvet än så här hade jag aldrig varit, och allt snurrade och skrattet tappade sakta kroppen på luft och deras starka händer mot min lilla hals gjorde det omöjligt för luften att ta sig in igen.
Jag besöker mig själv för länge sen och jag springer på en daggig äng och plötslig slås en volt ner i bassängen som skvätter över duken där vi precis plockat fram vår picknick, picknick, upprepar du och petar ett finger på mig petar det retsamt och jag gråter för att jag är alldeles ensam. Alldeles ensam. Det är mörkt och jag ropar men det kommer inget ljud. Jag söker genom hela kroppen och hittar till slut en volymratt som jag vrider till max och skriker ditt namn och då kommer du springande, du skyndar dig till mig. Vi kramas och jag vet att nu är jag minsann lycklig.
tisdag, september 15, 2009
Nu gör han mat och jag känner det i mig
Mörka stämmor inombords. Sjunger främmande ord, skalar av dom. Syftar kanske på mina egna.
Kanske är det jag som nynnar?
Jag samlar på mig minnen, putsar det yttre och säljer sedan bilden av mig själv billigt. Förhoppningsvis för att få det ur vägen, för att kunna koncentrera på det egentliga. Det som känns utan att man rör det.
Som ligger kvar när man är färdig.
Som hänger upp tavlorna man målar, trots att man kanske inte vill men för att dom är fina.
De mörka stämmorna blir ljusa. Bas blir falsett och visst är det jag som nynnar. Sjunger. Skriker. Ja, allt det där som förklarar när det är alldeles dags att få det förklarat.
Andra saker. Hoppas.
Kanske är det jag som nynnar?
Jag samlar på mig minnen, putsar det yttre och säljer sedan bilden av mig själv billigt. Förhoppningsvis för att få det ur vägen, för att kunna koncentrera på det egentliga. Det som känns utan att man rör det.
Som ligger kvar när man är färdig.
Som hänger upp tavlorna man målar, trots att man kanske inte vill men för att dom är fina.
De mörka stämmorna blir ljusa. Bas blir falsett och visst är det jag som nynnar. Sjunger. Skriker. Ja, allt det där som förklarar när det är alldeles dags att få det förklarat.
Andra saker. Hoppas.
måndag, september 14, 2009
tisdag, september 08, 2009
Att ursäkta ursäktandet
Vi kallar den värkligheten, för att den gör så ont.
Det säger Anton.
Det säger Anton.
Det säger Anton.
Det säger Anton.
Våga vilja vara kvar
Små. Så små att jag inte kan förstå, inte kan greppa.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.
Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.
Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.
Ja. Det går ändå.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.
Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.
Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.
Ja. Det går ändå.
söndag, september 06, 2009
Bitterhet behöver barnen
Ställa sig upp. Hantera det. Allt det där med sig själv, tack vare alla andra.
Att föra ett system utöver det universella och hävda att det är lag. Bevis på idioti, avsaknad av empati.
Så är jag plötsligt där igen, ensam och skyddad av mörkret. Det är lätt att tappa hoppet. För hur ska vi någonsin få igång den här revolutionen? Och är det något historien visar så spelar det antagligen ingen roll vad vi förändrar och kompromissar fram, det kommer förr eller senare gå åt helvete. För det kommer förr eller senare komma människor som vill ha mer. Mer än andra. Främst i påhittad valuta. Så att man kan styra, och lura.
Människor har blivit för anpassningsbara. Hela världen är ett exempel. Det finns religion, politik, det finns crust, det finns bugg, det finns framtandsglugg. Det finns helt enkelt mänskor som visar sin individualism genom att samlas i grupp och dela åsikter och kläder. Överallt. Det är så vi gör.
Självklart ska vi få göra vad vi vill, så länge det inte skadar någon annan. Men dom har lagar, så att vi ska kunna bli straffade när vi strider mot deras vilja, samtidigt som dom stjäl våra möjligheter till självständigt handlande. Det är rättvisa. Rättvisa i något jag inte längre vill vara en del av.
Att föra ett system utöver det universella och hävda att det är lag. Bevis på idioti, avsaknad av empati.
Så är jag plötsligt där igen, ensam och skyddad av mörkret. Det är lätt att tappa hoppet. För hur ska vi någonsin få igång den här revolutionen? Och är det något historien visar så spelar det antagligen ingen roll vad vi förändrar och kompromissar fram, det kommer förr eller senare gå åt helvete. För det kommer förr eller senare komma människor som vill ha mer. Mer än andra. Främst i påhittad valuta. Så att man kan styra, och lura.
Människor har blivit för anpassningsbara. Hela världen är ett exempel. Det finns religion, politik, det finns crust, det finns bugg, det finns framtandsglugg. Det finns helt enkelt mänskor som visar sin individualism genom att samlas i grupp och dela åsikter och kläder. Överallt. Det är så vi gör.
Självklart ska vi få göra vad vi vill, så länge det inte skadar någon annan. Men dom har lagar, så att vi ska kunna bli straffade när vi strider mot deras vilja, samtidigt som dom stjäl våra möjligheter till självständigt handlande. Det är rättvisa. Rättvisa i något jag inte längre vill vara en del av.
fredag, september 04, 2009
det blir inget kaffe blir det inte
Idag är dagen då jag lever just nu. Vad ska då det betyda? Det betyder att du kan rädda mig. Du kan rädda mig om du bara vill, för jag tror att jag vill.
Jag vet inte om jag kan rädda mig själv. Jag behöver nog hjälp.
Ja, det är klart att jag behöver hjälp.
Annars fastnar jag ju bara i mig själv. Bland snor, slem och orena tankar.
Fast vi kan leka ett tag till om du vill. Låtsas att vi hittat vår plats i systemet. Trots att vi båda vet, att det inte finns någon plats i systemet. Det finns bara saker man väljer att tro på, saker man tycker ska vara verklighet.
Och jag lägger mig ner och lyssnar. Låter mig hypnotiseras, övertygas, sugas ut i de andra dimensionerna. Trots att jag vet att jag kanske aldrig kan komma tillbaka igen. Att jag antagligen inte kommer vilja komma tillbaka igen. För det jag fick lära mig var verkligheten visade sig bestå av girighet, mord och destruktion.
Men istället för att fly kan man försöka ändra, och då måste man komma med alternativ. För folk vill inte, kan inte leva i ovisshet. Kan inte, vill inte leva för stunden.
Då måste det planeras. Även frihet.
Nu blev jag ledsen och lite sur.
Jag vet inte om jag kan rädda mig själv. Jag behöver nog hjälp.
Ja, det är klart att jag behöver hjälp.
Annars fastnar jag ju bara i mig själv. Bland snor, slem och orena tankar.
Fast vi kan leka ett tag till om du vill. Låtsas att vi hittat vår plats i systemet. Trots att vi båda vet, att det inte finns någon plats i systemet. Det finns bara saker man väljer att tro på, saker man tycker ska vara verklighet.
Och jag lägger mig ner och lyssnar. Låter mig hypnotiseras, övertygas, sugas ut i de andra dimensionerna. Trots att jag vet att jag kanske aldrig kan komma tillbaka igen. Att jag antagligen inte kommer vilja komma tillbaka igen. För det jag fick lära mig var verkligheten visade sig bestå av girighet, mord och destruktion.
Men istället för att fly kan man försöka ändra, och då måste man komma med alternativ. För folk vill inte, kan inte leva i ovisshet. Kan inte, vill inte leva för stunden.
Då måste det planeras. Även frihet.
Nu blev jag ledsen och lite sur.
onsdag, september 02, 2009
Kände för att skriva något fånigt
Ut med armarna för att vifta, för att flaxa som fåglarna gör. Trots att man vet att man aldrig kommer kunna flyga. Man lär sig att det gör ingenting, man kan vifta och flaxa utan att flyga, och vara glad ändå.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.
Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.
Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.
lördag, augusti 29, 2009
lördag, augusti 22, 2009
Dom sitter vi ett bord med den klassiskt röda duken
Han förklarar det försiktigt, melodiöst, så att hon ska lyssna och samtidigt förstå. Hon förstår, det ser han på hennes tårar. Hon vänder sig hastigt om men ångrar sig då tystnaden börjar svida. Att känslor försvinner eller ändrar riktning går det inte att rå för, där är man maktlös. Det är hur vi handlar baserat på känslorna vi kan styra över. Vissa väljer förnekelsen, andra den plågsamma ensamheten. Hon förstod ju allt det här, och hon förstod att dom en gång hade möts halvvägs, men att han med jämna mellanrum backat och slutsligen hamnat utom räckhåll.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.
Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.
Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.
För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.
Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.
Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.
För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.
fredag, augusti 21, 2009
poleilska. stavanger.
Något slags kollektiv. En kille med dreads. En man från italien. En jens. Snart kanske en tobbe.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.
Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.
och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.
Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.
och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.
måndag, juli 27, 2009
förberedd för falska fakta
Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.
Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.
Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.
Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.
Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.
Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.
Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.
torsdag, juli 16, 2009
ena dagen wienerbröd, andra bara död
Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.
Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.
Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.
Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.
Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.
Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.
Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.
söndag, juli 12, 2009
Lukter vi delar med oss av
-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?
Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.
- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".
Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.
När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?
Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.
- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".
Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.
När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.
måndag, juli 06, 2009
jag tänkte: vad nu?
Det vita köttet förföljer mig. Stannar alltid utanför, viskar mitt namn.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.
söndag, juni 28, 2009
jag håller (på, i och av)
Och det går en våg av viskningar genom bussen. "titta, han har tagit fram snoppen". bla bla bla. alltid samma jävla tjat. ja! jag har dragit fram ballen för att lufta lite, och såvida ingen är intresserad av att utforska den närmare så ska det ges blanka fan i det. det är min penis, organet som gör mig till man. självklart måste det vara tillåtet med kuk, offentlig som privat. kuken behövs för att skapa liv. kuken är den magiska muskeln, fittan är drivkraften. och ändå blir det ett jävla liv när man slänger fram den för lite luftning. inte ens pungen kan man släppa ut utan att ögonbryn höjs och viskningarna börjar. det är väl ändå inte så farligt med lite kulförsörjande skinn? mera pung, för helvete! det är naken jag vill vara när jag träffar människor, och det är nakna människor jag vill träffa. säkert perverst, men också fullkomligt naturligt.
vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...
vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...
söndag, juni 21, 2009
en, två,plötslig trebarnspappa
Vi sätter oss i bilen och han åker iväg med mig. Han kör så fort att det pirrar i magen och jag slår på tutan och skrattar som det missförstådda och sjuka barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är. Jag bad aldrig om att bli förstådd. Jag ber inte om det nu heller, jag bara hoppas på att nån dag bli det. Det räcker. Så borde alla känna och jag slår på tutan några gånger till för att skrattet ska få fortsätta flöda ur mig. Det är svårt att skratta när man tittar sig omkring och är missförstådd bara för att man inte är en del av den verklighet andra har bestämt att tro på. Bestämt oftast genom manipulation, indoktrinering och nån form av masspsykos.
Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.
Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.
fredag, juni 19, 2009
skitsnack
Jag viftar hektiskt med armarna. Jag vänder mig om. Inser snabbt att det är lönlöst, giftet fyller mig ändå.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.
Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.
Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.
Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.
Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.
måndag, juni 01, 2009
fläska på
För att nu är det varmt! Då går det att njuta, lite lite mer. Och det vill jag nästan alltid ha, lite lite mer. Det har tagit mig hit och kanske inte längre. Jag får testa vidare, lite lite mer.
Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.
Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.
Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.
Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.
måndag, maj 25, 2009
frisyrterrorist
En hand på axeln. Viska "öppna dörrarna till din kropps inomhus, släpp in mig" bemött av sparkarna och slagen. Dom verkar inte prata om den, ångesten. Så ser dom ut. Dom tvingar den säkert tillbaka, håller den kvar där inne, inombords, i kroppens inomhus. Jag vill ta ut den ett tag, krama den och pilla i dess lurv. Men jag kan inte, för jag ligger medvetslös på marken.
fredag, maj 22, 2009
torsdag, maj 21, 2009
Sleuta
Vi kan kyssas och vi kan kramas. Gunga och vrida på huvudet. Vi kan göra det, utan att gå under. Utan att gå sönder. Vi kan göra det för att vi vill, utan att gå sönder.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.
torsdag, maj 14, 2009
Ryter du?! röt jag
Det regnar ute och inne i huvudet gör det ont. Jag vill ha snus och inne i huvudet gör det ont. Jag känner det. Och snus, det är tobak i små påsar. Påsar som försiktigt, eller vårdslöst, placeras, eller pressas, in under läppen, eller tungan. Det finns också att köpa, alltid köpa, snus i lös form, fritt från påsarna. Men den snusformen är ganska snubbig och används nästan enbart av människor som inte tycker intim hygien är sådär jätteviktigt.
Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.
Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.
onsdag, maj 13, 2009
Stora, väldigt stora, påsar.
Ibland, när jag tvättar mig, tänker jag på dig. Tänker att jag vill tvätta dig också.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.
måndag, maj 04, 2009
Istället för nåt annat
Till höger står jag, ler och lutar mig, lutar mig lite bakåt. Det är något som fastnar på bild. "Där är jag" säger jag och sätter strategiskt fingret på den plats på bilden som stämmer överens med det jag just sagt. "Ja, och där är jag" säger Thomas och gör samma sak med fingret som jag gjorde, med den väsentliga skillnaden att det istället för mitt finger är hans finger som istället för på mig pekar på honom.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.
måndag, april 27, 2009
Byxor av kjoltyg
Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.
Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.
När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.
Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.
När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.
söndag, april 19, 2009
ska vi gå ut i köket?
Jag har inga kläder på mig. Avsaknaden av kläder, på kroppen, resulterar i nakenhet. Dessvärre bara min egen denna gång. För här verkar inga andra människor finnas. Inte just nu.
Inte precis just nu, där jag är naken.
Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.
Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.
Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.
Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.
Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.
Inte precis just nu, där jag är naken.
Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.
Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.
Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.
Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.
Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.
onsdag, april 15, 2009
Tankeavföring i ord
" Men jag kan betala för det!"
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.
När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.
Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.
Han tar upp telefonen.
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.
När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.
Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.
Han tar upp telefonen.
onsdag, april 08, 2009
i'm a living stain, that only death can wash away
Fingret spetsas. Pekar. På bristerna. Fingret pekar på bristerna.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.
Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.
Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.
Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.
Hej då.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.
Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.
Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.
Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.
Hej då.
onsdag, april 01, 2009
Ibland behövs andra
I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Ibland behövs andra
I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
söndag, mars 29, 2009
Jag fraktar den frukt som fröknarna fruktar.
Nu ser jag solen. Den skiner, sägs det. Vad den nu än gör så tycker jag om det. Det blir ljust, varmare. Jag blir glad, varmare.
Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.
Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.
Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.
Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.
Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.
Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.
Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.
Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.
onsdag, mars 25, 2009
inspiration
Kompisar är härliga grejer, speciellt de som är galna. Man kan fyllas med inspiration, eller helt enkelt bara mjölka varandra. Mjölka varandra på alla tänkbara sätt.
http://www.flickr.com/photos/ivar_studios
http://www.flickr.com/photos/ivar_studios
Kort om Abisko
I norra Norrland. Tåg i många timmar, väskor i stort antal. Incheckning, avlämning. Lite bastu, lite öl. Snöstorm. Ingen skidåkning.
Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.
Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.
Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.
Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.
Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.
Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.
Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.
Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.
Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.
Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.
Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.
Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.
Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.
Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.
Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.
Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.
lördag, mars 14, 2009
Människor i rabattmetafor
Du vet, det här med att så små, små frön i de mänskliga rabatterna, som sakta skjuter ut skott som blomstrar och ger tillbaka. Man sår och blir sådd.
Det genereras, det levereras, det pollineras.
Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.
Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.
Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.
Det genereras, det levereras, det pollineras.
Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.
Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.
Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.
onsdag, mars 11, 2009
bortom konventionen
Jag skälver. Jag sitter bredvid.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.
En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.
Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.
Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.
Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.
En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.
Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.
Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.
Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.
onsdag, februari 25, 2009
indoktrinera
Sun been down for days
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case
Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY
och kolla videon. bra grejer.
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case
Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY
och kolla videon. bra grejer.
Ta och ge dig! (nu får du allt)
Ett köttbullepaket senare satt dom där, nakna i sin egen konsekvens. Inte trodde dom att livet skulle handla om aktiva val, så som det med åldern verkar göra. Och varför skulle dom? För med barns naivitet, eller rättare sagt oskuldsfullhet, granskade dom de alltid lovande landskapen som de återkommande dagarna bjöd på.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?
Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.
Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?
Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.
Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.
måndag, februari 23, 2009
tema : identitet
Det är som att vara på en plats
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det
är man då där för första gången?
det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.
för minne och fakta är två helt olika saker.
du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?
fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det
är man då där för första gången?
det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.
för minne och fakta är två helt olika saker.
du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?
fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?
torsdag, februari 05, 2009
det jag lyssnar på när jag pysslar
http://www.youtube.com/watch?v=4hSJxbG9Vls
http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E
http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI
http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q
http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0
http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA
http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg
http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno
http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE
http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E
http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI
http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q
http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0
http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA
http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg
http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno
http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE
måndag, februari 02, 2009
Loggbok från Stavhoppslandslaget
Du kanske skadar dig på den, stammar du försiktigt. Du ser så otroligt osäker ut, som att du aldrig har sett en man visa sina känslor med en motorsåg förut. Jag skrattar och och tittar dig djupt i ögonen, för att lugna, för att lugna dina nerver. Trots det rycker du till, nästan skriker, när jag drar igång motorsågen med två bestämda och kraftfulla ryck.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.
Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!
Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.
Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!
Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.
torsdag, januari 29, 2009
Sången dom sjunger när Faxvåg tar slut
Vem kan Faxvåg förutan vind?
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?
En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?
En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.
fredag, januari 16, 2009
vi håller andan och väntar på döden
Sätter tänderna i den sista fliken som är kvar att slita bort från nagelbandet. Det börjar blöda igen. Han sitter där koncentrerad på sin egen tomhet. Tankar på tomgång och högar av ölburkar håller honom sällskap. Dagarna tycks ta slut utan hans hjälp, och likaså börja igen. Konstigt hur tiden går så fort trots att man lever så otroligt långsamt. Kanske skulle man anpassa sig, funderar han. Kanske skulle man byta ut den frystorkade maten mot färsk kost och ta vara på den tid man utan att blivit tillfrågad fått pressad i ansiktet. Vänsterarmen skrapar bort alla rester som allt för ärligt berättar om en existens i dekadent ensamhet från bordet samtidigt som högerhanden fattar en penna. Strax därefter har han ett blankt ark framför sig, blankt bortsett från rutan i ena hörnet i vilken han under samtalet med Kvinnan illustrerade diverse tortyrredskap.
Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.
Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.
Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!
Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.
"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.
Sen, äntligen, försvinner han.
Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.
Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.
Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!
Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.
"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.
Sen, äntligen, försvinner han.
tisdag, januari 13, 2009
slickar min spegelbild
Du är kall våffla. Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.
Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.
Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
fredag, januari 09, 2009
Bästa fålen apelgrå (den rider Staffan själv uppå)
Jag bär med mig en ask. I den ligger liten liten mask. Förut, innan, var den slemmig och i konstant rörelse. Nu är den torr, torr som fnöske, och smakar gammal sårskorpa. Jag har döpt den. Jag har döpt den till "Evigheten" och har den som en påminnelse om min egen dödlighet, och även för det eviga kretsloppet. En dag lade jag Evigheten i en skål och hällde mjölk på den. Jag sa "där kan du inte ligga och skvalpa hela dagen, maskjävel" och torkade med hårtork och skrubbade med tvål. Det kom blod. Torrt maskblod.
Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.
Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.
Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.
Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.
lördag, januari 03, 2009
smegge
Jag hade glömt hur fint det var. Titta in i gamla luckor, se tillbaka på gamla sår.
Beroende på utfallet, för bakom var sin sten låg vi och hoppades. Ögolocken hårt sammanpressade, räknandes till tio. Så fort vi nådde dit, till tio, sprang vi för allt vi hade in, in i skogen, för att aldrig komma ut. Men ut kom vi. Du till ditt och jag till mitt.
I efterhand kan man tänka att vi borde stannat kvar.
Beroende på utfallet, för bakom var sin sten låg vi och hoppades. Ögolocken hårt sammanpressade, räknandes till tio. Så fort vi nådde dit, till tio, sprang vi för allt vi hade in, in i skogen, för att aldrig komma ut. Men ut kom vi. Du till ditt och jag till mitt.
I efterhand kan man tänka att vi borde stannat kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)