En kvart som varade en timme

Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.

 Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra,  i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
 Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.

 Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.