Platser man hamnar på, människor man träffar. Jag slutar aldrig fascineras av det oändliga utbud av upplevelser, ögonblick, intryck, insikter och annat mums som presenteras på livets buffe. För mig är det självklart att utforska alla rätter, ta så många tallrikar som möjligt går och smaka loss.
Visst, ibland (som i Lofthus på Hotell Ullensvang) kan man råka få sig en stor portion av rester från gårdagens vidriga mat, men med lugnet kommer desserten och den är som regel smakrik och färgglad. Men vad är en god måltid utan någon att dela den med, och sällskapet här består av såna där härliga människor, och då jag är en härlig människa själv dras jag till de mina och frossar i umgänge och vänskap.
Och i slutändan är det ju ögonblicken man minns, de små minnesbilderna man väljer att glädjas åt och spara i sin lilla minensbox innaför skallbenet. De aldrig sinande, de oändliga ögonblicken. Såna som finns runt hörnet, under duken, bakom farbror Evert eller varför inte i din egen hand? Det är bara att gå ut som en tom behållare och låte sig fyllas. Se så! Ut med dig och fylls!
Jag behöver kärlek. Jag behöver ge kärlek. Det är inget jag hymlar med och därför sitter jag här, med kärlek. den ges och den tas. Kärlek är bara ännu ett påhittat begrepp, jag vet. Men det står för någonting fint så jag väljer att använda mig av det uttrycket. Ibland använder jag andra uttryck, såsom "snaggad" eller "panikragg", men inte just nu. Inte just precis nu.
Jag har hittat Ben Harper. Han låg där och ville kramas. Vi kramades. Jag blev lite kär.
http://www.youtube.com/watch?v=ryLqfNwSSFE
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar