efterkroppsliga kontemplationer

jag dansar med en siluett
 det är bara vi här
 tack vare lampan bakom mig
 och mitt väsen

 vi dansar tillsammans
   formar känslor genom rörelser och lovar varandra att aldrig skiljas åt

 det är för mycket på spel
   vi har kommit för nära

Glada dagar vid fritösen

Jag ligger tydligen ner igen. Golvet är glansigt och hårt. Jag kan spegla mig i det, men bilden är inte lika skarp som i en spegel. Som i en spegel av glas, tänker jag och undrar om det är poetiskt. Undrar om det kommer vinna något pris.

Jag ser världen som en organism, liksom. Att en organism är en enhet, olika delar som bildar en helhet. Och vi är sjukdom. Vi är dödlig sjukdom.

Men jag antar att det kommer lösa sig till slut. Bara jag blundar och driftar iväg. Låter mig sugas in i evigheten.

Gud i allt. Gud i mig. Jag är Gud.

 
Hon tittar på mig. Som att hon hälsar mig välkommen.
 Så jag går fram och tackar. Säger att det känns bra att få vara här. Sitta så här nära.
 Hon skrattar och kallar mig söt. Säger att jag verkar charmig.
Det är uppenbart att hon hånar mig och jag blir så jävla förbannad. Vad fan menar du egentligen, skriker jag och hon verkar inte heller veta. Hennes hyperventilerande signalerar fascistiska tendenser och jag spottar därför i hennes ansikte. Hon ska inte få trycka ner mig. Jag underkastas inte av någon!

 Ett gäng män visar henne lojalitet genom att med våld tvinga mig ut ur byggnaden. Dom undrar "vad jag håller på med" i ett desperat försök att få mig tappa fokus, men jag är i total balans. Jag ser skarpsynt och klart på situationen. Dom ber mig lugna ner mig.Jag skrattar givetvis och meddelar självsäkert att jag är medveten om konspirationen. Det hela är patetiskt. Genomskinligt. Jag trycker glasflaskan jag krossar i halsen på den fulaste av dom, för att markera. Jag vill sända signalen att det här är mitt spejs, mitt område. Signalen går fram direkt och är extremt effektiv. Han håller sig för halsen och börjar i sin ynkliga dödlighet att blöda. Människorna runtomkring agerar fullkomligt irrationellt; springer därifrån, lägger sig livlösa på marken, håller olika former av tyg mot den blödande halsen. Jag inser naturligtvis att jag är Gud och att jag inte kan befinna mig bland de dödliga. Jag inser att det är därför dom för bort mig, isolerar min storhet.

 Världen är inte redo för mig.
  

gola en visa

För att det verkade vackert
Det kändes skönt
Jag tror till och med att jag ville
Lyfta upp henne
och ta med henne hem

att vara ensam lär dig att leva med andra

 försiktigt ensam
   drar tysta suckar
 ur ett beslagtaget inre

 försöka återfå illusionen av kontroll
  bli stark av bekräftade brister
 våga vara
    våga forma orden
 våga släppa dom fria

 att trotsa rädslan får den att försvinna
  vinna andrum, för den kommer tillbaka
   ständigt, men alltid svagare än innan
 för allt man är rädd för är vad som finns på insidan

  
  och visst är det viktigt att  kunna leva tillsammans
 
       men de som söker svaren i någon annan
                                                        formas därefter och förlorar sig själva
   men du som söker ditt inre kommer att gynnas

  att vara ensam lär dig att leva med andra

rubrik

   Att det tar slut,
    och att det alltid kommer fortsätta
samtidigt

 att det alltid varit dött
   alltid levande
 på samma gång

 att våga möta människor gav en smak
  han vill uppleva igen
 lära sig

lära sig leva
 lära sig känna
lära sig våga vara
 vara sig själv, vara tillsammans
 våga känna sig rädd
 känna sig ensam
lära sig våga möta
och våga bli lämnad

 lära sig att allt man är
 är en del av allting annat

intensiv närhet

 Det vill ut, kvinnat. Skrika och slå, till exempel. På dörren hårt.
    Säga saker om att inte vara kvar där inne. Säga att det är mörkt och luktar illa.

 Vi vill att hon förstår att det måste vara tyst. Det är viktigt. Om man slutar mata. Om man slutar mata, spekulerar vi.

 Varför är känslor svåra? 
Varför gör känslor ont?

   

Vara vred, vara vrång

Det känns vanligt att ligga ner. Bekant. En känsla som berättar, förklarar; det här har du gjort förr. Flera gånger. Andra gånger.
 Du har legat ner. Som nu. Nu ligger du ner.

   Du har skrivit lappar till dig själv som du lagt dig på. Du är medveten om det. Du känner igen. Det är din handstil. Det är din text, dina lappar. 
  "Mycket snygg" står det på den du håller i.
 Du ler, nickar. Klappar dig på magen och smackar med munnen.
 Du har det mysigt. Du trivs. Du tycker om lapparna. Tycker om att ligga på dom naken. Nära, så att dom nuddar. Så att du förstår.

  Du letar dig vidare. "Bra på att dansa" lyder nästa lapp, och du tackar för de vänliga orden. Du ålar som en mask till exempel. På lapparna. Du tar tag i flera stycken samtidigt och kastar dom upp i luften så att dom faller häftigt ner mot dig. Du öppnar munnen. Det gör ingenting om dom hamnar där. Det gör ingenting alls.
 "Fina kläder" står det. Du har inga kläder på dig och det är dags att skratta. Du blir glad istället för arg. Skrattar istället för att inte skratta.
  Du vill veta mera. Du verkar rolig. Du undersöker vidare.

"Trevlig vid matbordet". Fniss.
   "Bra på sex". Rodnar.
 "Charmig". Applåd.
 "Hjälp". Suck. Ignorera den tråkiga lappen. Den tråkiga lappen får inte vara med.
 Du biter den. River den i små bitar.

 "Bra med djur" läser du högt och känner dig stolt. Du tycker om djur och blir glad att du verkar ha bra hand med dom.

 "Mycket sjuk i huvudet" läser du förbryllat. Vad ska det här betyda? Vad är det här för trams?
   "Trasig i hjärnan". Du blir irriterad och lite ledsen. Någon försöker förstöra ditt sinne, ha sönder ditt fejs. Du vill inte men du måste springa runt i cirklar nu. Vem är det här, ropar du och springer runt i cirklar. Ligga, sitta, ligga, sitta. Springa runt i cirklar. Skrika. Slå i väggen. Skydda ditt fejs. Måste skydda ditt fejs. 
  
 "Det här måste få ett slut" lyckas du läsa på en av lapparna när du sneglar på den mellan dina fingrar. Du håller fullkomligt med. Det är dags att inte göra såhär längre. Det är dags för någonting annat. Kanske någonting nytt. Du andas lugnare nu. Nästan fridfullt.
 Du lyckas lägga dig ner. Du lyckas ligga kvar. Det känns bekant. Tryggt. Du känner igen det här med att ligga. Du kan detta. Det står "bra på att lyssna" på en lapp och du blir varm av glädje. Stolthet byggs upp. Nyfikenheten väcks. Du ligger naken på en hög av lappar.

Utveckling, förändring

Något är fel.
I vanliga fall uppskattar hon mina gester, i vanliga fall svarar hon på mina sexuella anspelningar, men nu sitter hon bara där, distanserad, disträ, bortvänd. Hon har väl inte glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort, det var ju inte mer än en vecka sen jag sist tog på mig galonjackan med tillhörande gummistövlar, och sexet var det allt annat än fel på.
Jag harklar, jag framkallar grymtljud, försöker fånga hennes uppmärksamhet, jag viskar "galon, galon älskling", men utan respons.
Jag har tänkt, säger hon plötsligt. Det är självklart, så självklart att det fångar min totala uppmärksamhet. Tänker gör man ju hela tiden, så när hon påbörjar det hon ska säga med att poängtera att hon redan har tänk på det kan det verkligen röra sig om något revolutionerande. Detta skvallrar om något extraordinärt eller på annat sätt utmärkande från de trivialiteter det så ofta annars rör sig om. Det oroar mig, antingen blottar hon här strupen genom att lova nyskapande, eller så kanske det rör sig om en sorts förändring som har en direkt inverkan på mitt liv. Mitt liv! Inte bara hennes!
Jaha, blir responsen. Inte den mest konstruktiva respons jag yttrat men sättet den yttras på manar henne att fortsätta.
Hon tycker att vi har fastnat. Hon sitter på sängkanten, ansiktet bortvänt från både mig och min galonjacka. För att inte nämna gummistövlarna, samma gummistövlar som för en vecka sedan var en stor del i hennes "påtagligaste sexuella upplevelse någonsin". Dessa sitter hon nu på sängkanten och ignorerar. Säger att vi har fastnat. Vad menar hon med fastnat? Har hon haft svårt att röra sig? Syftar hon på vårt förhållande eller på stället där vi bor? Har hon tröttnat på galon?
Har du tröttnat på galon? frågar jag under en raskt ökande aktivitet i tårkanalerna.
Hon svarar inte, hon bara suckar och gråter. Kanske är det svaret? Jag blir osäker, och frågar en gång till om hon tröttnat på galon.
 Hon säger ingenting, hon bara reser sig upp och försvinner. Lämnar mig, galonjackan och gummistövlarna lika plötsligt allihopa. Kanske kommer hon inte tillbaka. Kanske har hon verkligen tröttnat på galon.

Inombords, ingenting

Vi följer varandras lakan. Tätt intill och nära.
 Ner mot bäcken kanske, viskar du och jag fnissar mitt finurliga fniss. Det var länge sen jag kände mod nog att uttrycka mig i fniss. Känslor uppstår, varma och mjuka som välling.

 Du är byggd i slöjden och jag har fått dig att älska mig. Vi vecklar ut varandra. Varandras vrår. Det öppnas. Det vresas och det tänjs. Det töms ut, och det fylls på med nytt.

 Vi förlöser fantasifoster tillsammans. För tidigt tillkomna. Tvångsfödda, men fullkomligt fantastiska. Snälla stoppa mig inte. Låt mig stanna här.

Mä

Jag mår ganska bra. Jag försöker, och det är ibland tillräckligt. Jag kan inte skriva så att jag blir nöjd längre. Jag hatar allt jag skriver. Hat är ett starkt ord. Men jag mår ganska bra. Nån annan dag än den här dagen, trots att det är natt, kanske jag kommer tillbaka hit och lyckas med det jag inte tycker mig lyckas med nu. Tills dess ska jag försöka må bra. Jag har hittat andra forum att uttrycka mig i. Andra uttrycksmedel. Men jag har inte övergett orden. Dom står mig fortfarande till förfogande. Dom är mig fortfarande till gagn.

Fräsa och frusta

Han vill ligga med någon. Vem som helst egentligen, detaljerna är inte så viktiga. Han förtjänar det, tycker han. Han beger sig därför till den så kallade krogen.

Han spatserar. Visar upp sig som en färgglad fågel under parningssäsongen. Läser av vibbarna. Låter blicken dansa över folkhavet. Han hittar sitt offer. Det blir kvinna ikväll.

I början är det bra om man är trevlig, tänker han. Visar vad man har att ge. Alkohol hjälper från båda hållen. Hjälper honom att framstå som självsäker och rolig. Hjälper honom att få henne hämningsfri och villig.
Han drar sina skämt, ler sitt leende, och för henne in i taxin.

Hon lägger sig ner och han ber henne vänta. Låter det ta tid.
"Jag vill in i musslan" viskar han, och hon gnyr.

Han tröttnar fort. Juckar med mindre intensitet, märker han. Det är egentligen inte den sexuella akten han är ute efter, utan bekräftelsen. Och till och med den har börjat spela mindre och mindre roll. Komma in i musslan, inte komma in i musslan, skitsamma. Är det så jävla viktigt egentligen, undrar han högt och hon flämtar frågande under honom.
Men han tänker inte svara.
Han har insett att det är vad man själv tycker som spelar någon roll. Så han tänker inte svara henne. Han tänker inte låta henne komma in i hans mentala rum. Det är nämligen hemligt där inne. Allting är hemligt där inne. Hon ska ge fan i hans inre rum, inser han aggressivt och det låter han henne veta. Att hon gråter förändrar ingenting. Hon är inte välkommen där. Ingen är välkommen där.

Det är vad han själv tycker som spelar någon roll. Han är inte ensam, han är bara för sig själv. Han är ifred. Han är den enda med tillträde till sitt hemliga rum. Han är speciell. VIPgäst i sig själv.
Han behöver inte mer mussla.

Stick iväg mussla!
Aldrig mera mussla.

muskelmüsli

"life is a paper, you are the pen" säger han högt så att alla ska höra. Han är sugen på fitta ikväll.

Ett liv.

Tåget, med sin räls, är en utmärkt metafor för livet. Rälsen är tiden, den kommer att föra oss framåt för att vi ska nå vår slutdestination, detta är oundvikligt. Döden är oundviklig. Men hastigheten går det att påverka själv, och likaså på vilka stationer man väljer att gå av. Vissa åker i första klass, andra reser utan biljett. Vissa reser i ro, andra i ständig rädsla.
Rädsla för Konduktören. Oavsett vilken klass du åker i, har vi honom alla gemensamt.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Så det anlitas förare och annan personal, för att bestämma hastighet, vilka som får stiga på, vilka som måste kliva av, och vart vi ska stanna. Man övertygar om att tåget inte skulle fungera utan förare och konduktör, det skulle stå still eller spåra ur.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Men vi är alla passagerare. Vi har alla samma rätt till att resa. Och det första vi måste göra för att få resan rättvis är att genomskåda konduktören. Det andra är att dela denna insikt med de andra passagerarna. Det tredje och sista steget är att arbeta tillsammans som förare, för att kollektivt bestämma över tåget så att resan blir så bekväm som möjligt för alla.
För det ska inte tjänas pengar på resan.
Det ska resas för resandets skull.

Herr främling

Det stod en man en afton i hallen och klädde på sig. Hallen var min, mannen var någon annans.
"Jag har alldeles nyss varit naken, förstår du. Men det kom ingen. Så nu är det dags för mig att testa nästa hall." sade han med samma pondus som med den han skakade min hand, för att sedan vända sig om och försvinna. Förbi bakom dörren och ut ur mitt liv.

Hade jag bara kommit lite tidigare skulle vi kunnat vara nakna tillsammans. Men som vanligt kom jag för sent. Som vanligt får jag vara naken ensam.

Tillsammans

Han biter där. Löst.
Han älskar att bita där och hon älskar att han biter där. Hon vaknar och ler. Det svåra är att vänja sig vid lyckan, att våga välkomna den, men det vågade dom tillsammans. Det är när dom är tillsammans dom förtjänar den, resonerade dom.
Det handlar om balans.
Det är därför han biter, och det är därför han biter löst.

mök

ta på sig något nytt. känna sig vacker.
sen döden. döden döden döden.
överallt.
Det går inte att skydda sig mot döden, så att skydda sig är onödigt.
Istället kan vi vandra upp och ner för berg. Eller till exempel något annat.
Vi kan finnas tillgängliga. För varandra och alla andra. Sen kan vi styra kosan vart vi vill. Huvudsaken är att kosan blir styrd. Kärnan i det hela är styrd kosa.

Vaknar sedan upp och vill ha något äkta. Fylla det tomrum jag varit med och skapat. Ett tomrum jag hjälpt till fylla med tomhet. Snart är det tomt till bristningsgränsen. Dags att tömma tomrummet och fylla med något konkret.
Som till exempel kärlek eller någon trevlig färg.

skitsamma.