iqavsaknadsindikation

I norge kan man heta Snorre Arsle. I norge har man namn istället för kroppsdelar.
/ Snorre Arsle.

som pudding av blod

Dom frågade vem den skyldige var och jag räckte genast upp handen. Jag var inte säker över vad, men skydig var jag. Det kändes tydligt både psykiskt och fysiskt.
Jag blev förd till ett trångt rum med dovt ljus. I ensamhet fick jag sitta, i ensamhet så länge att tankarna blev ljud och ljuden mitt enda umgänge, min enda tråd till verkligheten. Verkligheten, den svårdefinerade. Verkligheten som lyder sina egna lagar, men ibland verkar lyssna till våra.
Våra åsikter. Våra föreställnigar. Våra verkligheter.
För alla har vi våra olika, och vissa av dom delar vi med andra. Vi kommer överens. Vi samsas.
Dörren öppnades och jag blev utsläppt. "Hoppas du har lärt dig något, ditt jävla as!" blev det sista jag hörde innan musiken började spela och de glada och fina dansade mig till ro.



Färgen lila var central.

visa framfötter, gömma bakfötter

för länge sedan, långt innan jesus blivit påhittad, satt där en man vid ett dike. han vägrade att inse sina egna begränsningar och hade av den anledningen blivit vän med ett lejon. där satt de båda, diskuterandes i form av grymtljud och andra slags primitiva läten. plötsligt reste sig mannen hastigt, vilket triggade nedärvda jaktinstinkter hos lejonet som också handlade därefter
. på bara några sekunder (som är en tidskategorisering som inte var uppfunnen än,utan istället mättes i grymtljud och andra primitiva läten) hade lejonet avlägsnat både skin och nerver från mannen buk och fick sig ett ordentligt skrovmål. att vara lejon, tänkte han, är ju ganska schysst ändå.

gått i berg, har jag gjort. bland annat.

äh. jag har ingen inspiration till det här. skulle vilja göra musik. och rita. och skriva, givetvis. men kanske inte just blogg. nejnej, kanske istället något av värde, något med substans.
ja, bara att skrida, skrida till verket. åh vad jag ska skrida. jag ska skrida som det aldrig skridits förr. skrida på dagarna, skrida på kvällarna. skrida hit och skrida dit. men framförallt ska jag skrida till verket.

inrättad, uträttad, berättad

Platser man hamnar på, människor man träffar. Jag slutar aldrig fascineras av det oändliga utbud av upplevelser, ögonblick, intryck, insikter och annat mums som presenteras på livets buffe. För mig är det självklart att utforska alla rätter, ta så många tallrikar som möjligt går och smaka loss.
Visst, ibland (som i Lofthus på Hotell Ullensvang) kan man råka få sig en stor portion av rester från gårdagens vidriga mat, men med lugnet kommer desserten och den är som regel smakrik och färgglad. Men vad är en god måltid utan någon att dela den med, och sällskapet här består av såna där härliga människor, och då jag är en härlig människa själv dras jag till de mina och frossar i umgänge och vänskap.
Och i slutändan är det ju ögonblicken man minns, de små minnesbilderna man väljer att glädjas åt och spara i sin lilla minensbox innaför skallbenet. De aldrig sinande, de oändliga ögonblicken. Såna som finns runt hörnet, under duken, bakom farbror Evert eller varför inte i din egen hand? Det är bara att gå ut som en tom behållare och låte sig fyllas. Se så! Ut med dig och fylls!

Jag behöver kärlek. Jag behöver ge kärlek. Det är inget jag hymlar med och därför sitter jag här, med kärlek. den ges och den tas. Kärlek är bara ännu ett påhittat begrepp, jag vet. Men det står för någonting fint så jag väljer att använda mig av det uttrycket. Ibland använder jag andra uttryck, såsom "snaggad" eller "panikragg", men inte just nu. Inte just precis nu.

Jag har hittat Ben Harper. Han låg där och ville kramas. Vi kramades. Jag blev lite kär.
http://www.youtube.com/watch?v=ryLqfNwSSFE

Jag är kvinna, min penis till trots.

Jag svankar så att han ska tycka att jag är snygg. Jag låter honom tränga in i mig, jag vill det. Jag vill känna honom i mig. Men samtidigt som det sker, i samma sekund som han besudlar min själsliga renhet, fylls jag av vemod och ohejdbar ångest. Men det är för sent att stoppa honom nu. Han pressar sig in i mig likt en timmerstock i ett golfhål. Jag koncentrerar mig för att uthärda smärtan och ignorera blodet som rytmiskt skvätter ut medans det köttsliga maskineriet pumpar sin enorma lens. Jag försätts i ett dvalaliknande tillstånd och känner hur han taktfast pressar mig in i döden. varje millimeter är ett år av mitt liv, och han dödar mig ohämmat och djuriskt. En del av det eviga, oundvikliga kretsloppet, försöker jag tänka innan jag förlorar medvetandet.

När jag senare vaknar har han lämnat mig sargad och svag på golvet i en förnedrande position. För varje hopplöst försök att ta mig upp rinner resterna av hans pungsaft ut på golvet och bildar till slut något som liknar bokstäver. F börjar det med. Sen ett R, och slutligen ett A. Jag fnissar och inser vad som just hänt och letar snabbt upp en penna och en bit papper på vilken jag skriver:
Tack Fredrik Reinfeldt för att du våldtar mitt liv.