gigantiska småsaker

Att pilla i såret.
Att pilla i såret, och lära sig.
Kanske finna sig själv.

Dom sitter vi ett bord med den klassiskt röda duken

Han förklarar det försiktigt, melodiöst, så att hon ska lyssna och samtidigt förstå. Hon förstår, det ser han på hennes tårar. Hon vänder sig hastigt om men ångrar sig då tystnaden börjar svida. Att känslor försvinner eller ändrar riktning går det inte att rå för, där är man maktlös. Det är hur vi handlar baserat på känslorna vi kan styra över. Vissa väljer förnekelsen, andra den plågsamma ensamheten. Hon förstod ju allt det här, och hon förstod att dom en gång hade möts halvvägs, men att han med jämna mellanrum backat och slutsligen hamnat utom räckhåll.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.

Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.

Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.

För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.

poleilska. stavanger.

Något slags kollektiv. En kille med dreads. En man från italien. En jens. Snart kanske en tobbe.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.

Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.

och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.