Efter en lång stund, öppna ögonen igen

Hon tittar på mig med en blick som allra troligast signalerar missnöje. Jag har lärt mig känna igen det nu, och det går alltid efter samma mönster. Snart kommer hon att be mig förändras, snart kommer hon be mig sluta använda hennes kläder, snart kommer hon be mig sluta kissa i hennes mat.
Jag har lärt mig tyda henne nu. Jag har lärt mig vad jag ska vara vaksam över, vad jag ska koncentrera mig på. Rynka pannan är ofta negativt, likaså spänna läpparna. Armarna i kors, titta nonchalant åt ett annat håll, kasta saker hårt omkring sig till ljudet av sitt eget hysteriska vrål, är alla dåliga tecken.
Jag har lärt mig det nu, men hon har inte lärt sig. Hon kan inte förstå varför jag använder hennes kläder, hon fattar inte alls varför jag kissar i hennes mat. Hon verkar inte tro att jag älskar henne ens.

Hon säger det ibland, att jag inte älskar henne. Hon ser rädd ut. Kanske lite arg också. Frustrerad. Säger att jag är sjuk som vill klä ut mig till en kvinna, säger att om man älskar någon så kissar man inte i dennes mat.
Och jag försöker förklara, att det är kärleken som gör det. Att det är kärleken som får mig vilja klä mig som henne, likt en hyllning. Jag vill vara där för henne. Jag vill finnas i hennes kläder, jag vill kissa i hennes mat.