Kravmärkt kolkraft

 Ibland.
 Ungefär så ofta gör jag konstruktiva saker med mitt liv, och det är ju givetvis alldeles för sällan. Lyckligtvis tillhandahåller nuet värsta asmånga alternativen, och då nuet är den enda stunden i livet vi egentligen kan agera, är det lika bra att börja just nu.
 Små steg, varje dag, är allt som krävs. Små steg, små finurliga benrörelser, små tramp med bebisfötter mot förändringen. Mot nuet. Bebisfötter är  förresten inget måste, bebisfötter är bara en bonus. Finns det inga att tillgå går det bra att använda sina egna. Råkar man själv ha bebisfötter, ja, då är det fan bara att börja trampa. För den med bebisfötter finns inga ursäkter.

 Jag upprepar orden, jag gnuggar dom mot hjässan. Jag inser min egen visdom och jag föraktar min rädsla för ansvar, och min rädsla för lycka. Återigen förstår jag att det handlar om att våga vilja, våga välkomna. Att aktivt registrera sin egen strävan efter positiv förändring. Ställa sig upp, dra löparskorna över bebisfötterna och för varje steg upprepa att det här gör jag för att jag vill må bra. Det här gör jag för att jag förtjänar att må bra. Det här gör jag för mig själv och därmed alla andra. Med eller utan bebisfötter.

 Det är inte svårare än så, men det betyder inte att det är enkelt. Att få bukt på ett belöningssystem som löpt amok är ingen lätt uppgift,  i synnerhet inte i en dopamin-betingad del av världen. En del av världen där dopaminet skapar beroenden, till synes enkla och tillfälliga lösningar blir alltmer avancerade och ständiga flyktvägar från sig själv. Från sitt egentliga inre. En mental barriär mellan sig själv och sin kärna, en Berlinmur mellan sitt jag och de negligerade bebisfötterna inombords.
   Erkänn kärnan, påbörja resan.
 Ett steg i taget. Själv börjar jag med ett glas vatten, för det är i de flesta lägen en bra början. Är man osäker på hur man borde börja, kan man alltid börja med ett glas vatten.
 Sen är det bara att testa sig fram.