Jag brukar säga att jag har lärt mig leva med ångesten. Jag har lärt mig hantera den, brukar jag säga. Den har inte sönder mig direkt, numera, den ligger mest och pyr. Det som gör ondast är att jag sårar dig. Det kommer jag fortsätta göra, för jag verkar inte tycka att jag förtjänar lycka. Jag vågar inte.
Inte du heller. Vi har vant oss vid vemod och ångest. Och det fungerar ju inte, förstår du väl?
Förstår du det?
Förstår jag det?
Det fanns en tid jag brukade vilja vara lycklig, och klarade av det. Men opiater blir man beroende av och det känns bara så himla onödigt . Att vara beroende. Vad är det ens? Vi är ju alla till exempel beroende av syre, mat, vatten och sånt skit. Fast bara om man vill fortsätta leva.
Glädjen går att dela på, sorgen bär vi själva. Men den smittar.
Jag har lärt mig leva med det. Jag klarar mig.
Gör du det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar