muff i mono

Det går aldrig att röra sig långsamt, sa Frits. Det tog en plågsamt lång tid innan jag insåg att det var fullkomligt idiotiskt, och jag blev rädd.
Jag försökte gråta. Jag försökte springa iväg.
Till min plats. Mitt speciella ställe.
Men jag kom ingenstans. Jag hade stannat kvar. Jag stannade kvar. Jag satt där, kvar. Jag satt kvar. Jag upprepade, att jag satt kvar. Kvar, upprepade jag och plötsligt var musiken hög i volym och samtidigt bra, mycket bra. Jag ville inte längre gråta eller springa iväg och jag skrek att "jo! man kan visst röra sig långsamt" och jag dansade och jag dansade fritt, utan hämningar. Jag rörde mig fint till musiken, jag kände att jag var en fröjd att titta på.
"Titta, jag är en fröjd. Jag rör mig så fint till musiken" sjöng jag så vackert jag bara kunde och jag såg ljus tändas och lukten av vänskap och kärlek svepte genom rummet och snart stod alla där och dansade med mig och vi var alla fröjder att titta på.
Vi var alla fröjder att titta på.

Förutom Frits.