Idag är det min tur, låtsas han

 Han tar ut semlan ur munnen, lägger den åt sidan ett tag. Tar kort därefter upp den igen, och trycker den längre in i kroppen än vad den någonsin varit tidigare. Han unnar sig, för idag ska det firas.

 I ett skjul han känner till, hans eget skjul, ligger det absolut ingen och väntar på honom,  men han går som vanligt dit ändå. Han har lärt sig att nöja sig med det, han har lärt sig att kväva gråten. För att han vill, inte för att han måste. För i skjulet har han fria tyglar, det är hans skjul, som han känner till.

 "Hej hej" säger han i alla fall, och hänger av sig rocken. Han låtsas att någon upptäcker spår av semla på hans ansikte och påpekar det, innan han torkar bort det. Han undrar hur länge det ska behöva vara såhär. Han undrar om det någonsin kommer att ta slut. Det står "Frihet" på vimpeln som han viftar med och han hurrar högt och fyller samtidigt år.  Han vet att det nalkas tårta. Idag ska det firas.