Jag ligger tydligen ner igen. Golvet är glansigt och hårt. Jag kan spegla mig i det, men bilden är inte lika skarp som i en spegel. Som i en spegel av glas, tänker jag och undrar om det är poetiskt. Undrar om det kommer vinna något pris.
Jag ser världen som en organism, liksom. Att en organism är en enhet, olika delar som bildar en helhet. Och vi är sjukdom. Vi är dödlig sjukdom.
Men jag antar att det kommer lösa sig till slut. Bara jag blundar och driftar iväg. Låter mig sugas in i evigheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar