torsdag, december 27, 2018

.

Sänk garden

Öppna klykan
Fläk ut armarna och välkomna världen

Säg "kom, kom"
Säg "nära nära"

Jag hoppas vi skiljs åt som vänner.

torsdag, augusti 30, 2018

Folket inombords

Du hittar fläsk. Det bara ligger där, ensamt. Övergivet.
Stackars fläsk, säger du. Stackars stackars fläsk.
Du kryper nära. Snuttar dig fram med fredliga avsikter. Du vill fläsket väl. Du vet själv hur det är att vara ensam och du tänker inte låta fläsket lida längre. Du ska ge fläsket allt du har och du ödlsar ingen tid.
Du tejpar det mot din nakna lekamen och du säger att det här fläsket är med mig, det här är mitt fläsk.

 Fläsk är ensamt så fort det lämnar sitt sammanhang. Fläsk mot muskelfibrer är hemma i gemenskap. Det gör så ont i mig att se ensamt fläsk. Gammalt fläsk som jag tejpat på min kropp har börjar ruttna och falla av. Jag får inte längre åka buss på grund av stanken. Men jag ska ingenstans. Jag stannar hemma och smeker min nya, förbättrade, kropp. Mitt tempel. Min fläskborg.

Många gömmer sitt sanna jag bakom ridåer av hud, kött och lögner. Jag har också varit där. Det är läskigt att ställa ut sin spröda, sårbara tanke för allmän beskådan. Med en fläskbuffert får jag distans. Samtidigt visar jag vad jag står för: fläsk.

 Du har tagit ställning och du känner dig stolt. Om några år är vi alla döda men du har ingenting att ångra, ingenting att skämmas över. För du har fläsk. Du såg att fläsket var ensamt, precis som fläsket såg att du var ensam. Ni vågade se och ni vågade förbättra. Ni vågade synka och fogas samman.
Du är fläsk och fläsk är du och det är evighet. Det är liv.

Heja fläsket! Heja dig!

fredag, januari 08, 2016

fotformad framstjärt


Vi springer med våra rackets mot den dära väggen vi gillar så mycket, gillar att spela rackets mot. Jag kommer fram först och sen kommer du och du säger att det berodde på att du inte knutit dina skosnören och jag påpekar att du inte har några skor på dig och då slår du mig med ditt racket. Du blir genast ångerfull och det visar du genom att ge mig bollen och låta mig börja.

Efter ett tag har vi roligt igen och vi skrattar åt att bollen studsar mot väggen och när den är på väg mot oss slår vi den tillbaka mot väggen med våra rackets. Det här är de finaste stunderna vi har tillsammans och bollens oförutsägbara bana låter racketarna vara racketar.

Vi vet ju att vi har snidat varandras racketar. Våra rackets är våra vapen. Vi skrattar och har roligt åt att bollen studsar mot väggen och vi svär att vi alltid ska ses vid väggen som vi gillar så mycket.


På Anderssons, vid Brunbågens strand, sa du åt mig som du tyckte; att det var fel på ditt racket; att du hade ett fult racket som inte var vackert.

Du ger mig bollen och låter mig börja, du låter bollen studsa mot väggen och vi skrattar åt den dära väggen vi gillar så mycket. Du slår till bollen med din racket ganska hårt och den åker ner i hålet. ´Vi får köpa en ny boll´ sa du och vi snackade inte mer om det.

Vi springer med rackets och vi gillar den dära väggen och vi tänker inte göra några ursäkter eller så, vi tänker studsa bollen och möta bollen med rackets på olika sätt.

Men så slår du mig med din racket och det gör ganska ont, och du blir genast ångerfull och det visar du genom att ge mig bollen och låta mig börja.

onsdag, juli 22, 2015

För att vi finns


 Du tror du kastar saft på mig, din jävla idiot.
Men det är inte saft. Det är inte ens vätska.
  Nej, det är istället något mörkt och tråkigt. Något jag skulle ha förlåtit dig för om du hade haft lite karisma.
 Lite själ.
   Men där står du kvar i din självbelåtna missriktning, och andas tungt utan ansträngning.
 Utan tvivel. Utan grund.
 Ibland ser jag dig i det där gamla ljuset. Det som lät dig synas. Lät dig glänsa.
 Ljuset som inte bländade dig som det gör nu. Bländar och bränns. Förvirrar.

 Jag kommer minnas allting.
  Jag önskar dig all lycka.

tisdag, maj 14, 2013

Idag är det min tur, låtsas han


 Han tar ut semlan ur munnen, lägger den åt sidan ett tag. Tar kort därefter upp den igen, och trycker den längre in i kroppen än vad den någonsin varit tidigare. Han unnar sig, för idag ska det firas.

 I ett skjul han känner till, hans eget skjul, ligger det absolut ingen och väntar på honom,  men han går som vanligt dit ändå. Han har lärt sig att nöja sig med det, han har lärt sig att kväva gråten. För att han vill, inte för att han måste. För i skjulet har han fria tyglar, det är hans skjul, som han känner till.

 "Hej hej" säger han i alla fall, och hänger av sig rocken. Han låtsas att någon upptäcker spår av semla på hans ansikte och påpekar det, innan han torkar bort det. Han undrar hur länge det ska behöva vara såhär. Han undrar om det någonsin kommer att ta slut. Det står "Frihet" på vimpeln som han viftar med och han hurrar högt och fyller samtidigt år.  Han vet att det nalkas tårta. Idag ska det firas.

fredag, april 19, 2013

Kravmärkt kolkraft


 Ibland.
 Ungefär så ofta gör jag konstruktiva saker med mitt liv, och det är ju givetvis alldeles för sällan. Lyckligtvis tillhandahåller nuet värsta asmånga alternativen, och då nuet är den enda stunden i livet vi egentligen kan agera, är det lika bra att börja just nu.
 Små steg, varje dag, är allt som krävs. Små steg, små finurliga benrörelser, små tramp med bebisfötter mot förändringen. Mot nuet. Bebisfötter är  förresten inget måste, bebisfötter är bara en bonus. Finns det inga att tillgå går det bra att använda sina egna. Råkar man själv ha bebisfötter, ja, då är det fan bara att börja trampa. För den med bebisfötter finns inga ursäkter.

 Jag upprepar orden, jag gnuggar dom mot hjässan. Jag inser min egen visdom och jag föraktar min rädsla för ansvar, och min rädsla för lycka. Återigen förstår jag att det handlar om att våga vilja, våga välkomna. Att aktivt registrera sin egen strävan efter positiv förändring. Ställa sig upp, dra löparskorna över bebisfötterna och för varje steg upprepa att det här gör jag för att jag vill må bra. Det här gör jag för att jag förtjänar att må bra. Det här gör jag för mig själv och därmed alla andra. Med eller utan bebisfötter.

 Det är inte svårare än så, men det betyder inte att det är enkelt. Att få bukt på ett belöningssystem som löpt amok är ingen lätt uppgift,  i synnerhet inte i en dopamin-betingad del av världen. En del av världen där dopaminet skapar beroenden, till synes enkla och tillfälliga lösningar blir alltmer avancerade och ständiga flyktvägar från sig själv. Från sitt egentliga inre. En mental barriär mellan sig själv och sin kärna, en Berlinmur mellan sitt jag och de negligerade bebisfötterna inombords.
   Erkänn kärnan, påbörja resan.
 Ett steg i taget. Själv börjar jag med ett glas vatten, för det är i de flesta lägen en bra början. Är man osäker på hur man borde börja, kan man alltid börja med ett glas vatten.
 Sen är det bara att testa sig fram.

onsdag, januari 02, 2013

miljöprodukt, produkt av miljö


 Han rättar till kragen till ljudet av hennes patetiska snyftande. Aldrig förr har det varit så tydligt att tårar är svaghet, aldrig förr. Han har låtit henne veta att deras förhållande är över. Han har gett ett tydligt besked, rättvist påvisat hennes svagheter och brister, så att hon mot förmodan kan bli någon det går att älska eller ens tycka om.

 "Först har vi det här med ditt äckliga fejs." började han försiktigt. "I vissa vinklar, och med mycket smink, går det faktiskt att titta på det utan att vilja slå. Men uppenbarligen tar du inte det här förhållandet seriöst nog att ens försöka." fortsatte han och såg hur hennes fula ansikte i stadig takt förvreds till något till och med fulare.

 "För att inte tala om din snuskiga kropp. Behöver jag ens påpeka dina tuttar? Går det att bortse från likheten med två slarvigt utrullade pepparkaksdegar? Och din vidriga mage? Som en gammal gymnastikpåse full med potatismos! VA?! VEM FAN FYLLER EN GYMNASTIKPÅSE MED POTATISMOS?!" argumenterade han till hennes stegrande sorg.

" Sen har vi det här med din värdelösa personlighet." påpekade han när det öppnades en lucka i hennes nu konstanta hulkande. " Det finns liksom ingenting där. Visst, du skyller på att du inte hade några föräldrar och att den elaka personalen på barnhemmet har gjort det svårt att lita på folk, men det är ingen ursäkt till en så innehållslös karaktär. Du kunde ju åtminstone försöka lite. Hur tror du det känns för mig att visa upp dig till mina arbetskollegor och vänner? Tror du inte att jag skäms? Jo, självklart skäms jag. Dom har till och med frågat vad jag egentligen ser hos dig, och jag måste erkänna att jag inte haft något svar. Nu har jag varit snäll länge nog. Nu är det dags att vi går vidare. Du kommer tacka mig en dag. Du kommer förstå att det är dig det är fel på, inte mig." meddelade han inövat och kände den glädjeblandade lättnaden stegra inom sig.
Nu skulle hon äntligen förstå. Vilken fin kille han är, tänkte han. Inte alla skulle ha mod nog att vara så rättvist ärliga. Inte alla skulle ha kunnat fortsätta till någons hysteriska gråtande. Svaga människor skulle ha avbrutit. Svaga människor skulle ha låtit sig påverkas, smittats av det patetiska i sorgen. Men inte han. Han har blivit stark genom sina år som politiker. Man måste vara stark för att fatta beslut över andra människors liv. Man kan inte slöas ner med att tänka på konsekvenser eller andra människor. Det finns inte tid för empati.

" Det känns bra att vi har pratat. Se till att ändra på dig nu." avslutar han innan han slänger nr 3 av de 7 tusenlappar han för ändamålet tagit ut på golvet och lämnar lägenheten efter ett väl utfört uppdrag. Dags för nästa kvinna.

söndag, november 25, 2012

efterkroppsliga kontemplationer

jag dansar med en siluett
 det är bara vi här
 tack vare lampan bakom mig
 och mitt väsen

 vi dansar tillsammans
   formar känslor genom rörelser och lovar varandra att aldrig skiljas åt

 det är för mycket på spel
   vi har kommit för nära

måndag, november 19, 2012

Glada dagar vid fritösen

Jag ligger tydligen ner igen. Golvet är glansigt och hårt. Jag kan spegla mig i det, men bilden är inte lika skarp som i en spegel. Som i en spegel av glas, tänker jag och undrar om det är poetiskt. Undrar om det kommer vinna något pris.

Jag ser världen som en organism, liksom. Att en organism är en enhet, olika delar som bildar en helhet. Och vi är sjukdom. Vi är dödlig sjukdom.

Men jag antar att det kommer lösa sig till slut. Bara jag blundar och driftar iväg. Låter mig sugas in i evigheten.

onsdag, november 07, 2012

Gud i allt. Gud i mig. Jag är Gud.

 
Hon tittar på mig. Som att hon hälsar mig välkommen.
 Så jag går fram och tackar. Säger att det känns bra att få vara här. Sitta så här nära.
 Hon skrattar och kallar mig söt. Säger att jag verkar charmig.
Det är uppenbart att hon hånar mig och jag blir så jävla förbannad. Vad fan menar du egentligen, skriker jag och hon verkar inte heller veta. Hennes hyperventilerande signalerar fascistiska tendenser och jag spottar därför i hennes ansikte. Hon ska inte få trycka ner mig. Jag underkastas inte av någon!

 Ett gäng män visar henne lojalitet genom att med våld tvinga mig ut ur byggnaden. Dom undrar "vad jag håller på med" i ett desperat försök att få mig tappa fokus, men jag är i total balans. Jag ser skarpsynt och klart på situationen. Dom ber mig lugna ner mig.Jag skrattar givetvis och meddelar självsäkert att jag är medveten om konspirationen. Det hela är patetiskt. Genomskinligt. Jag trycker glasflaskan jag krossar i halsen på den fulaste av dom, för att markera. Jag vill sända signalen att det här är mitt spejs, mitt område. Signalen går fram direkt och är extremt effektiv. Han håller sig för halsen och börjar i sin ynkliga dödlighet att blöda. Människorna runtomkring agerar fullkomligt irrationellt; springer därifrån, lägger sig livlösa på marken, håller olika former av tyg mot den blödande halsen. Jag inser naturligtvis att jag är Gud och att jag inte kan befinna mig bland de dödliga. Jag inser att det är därför dom för bort mig, isolerar min storhet.

 Världen är inte redo för mig.
  

gola en visa


För att det verkade vackert
Det kändes skönt
Jag tror till och med att jag ville
Lyfta upp henne
och ta med henne hem



att vara ensam lär dig att leva med andra


 försiktigt ensam
   drar tysta suckar
 ur ett beslagtaget inre

 försöka återfå illusionen av kontroll
  bli stark av bekräftade brister
 våga vara
    våga forma orden
 våga släppa dom fria

 att trotsa rädslan får den att försvinna
  vinna andrum, för den kommer tillbaka
   ständigt, men alltid svagare än innan
 för allt man är rädd för är vad som finns på insidan

  
  och visst är det viktigt att  kunna leva tillsammans
 
       men de som söker svaren i någon annan
                                                        formas därefter och förlorar sig själva
   men du som söker ditt inre kommer att gynnas

  att vara ensam lär dig att leva med andra

tisdag, september 04, 2012

rubrik


   Att det tar slut,
    och att det alltid kommer fortsätta
samtidigt

 att det alltid varit dött
   alltid levande
 på samma gång

 att våga möta människor gav en smak
  han vill uppleva igen
 lära sig

lära sig leva
 lära sig känna
lära sig våga vara
 vara sig själv, vara tillsammans
 våga känna sig rädd
 känna sig ensam
lära sig våga möta
och våga bli lämnad

 lära sig att allt man är
 är en del av allting annat

tisdag, augusti 07, 2012

intensiv närhet


 Det vill ut, kvinnat. Skrika och slå, till exempel. På dörren hårt.
    Säga saker om att inte vara kvar där inne. Säga att det är mörkt och luktar illa.

 Vi vill att hon förstår att det måste vara tyst. Det är viktigt. Om man slutar mata. Om man slutar mata, spekulerar vi.

 Varför är känslor svåra? 
Varför gör känslor ont?

   

söndag, juni 24, 2012

Vara vred, vara vrång

Det känns vanligt att ligga ner. Bekant. En känsla som berättar, förklarar; det här har du gjort förr. Flera gånger. Andra gånger.
 Du har legat ner. Som nu. Nu ligger du ner.

   Du har skrivit lappar till dig själv som du lagt dig på. Du är medveten om det. Du känner igen. Det är din handstil. Det är din text, dina lappar. 
  "Mycket snygg" står det på den du håller i.
 Du ler, nickar. Klappar dig på magen och smackar med munnen.
 Du har det mysigt. Du trivs. Du tycker om lapparna. Tycker om att ligga på dom naken. Nära, så att dom nuddar. Så att du förstår.

  Du letar dig vidare. "Bra på att dansa" lyder nästa lapp, och du tackar för de vänliga orden. Du ålar som en mask till exempel. På lapparna. Du tar tag i flera stycken samtidigt och kastar dom upp i luften så att dom faller häftigt ner mot dig. Du öppnar munnen. Det gör ingenting om dom hamnar där. Det gör ingenting alls.
 "Fina kläder" står det. Du har inga kläder på dig och det är dags att skratta. Du blir glad istället för arg. Skrattar istället för att inte skratta.
  Du vill veta mera. Du verkar rolig. Du undersöker vidare.

"Trevlig vid matbordet". Fniss.
   "Bra på sex". Rodnar.
 "Charmig". Applåd.
 "Hjälp". Suck. Ignorera den tråkiga lappen. Den tråkiga lappen får inte vara med.
 Du biter den. River den i små bitar.

 "Bra med djur" läser du högt och känner dig stolt. Du tycker om djur och blir glad att du verkar ha bra hand med dom.

 "Mycket sjuk i huvudet" läser du förbryllat. Vad ska det här betyda? Vad är det här för trams?
   "Trasig i hjärnan". Du blir irriterad och lite ledsen. Någon försöker förstöra ditt sinne, ha sönder ditt fejs. Du vill inte men du måste springa runt i cirklar nu. Vem är det här, ropar du och springer runt i cirklar. Ligga, sitta, ligga, sitta. Springa runt i cirklar. Skrika. Slå i väggen. Skydda ditt fejs. Måste skydda ditt fejs. 
  
 "Det här måste få ett slut" lyckas du läsa på en av lapparna när du sneglar på den mellan dina fingrar. Du håller fullkomligt med. Det är dags att inte göra såhär längre. Det är dags för någonting annat. Kanske någonting nytt. Du andas lugnare nu. Nästan fridfullt.
 Du lyckas lägga dig ner. Du lyckas ligga kvar. Det känns bekant. Tryggt. Du känner igen det här med att ligga. Du kan detta. Det står "bra på att lyssna" på en lapp och du blir varm av glädje. Stolthet byggs upp. Nyfikenheten väcks. Du ligger naken på en hög av lappar.

söndag, juni 17, 2012

Utveckling, förändring


Något är fel.
I vanliga fall uppskattar hon mina gester, i vanliga fall svarar hon på mina sexuella anspelningar, men nu sitter hon bara där, distanserad, disträ, bortvänd. Hon har väl inte glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort, det var ju inte mer än en vecka sen jag sist tog på mig galonjackan med tillhörande gummistövlar, och sexet var det allt annat än fel på.
Jag harklar, jag framkallar grymtljud, försöker fånga hennes uppmärksamhet, jag viskar "galon, galon älskling", men utan respons.
Jag har tänkt, säger hon plötsligt. Det är självklart, så självklart att det fångar min totala uppmärksamhet. Tänker gör man ju hela tiden, så när hon påbörjar det hon ska säga med att poängtera att hon redan har tänk på det kan det verkligen röra sig om något revolutionerande. Detta skvallrar om något extraordinärt eller på annat sätt utmärkande från de trivialiteter det så ofta annars rör sig om. Det oroar mig, antingen blottar hon här strupen genom att lova nyskapande, eller så kanske det rör sig om en sorts förändring som har en direkt inverkan på mitt liv. Mitt liv! Inte bara hennes!
Jaha, blir responsen. Inte den mest konstruktiva respons jag yttrat men sättet den yttras på manar henne att fortsätta.
Hon tycker att vi har fastnat. Hon sitter på sängkanten, ansiktet bortvänt från både mig och min galonjacka. För att inte nämna gummistövlarna, samma gummistövlar som för en vecka sedan var en stor del i hennes "påtagligaste sexuella upplevelse någonsin". Dessa sitter hon nu på sängkanten och ignorerar. Säger att vi har fastnat. Vad menar hon med fastnat? Har hon haft svårt att röra sig? Syftar hon på vårt förhållande eller på stället där vi bor? Har hon tröttnat på galon?
Har du tröttnat på galon? frågar jag under en raskt ökande aktivitet i tårkanalerna.
Hon svarar inte, hon bara suckar och gråter. Kanske är det svaret? Jag blir osäker, och frågar en gång till om hon tröttnat på galon.
 Hon säger ingenting, hon bara reser sig upp och försvinner. Lämnar mig, galonjackan och gummistövlarna lika plötsligt allihopa. Kanske kommer hon inte tillbaka. Kanske har hon verkligen tröttnat på galon.

fredag, juni 01, 2012

Inombords, ingenting

Vi följer varandras lakan. Tätt intill och nära.
 Ner mot bäcken kanske, viskar du och jag fnissar mitt finurliga fniss. Det var länge sen jag kände mod nog att uttrycka mig i fniss. Känslor uppstår, varma och mjuka som välling.

 Du är byggd i slöjden och jag har fått dig att älska mig. Vi vecklar ut varandra. Varandras vrår. Det öppnas. Det vresas och det tänjs. Det töms ut, och det fylls på med nytt.

 Vi förlöser fantasifoster tillsammans. För tidigt tillkomna. Tvångsfödda, men fullkomligt fantastiska. Snälla stoppa mig inte. Låt mig stanna här.

fredag, april 20, 2012

Jag mår ganska bra. Jag försöker, och det är ibland tillräckligt. Jag kan inte skriva så att jag blir nöjd längre. Jag hatar allt jag skriver. Hat är ett starkt ord. Men jag mår ganska bra. Nån annan dag än den här dagen, trots att det är natt, kanske jag kommer tillbaka hit och lyckas med det jag inte tycker mig lyckas med nu. Tills dess ska jag försöka må bra. Jag har hittat andra forum att uttrycka mig i. Andra uttrycksmedel. Men jag har inte övergett orden. Dom står mig fortfarande till förfogande. Dom är mig fortfarande till gagn.

måndag, mars 12, 2012

Fräsa och frusta

Han vill ligga med någon. Vem som helst egentligen, detaljerna är inte så viktiga. Han förtjänar det, tycker han. Han beger sig därför till den så kallade krogen.

Han spatserar. Visar upp sig som en färgglad fågel under parningssäsongen. Läser av vibbarna. Låter blicken dansa över folkhavet. Han hittar sitt offer. Det blir kvinna ikväll.

I början är det bra om man är trevlig, tänker han. Visar vad man har att ge. Alkohol hjälper från båda hållen. Hjälper honom att framstå som självsäker och rolig. Hjälper honom att få henne hämningsfri och villig.
Han drar sina skämt, ler sitt leende, och för henne in i taxin.

Hon lägger sig ner och han ber henne vänta. Låter det ta tid.
"Jag vill in i musslan" viskar han, och hon gnyr.

Han tröttnar fort. Juckar med mindre intensitet, märker han. Det är egentligen inte den sexuella akten han är ute efter, utan bekräftelsen. Och till och med den har börjat spela mindre och mindre roll. Komma in i musslan, inte komma in i musslan, skitsamma. Är det så jävla viktigt egentligen, undrar han högt och hon flämtar frågande under honom.
Men han tänker inte svara.
Han har insett att det är vad man själv tycker som spelar någon roll. Så han tänker inte svara henne. Han tänker inte låta henne komma in i hans mentala rum. Det är nämligen hemligt där inne. Allting är hemligt där inne. Hon ska ge fan i hans inre rum, inser han aggressivt och det låter han henne veta. Att hon gråter förändrar ingenting. Hon är inte välkommen där. Ingen är välkommen där.

Det är vad han själv tycker som spelar någon roll. Han är inte ensam, han är bara för sig själv. Han är ifred. Han är den enda med tillträde till sitt hemliga rum. Han är speciell. VIPgäst i sig själv.
Han behöver inte mer mussla.

Stick iväg mussla!
Aldrig mera mussla.

tisdag, februari 21, 2012

muskelmüsli

"life is a paper, you are the pen" säger han högt så att alla ska höra. Han är sugen på fitta ikväll.

onsdag, februari 08, 2012

Ett liv.

Tåget, med sin räls, är en utmärkt metafor för livet. Rälsen är tiden, den kommer att föra oss framåt för att vi ska nå vår slutdestination, detta är oundvikligt. Döden är oundviklig. Men hastigheten går det att påverka själv, och likaså på vilka stationer man väljer att gå av. Vissa åker i första klass, andra reser utan biljett. Vissa reser i ro, andra i ständig rädsla.
Rädsla för Konduktören. Oavsett vilken klass du åker i, har vi honom alla gemensamt.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Så det anlitas förare och annan personal, för att bestämma hastighet, vilka som får stiga på, vilka som måste kliva av, och vart vi ska stanna. Man övertygar om att tåget inte skulle fungera utan förare och konduktör, det skulle stå still eller spåra ur.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Men vi är alla passagerare. Vi har alla samma rätt till att resa. Och det första vi måste göra för att få resan rättvis är att genomskåda konduktören. Det andra är att dela denna insikt med de andra passagerarna. Det tredje och sista steget är att arbeta tillsammans som förare, för att kollektivt bestämma över tåget så att resan blir så bekväm som möjligt för alla.
För det ska inte tjänas pengar på resan.
Det ska resas för resandets skull.

måndag, februari 06, 2012

Herr främling

Det stod en man en afton i hallen och klädde på sig. Hallen var min, mannen var någon annans.
"Jag har alldeles nyss varit naken, förstår du. Men det kom ingen. Så nu är det dags för mig att testa nästa hall." sade han med samma pondus som med den han skakade min hand, för att sedan vända sig om och försvinna. Förbi bakom dörren och ut ur mitt liv.

Hade jag bara kommit lite tidigare skulle vi kunnat vara nakna tillsammans. Men som vanligt kom jag för sent. Som vanligt får jag vara naken ensam.

Tillsammans

Han biter där. Löst.
Han älskar att bita där och hon älskar att han biter där. Hon vaknar och ler. Det svåra är att vänja sig vid lyckan, att våga välkomna den, men det vågade dom tillsammans. Det är när dom är tillsammans dom förtjänar den, resonerade dom.
Det handlar om balans.
Det är därför han biter, och det är därför han biter löst.

fredag, januari 13, 2012

mök

ta på sig något nytt. känna sig vacker.
sen döden. döden döden döden.
överallt.
Det går inte att skydda sig mot döden, så att skydda sig är onödigt.
Istället kan vi vandra upp och ner för berg. Eller till exempel något annat.
Vi kan finnas tillgängliga. För varandra och alla andra. Sen kan vi styra kosan vart vi vill. Huvudsaken är att kosan blir styrd. Kärnan i det hela är styrd kosa.

Vaknar sedan upp och vill ha något äkta. Fylla det tomrum jag varit med och skapat. Ett tomrum jag hjälpt till fylla med tomhet. Snart är det tomt till bristningsgränsen. Dags att tömma tomrummet och fylla med något konkret.
Som till exempel kärlek eller någon trevlig färg.

skitsamma.

fredag, oktober 28, 2011

jävla gnäll

Jag sitter ensam i hallen utan några som helst ambitioner. Jag reser genom minnen och jag hämtar känslor från förr. Jag känner mig ensam och jag lägger mig ner och sprattlar likt en fisk som man kärleksfullt dragit upp ur vattnet, innan man kärleksfullt slår på den tills den slutar sprattla (för att visa att nej fisken, du ska inte sprattla, du ska ligga stilla). Sen äter man kärleksfullt upp den.

Jag injicerar mentalt baconfett och jag gör en lista över platser jag vill besöka. Du är där. Fast jag kan inte nå dig. Vart vi än hamnar, liksom. Kommer aldrig riktigt ända fram till dig.

Jag ligger helt stilla. På golvet ligger jag. I hallen.
Jag runkar nu. Det är svårt. Det är knappt skönt. Och med utlösningen kommer skammen. Skamhanda, som jag brukar kalla det. Men när skammen lagt sig lite får jag ibland lust att göra något kreativt. Det får jag nu. Jag får lust att göra något kreativt. Hoppas det håller i sig.

sällan skåda, och mannens mannen

Mannens mannen, och lilla jag. Stå bredvid och samtidigt tillsammans, skänka blickar, skåda landskapet. Mannens mannen, och lilla jag.

Vi hade pratat om köttfärs, jag med avsky och mannens mannen med stolthet och engagemang. Han ville att jag skulle bada i det. Han ville se mig bada i köttfärs. Han ville att jag skulle gnida det mot mitt skinn och mannens mannen visste att jag äcklades av det.
Jag lät mig tryckas ner i det döda köttet. Jag lät mig besudlas och jag lät mig kränkas. Jag skrattade och jag smetade. Skrattade och smetade. Köttfärs över hela mig. Köttfärs utan känslor. Köttfärs utan liv.

Mannens mannen såg mig. Mannens mannen lade märke till mig, till min existens. Att jag var värd död. Jag var värd att bada i köttfärs. Han tittade på min nakna, karga kropp med synbar förtjusning. "Lägg dig på grillen." skrattade han. "Ok." skrattade jag och så gick vi tillsammans skrattandes mot grillen, mannens mannen och lilla jag.

200 meter pansartröskel till lyckan

Jag finner mig själv stirrandes på knivbladet. Blodet är så rött att det känns som att jag speglar mig i det. Det rinner som i en dans ner för handen som krampaktigt håller om knivhandtaget.

Ditt ansikte.
Det bländar mig.
Jag ser dig le. Jag ser allt det där jag såg när du fortfarande var min att älska. Det som du ville ge till bara mig. Det som du ville ge, och jag ville ha, så mycket mer än något annat.

Jag avbryts plötsligt av att jag flyttar handen till en brännande punkt på bröstet, blicken följer snabbt efter och jag inser att det är mitt blod på kniven. Jag inser att det är jag som blöder. Att det är jag som har huggit mig själv.

Det känns som du fortfarande älskar mig.
Ja, för det känns faktiskt som du älskade mig.
Jag vågar tro på det.
Jag låter mig övertygas, hoppas.
Jag anar, jag börjar inse, att det kanske var jag som inte älskade mig själv.
att det var jag som inte älskade mig själv.

måndag, oktober 03, 2011

Att behöva förtvivlan.

Jag brukar säga att jag har lärt mig leva med ångesten. Jag har lärt mig hantera den, brukar jag säga. Den har inte sönder mig direkt, numera, den ligger mest och pyr. Det som gör ondast är att jag sårar dig. Det kommer jag fortsätta göra, för jag verkar inte tycka att jag förtjänar lycka. Jag vågar inte.
Inte du heller. Vi har vant oss vid vemod och ångest. Och det fungerar ju inte, förstår du väl?
Förstår du det?
Förstår jag det?


Det fanns en tid jag brukade vilja vara lycklig, och klarade av det. Men opiater blir man beroende av och det känns bara så himla onödigt . Att vara beroende. Vad är det ens? Vi är ju alla till exempel beroende av syre, mat, vatten och sånt skit. Fast bara om man vill fortsätta leva.

Glädjen går att dela på, sorgen bär vi själva. Men den smittar.

Jag har lärt mig leva med det. Jag klarar mig.
Gör du det?

lördag, september 24, 2011

Du väljer att inte säga något

Dina fibrer, dina fantastiska fibrer.
Som jag får röra, som jag får existera tillsammans med.
Dom har börjat tala till mig och jag vet att du inte kan förstå det, men dom säger åt mig att tycka om dig och trycka mitt skinn mot din hud. Skinn mot hud. Närhet i all enkelhet. Fysiskt.
Så som det måste vara när man saknar själ, skrattar jag och du undrar vad jag pratar om, vem som är där.
Det är mörkt och du kan inte se mig, men du kan känna mig. Du kan höra min ljud.
Jag skrev en sång om att göra någon illa och jag vill sjunga den nu för dig, viskar jag och jag inser att det ännu en gång handlar om att komma varandra nära.

Jag vet att du är rädd, det har jag också varit, men det går att lära sig leva med det, bli ett med det mörka. Bli vän med det.

fredag, juli 29, 2011

fnatt, säger vissa

Du sover nu.

Det verkar som att du drömmer och kanske drömmer du om någonting speciellt. Kanske drömmer du om ett dockansikte som ständigt tuggar med sina vidriga dock-käkar och du matar det kanske med små kex på vilka du har lagt naglar i små finurliga mönster.

Jag vill vara tillsammans med dig i dina drömmar. Dom verkar väldigt spännande och liknande saker.

Jag behöver röra mig till musik. Det är, så vitt jag har förstått, alldeles genetiskt. Jag lyder min genetik, jag följer den i alla rörelser. Du sover fortfarande. Du ligger ner och sover. Jag känner mig färsk.
Jag dansar, som det kallas. Jag dansar i förebyggande syfte, för jag har ingen tillgång till musik. Så jag dansar nu till musik jag kommer höra sen. Jag är smart och jag är strukturerad. Jag väljer själv. Jag är självständigt.

Du sover. Vem är du, egentligen? Bor du här? Är det här ditt hem?
Det är så lustigt med frågor, att börjar man ställa en fråga så följs den väldigt ofta av en massa följdfrågor.
Plötsligt står jag i hörnet, det ena hörnet, och det verkar som att jag är rädd och det verkar som att jag gömmer mig. Är jag listig nu, undrar jag. Du sover och min vakenhet tyder på att jag inte gör det. Det är listigt att sova, det är smart. Jag dansar inte längre.

Nästa dag läser jag om andra saker som hänt i världen. De flesta är inte speciellt snälla saker alls.

torsdag, juni 02, 2011

självförakt är att känna sig själv

"Jag är Lusse Lelle" sade han plötsligt, och innan jag hunnit reagera stod han lutad över mig och jag kände hans varma, råa andedräkt smeka mina läppar och med välkommen självsäkerhet våldgästa min mun.

Jag blev minst lika nervös som jag blev upphetsad och jag lät det ske, jag lät honom kyssa mig. Jag lät honom slicka min tunga med sin tunga och han stannade endast upp för att hämta luft och emellanåt upprepa "Lusse Lelle".

Jag kände värmen från hans kön och jag drogs till det, jag fångades in av det och jag ville, jag tror, jag är ganska säker på att jag ville att han skulle slå mig.
Jag är tämligen övertygad om att jag ville att han skulle slå mig.
Annars hade jag ju sagt åt honom att sluta.
Men det gjorde jag inte.
Jag ville att det skulle ske. Jag ville att han skulle slå mig.
För han var Lusse Lelle. Jag förtjänade inte honom. Han hade all rätt att slå mig och jag ville det, jag är nästan helt säker på att jag ville det för jag minns att jag log varje gång det skedde, att jag blev mer exalterad för varje gång hans enorma knytnävar träffade mitt rättfärdigt demolerade ansikte.
Att det hela skedde synonymt med att han skrek sitt namn i allt högre volym rakt in i mina blodiga hörselgångar gav bara mer anledning till extas, att han skrek Lusse och att han skrek Lelle och att han gjorde det högre och högre samtidigt som slagen blev hårdare och hårdare gjorde det omöjligt att lämna honom, gjorde det omöjligt att någonsin låta honom lämna mig.

Lusse Lelle var inne i mig, Lusse Lelle kom in i mig och tog över det lilla jag var, juckade oss tillsammans, juckade mig fullkomlig och hel.

Åh Lusse Lelle! Han är här nu, för alltid. Överallt men mest i mig. Inne i mig. För alltid inne i mig.

måndag, maj 16, 2011

äckligt

Det blir till slut så att jag lägger mig ner, trots att jag egentligen är för rastlös, men rastlösheten har slukat för mycket energi nu, gjort mig trött. Så jävla trött. Det finns för många saker att bry sig om, att aktivt bry sig om. Att känna för. Att ta del av.
Jag ligger ner i stel apati och jag söker lugn, jag försöker finna lugnet och jag försöker finna det i mig själv då jag vet att det är där jag har chans att finna det, att det är där mitt lugn borde finnas.
Men för att kunna vara lugn
nöjd
glad
lycklig
tillfreds
så måste jag stänga av.
Stänga av insikt, förståelse, kunskap. om världen. Om samhället.
Om människan.

Men om jag är avstängd, då är jag inte närvarande.
Och om jag inte är närvarande, då kan jag inte känna.
Och kan jag inte känna, så kan jag lika gärna dö.

lördag, januari 08, 2011

Efter en lång stund, öppna ögonen igen

Hon tittar på mig med en blick som allra troligast signalerar missnöje. Jag har lärt mig känna igen det nu, och det går alltid efter samma mönster. Snart kommer hon att be mig förändras, snart kommer hon be mig sluta använda hennes kläder, snart kommer hon be mig sluta kissa i hennes mat.
Jag har lärt mig tyda henne nu. Jag har lärt mig vad jag ska vara vaksam över, vad jag ska koncentrera mig på. Rynka pannan är ofta negativt, likaså spänna läpparna. Armarna i kors, titta nonchalant åt ett annat håll, kasta saker hårt omkring sig till ljudet av sitt eget hysteriska vrål, är alla dåliga tecken.
Jag har lärt mig det nu, men hon har inte lärt sig. Hon kan inte förstå varför jag använder hennes kläder, hon fattar inte alls varför jag kissar i hennes mat. Hon verkar inte tro att jag älskar henne ens.

Hon säger det ibland, att jag inte älskar henne. Hon ser rädd ut. Kanske lite arg också. Frustrerad. Säger att jag är sjuk som vill klä ut mig till en kvinna, säger att om man älskar någon så kissar man inte i dennes mat.
Och jag försöker förklara, att det är kärleken som gör det. Att det är kärleken som får mig vilja klä mig som henne, likt en hyllning. Jag vill vara där för henne. Jag vill finnas i hennes kläder, jag vill kissa i hennes mat.

onsdag, oktober 27, 2010

man väljer själv

Det var det där med att skära sig själv, för att göra sig sårbar och verkligen visa vad man har att ge. Ge dig. Ge dig mitt inre, så du ska kunna lita. Att hålla upp det färska såret, låta blodet rinna ner för min nakna, karga kropp till ljudet att ditt råa skratt.
Välkomna smärtan som uppstår när du tvivlande petar i det ständigt färska såret, hukar dig över mig och pissar i mitt gråtande ansiktet.

Bara för att du själv är rädd för att bli sårad.
För att du själv är rädd för att visa dig skör och bli pissad i ansiktet.

Du skyller allt på mig.
och visst är det jag som skär upp såren, men kniven kommer alltid vara din.

tisdag, oktober 26, 2010

upphittad , inte värdelös

Det alldeles tillräckliga
i att sitta i ljuset från solen när tonerna från vänner manar till sång
och man tar i och sjunger ut
för att man vill dela med sig

och bonusen
när jag saknar dig
och du berättar att du åkt longboard
till lägenheten vi lånade
tagit upp min tröja från papperskorgen
för att den fortfarande kanske hade kvar min lukt
låter mig våga hoppas på vår

muff i mono

Det går aldrig att röra sig långsamt, sa Frits. Det tog en plågsamt lång tid innan jag insåg att det var fullkomligt idiotiskt, och jag blev rädd.
Jag försökte gråta. Jag försökte springa iväg.
Till min plats. Mitt speciella ställe.
Men jag kom ingenstans. Jag hade stannat kvar. Jag stannade kvar. Jag satt där, kvar. Jag satt kvar. Jag upprepade, att jag satt kvar. Kvar, upprepade jag och plötsligt var musiken hög i volym och samtidigt bra, mycket bra. Jag ville inte längre gråta eller springa iväg och jag skrek att "jo! man kan visst röra sig långsamt" och jag dansade och jag dansade fritt, utan hämningar. Jag rörde mig fint till musiken, jag kände att jag var en fröjd att titta på.
"Titta, jag är en fröjd. Jag rör mig så fint till musiken" sjöng jag så vackert jag bara kunde och jag såg ljus tändas och lukten av vänskap och kärlek svepte genom rummet och snart stod alla där och dansade med mig och vi var alla fröjder att titta på.
Vi var alla fröjder att titta på.

Förutom Frits.