se där, en början, ett försök till nånting bättre.

http://www.thevenusproject.com

Byxor av kjoltyg

Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.

Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.

När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.

ska vi gå ut i köket?

Jag har inga kläder på mig. Avsaknaden av kläder, på kroppen, resulterar i nakenhet. Dessvärre bara min egen denna gång. För här verkar inga andra människor finnas. Inte just nu.
Inte precis just nu, där jag är naken.

Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.

Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.

Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.

Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.

Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.

Tankeavföring i ord

" Men jag kan betala för det!"
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.

När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.

Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.

Han tar upp telefonen.

i'm a living stain, that only death can wash away

Fingret spetsas. Pekar. På bristerna. Fingret pekar på bristerna.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.

Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.

Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.

Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.

Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.

Hej då.

Ibland behövs andra

I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed

Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....

Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.

Ibland behövs andra

I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed

Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....

Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.