Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn

 Det rinner något ur mig.
 Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
 Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.

 Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
 Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
 Det gör mig inte rädd längre.
 Det gör mig lugn.
 Det gör mig inte rädd.

 När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
 Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.

Du får behålla mig

 Jag är fortfarande det lilla barnet som aldrig lämnade tryggheten som mörkret gav när tvånget att gömma sig tog över.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.

 Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.

 Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
 Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.

Förr hade man natur istället för cancer

 Du och alla dina vätskor, alla olika i lukt och smak. Dom sipprar, sprutar och rinner ur dig och gör dig till fontän.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta. 
 Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
 Du ber mig att inte berätta det här för någon.
 Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
 Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
 Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.

måsten

 Du hade inte visat dig på flera dagar och när jag gick in i ditt rum så låg du där alldeles död och då förstod jag varför.