Jag gjorde en låt till dig, av ljud jag hittade på marken.
Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick. Tystnad. En låt i tystnad.
Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar