Dom frågade vem den skyldige var och jag räckte genast upp handen. Jag var inte säker över vad, men skydig var jag. Det kändes tydligt både psykiskt och fysiskt.
Jag blev förd till ett trångt rum med dovt ljus. I ensamhet fick jag sitta, i ensamhet så länge att tankarna blev ljud och ljuden mitt enda umgänge, min enda tråd till verkligheten. Verkligheten, den svårdefinerade. Verkligheten som lyder sina egna lagar, men ibland verkar lyssna till våra.
Våra åsikter. Våra föreställnigar. Våra verkligheter.
För alla har vi våra olika, och vissa av dom delar vi med andra. Vi kommer överens. Vi samsas.
Dörren öppnades och jag blev utsläppt. "Hoppas du har lärt dig något, ditt jävla as!" blev det sista jag hörde innan musiken började spela och de glada och fina dansade mig till ro.
Färgen lila var central.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar