i vänteläge

Strange days have found us
Strange days have tracked us down
Theyre going to destroy
Our casual joys
We shall go on playing
Or find a new town

Yeah!

Strange eyes fill strange rooms
Voices will signal their tired end
The hostess is grinning
Her guests sleep from sinning
Hear me talk of sin
And you know this is it

Yeah!

Strange days have found us
And through their strange hours
We linger alone
Bodies confused
Memories misused
As we run from the day
To a strange night of stone

/ jim morrison, strange days

smutstvål. ansiktsmask. och lite, lite barnkör på slutet.

Ingen ser, alla bara tittar. jag blir rabarber i ögat bara jag tänker på det.

idag skulle jag raka min mustasch, så var det bara. bestämt och klart. nu har jag sett fånig ut länge nog, tänkte jag. det räcker ju med att jag är fånig. man skulle faktiskt kunna likna hela min existens vid min mustasch. dom där långa fjunen som likt solblekta daggmaskar söker sig upp ur överläppsmarken. jag ska ju på anställningsintervju om två dagar också. då kan man ju inte kliva in och se ut som en kille med daggmask i överläppsmarken liksom. asså, de e ba sååååååååå fel asså.
jag rakade den inte. mustaschen alltså, jag rakade den inte. den är kvar. den sitter i min ansiktsrabbat. imorgon. då måste det ske. då dödar vi den. eller vi, jag dödar den. jag skulle inte kunna tänka mig att någon skulle vilja raka min mustasch. vi? nej nej nej. jag gör det ensam, anonym för mig själv i det mörka badrummet.
jag duschade idag utan att tvätta håret. nej. nej det gjorde jag inte. jag duschade faktiskt inte alls. man blir ändå inte ren i sinnet. smack på´t bara!

jag rensar mitt eget avlopp. jag rensar mitt egna avlopp. jag rensar avlopp, helt enkelt. skit samma i om det är ditt eller mitt. lägg ingen vikt i det, huvudsaken är att avlopp blir rensade. varför skrev jag smack på´t bara!

igår skrattade jag enormt mycket. det var förlösande. utlösande. källan till skrattet var ett högt aktat kassetband vars innehåll är två fulla ungjävlar som primalskriksimproviserar till gitarr. fast det är bara högt aktat av oss, mig och jens. ja, för att det är vi som primalskriksimproviserar. till gitarr. på kassetbandet. av oss.

utan pastej skulle ingen bli lycklig. stämmer visserligen inte men det får mig att bli glad.

(lite, lite barnkör)

bara. för. att.

jag skriver inte så frekvent. jag har inte så många läsare tror jag. en annan anlednign är att jag är extremt lat. extremt faktiskt. jag väljer bort simpla och triviala saker medvetet individuellt rättfärdigad av tankar som "äh" eller "jag orkar inte" och försöker inte ens finna något fel med det. jag inser att det absolut inte är något som helst fel med det, eftersom fel är något individuellt i sig, såvida det inte påverkar min mentala hälsa. min lycka. vilken lycka? jo, den jag inte har. men varför har du den inte? kanske för att jag är lat.

alla känslor man har är inställningar. känslor är inget annat än intryck och inställnig på det sättet att man själv kan påverka intryck och inställning och på så sätt försätta sig själv i en positiv omgivning genom en slags psykisk positiv övertalning. intrycken måste först gå genom ett mentalt filter och det är där inställnignen kommer in. ett plötsligt intryck går (inte för mig i alla fall) inte att manipulera direkt eftersom att det är just ett plötsligt intryck, och sånt tycker jag att man ska välkomna. tricket verkar ligga i den efterföljande tankeprocessen och assosiationerna som medföljer. skit i att må dåligt, helt enkelt. i alla fall på ett destruktivt sätt. jag kan ibland tycka om att vara nnedstämd, lite ångestfylld. jag får kreativitet av det och det känns mer äkta än några andra känslor jag stött på, men det kan lätt bli för mycket. viss ångest går inte att förinta, den är ständig och den är total och den är där för att stanna, men skit i att låta den ta över. du är du och du kanske har ångest men du är fortfarande du och du råkar ha ångest och då är det ju du och du kan göra vad fan du vill så länge det inte är helt orimligt och till exempel strider mot naturlagarna. skitsamma. jag blev trött och jag är som sagt lat.

nån dag kanske jag gör nånting seriöst, med hjärta och själ. lägger ner tid. försöker. kämpar. oj, vad spännande. det har jag faktiskt aldrig gjort. inte med nånting faktiskt. inte fotboll. inte måleri. inte ens tvspel. jag är bekväm. jag är lat. jag är rastlös. men jag tycker att livet är spännande och det består ändå bara av ögonblick och ögonblick är diffust men för mig någonting med början och slut och det finner jag nån slags tröst i.

amen för fan.