Gud i allt. Gud i mig. Jag är Gud.

 
Hon tittar på mig. Som att hon hälsar mig välkommen.
 Så jag går fram och tackar. Säger att det känns bra att få vara här. Sitta så här nära.
 Hon skrattar och kallar mig söt. Säger att jag verkar charmig.
Det är uppenbart att hon hånar mig och jag blir så jävla förbannad. Vad fan menar du egentligen, skriker jag och hon verkar inte heller veta. Hennes hyperventilerande signalerar fascistiska tendenser och jag spottar därför i hennes ansikte. Hon ska inte få trycka ner mig. Jag underkastas inte av någon!

 Ett gäng män visar henne lojalitet genom att med våld tvinga mig ut ur byggnaden. Dom undrar "vad jag håller på med" i ett desperat försök att få mig tappa fokus, men jag är i total balans. Jag ser skarpsynt och klart på situationen. Dom ber mig lugna ner mig.Jag skrattar givetvis och meddelar självsäkert att jag är medveten om konspirationen. Det hela är patetiskt. Genomskinligt. Jag trycker glasflaskan jag krossar i halsen på den fulaste av dom, för att markera. Jag vill sända signalen att det här är mitt spejs, mitt område. Signalen går fram direkt och är extremt effektiv. Han håller sig för halsen och börjar i sin ynkliga dödlighet att blöda. Människorna runtomkring agerar fullkomligt irrationellt; springer därifrån, lägger sig livlösa på marken, håller olika former av tyg mot den blödande halsen. Jag inser naturligtvis att jag är Gud och att jag inte kan befinna mig bland de dödliga. Jag inser att det är därför dom för bort mig, isolerar min storhet.

 Världen är inte redo för mig.