man väljer själv

Det var det där med att skära sig själv, för att göra sig sårbar och verkligen visa vad man har att ge. Ge dig. Ge dig mitt inre, så du ska kunna lita. Att hålla upp det färska såret, låta blodet rinna ner för min nakna, karga kropp till ljudet att ditt råa skratt.
Välkomna smärtan som uppstår när du tvivlande petar i det ständigt färska såret, hukar dig över mig och pissar i mitt gråtande ansiktet.

Bara för att du själv är rädd för att bli sårad.
För att du själv är rädd för att visa dig skör och bli pissad i ansiktet.

Du skyller allt på mig.
och visst är det jag som skär upp såren, men kniven kommer alltid vara din.

upphittad , inte värdelös

Det alldeles tillräckliga
i att sitta i ljuset från solen när tonerna från vänner manar till sång
och man tar i och sjunger ut
för att man vill dela med sig

och bonusen
när jag saknar dig
och du berättar att du åkt longboard
till lägenheten vi lånade
tagit upp min tröja från papperskorgen
för att den fortfarande kanske hade kvar min lukt
låter mig våga hoppas på vår

muff i mono

Det går aldrig att röra sig långsamt, sa Frits. Det tog en plågsamt lång tid innan jag insåg att det var fullkomligt idiotiskt, och jag blev rädd.
Jag försökte gråta. Jag försökte springa iväg.
Till min plats. Mitt speciella ställe.
Men jag kom ingenstans. Jag hade stannat kvar. Jag stannade kvar. Jag satt där, kvar. Jag satt kvar. Jag upprepade, att jag satt kvar. Kvar, upprepade jag och plötsligt var musiken hög i volym och samtidigt bra, mycket bra. Jag ville inte längre gråta eller springa iväg och jag skrek att "jo! man kan visst röra sig långsamt" och jag dansade och jag dansade fritt, utan hämningar. Jag rörde mig fint till musiken, jag kände att jag var en fröjd att titta på.
"Titta, jag är en fröjd. Jag rör mig så fint till musiken" sjöng jag så vackert jag bara kunde och jag såg ljus tändas och lukten av vänskap och kärlek svepte genom rummet och snart stod alla där och dansade med mig och vi var alla fröjder att titta på.
Vi var alla fröjder att titta på.

Förutom Frits.

snuska ner sig riktigt ordentligt

Låta 78 timmar gå, och när 78 timmar gått, försiktigt försöka lämna kojan.
Ligga 78 timmar bakom filten, under skrivbordet. Försöka krypa ut.

Jag hade förberett med frukt och vatten.
Jag hade förberett mentalt.
Jag skulle in i kojan, och vara kvar.
tills jag förstod, tills jag fick svar.

Jag åt min frukt, jag drack mitt vatten. Jag var vaken på dagen, jag var vaken på natten. Jag tuggade på mina naglar och jag åt upp mina hudavlagringar, för att göra rent på både insidan och utsidan.

Jag gick in i kojan, och stannade kvar.
"Får jag komma ut nu?" frågade jag, och svarade barskt "Nej, du är inte klar!"

Nu är kojan allt jag har. Kojan är mig, kojan är jag.

Jag är kojan.


Kojan är jag.

hon är söt och hon älskar dig mycket

Vi har nakencirkus.
Tema nakencirkus. Hemma.
Vi är nakna och gör akrobatiska rörelser till en publik i plast och möbler. Vi låtsas att det är andra, andra människor som du och jag, och i vår fantasi applåderar dom och tycker att det vi gör är fullkomligt fantastiskt.

Efter showen vill du bli sminkad och jag hjälper dig. Jag smetar läppstift på din döda hud. Jag gnider krämer på ditt ruttnande skinn. Du har börjat lukta värre än när du levde, och det låter jag dig veta. "Du stinker" fräser jag, och låter min plötsliga irritation ta överhanden och skjuter därför in ett "din döda jävel". Jag vet att det är orättvist, men jag säger det ändå. "DU är död" fortsätter jag som om det vore ditt fel, som om jag glömt att det var jag som dödade dig.

Men jag har inte glömt.
Jag låter dig falla till marken.
DU ser så ynklig ut där du ligger i din livlösa förpackning och jag ångrar mig.
Ber om ursäkt och applicerar mera kräm, smetar mera läppstift. Jag gråter och jag ber om ursäkt. Du svarar inte och det beror på att du är död. Det är klart jag förstår det.
Men vi har inte tid att tjafsa nu. Publiken ber om mer. Mer nakencirkus.
Vi har ju nakencirkus.
Jag vet det. Jag känner det.
Vi har nakencirkus och du är död och jag har sminkat dig och bett om ursäkt.