Byxor av kjoltyg

Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.

Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.

När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.