Idag är det min tur, låtsas han

 Han tar ut semlan ur munnen, lägger den åt sidan ett tag. Tar kort därefter upp den igen, och trycker den längre in i kroppen än vad den någonsin varit tidigare. Han unnar sig, för idag ska det firas.

 I ett skjul han känner till, hans eget skjul, ligger det absolut ingen och väntar på honom,  men han går som vanligt dit ändå. Han har lärt sig att nöja sig med det, han har lärt sig att kväva gråten. För att han vill, inte för att han måste. För i skjulet har han fria tyglar, det är hans skjul, som han känner till.

 "Hej hej" säger han i alla fall, och hänger av sig rocken. Han låtsas att någon upptäcker spår av semla på hans ansikte och påpekar det, innan han torkar bort det. Han undrar hur länge det ska behöva vara såhär. Han undrar om det någonsin kommer att ta slut. Det står "Frihet" på vimpeln som han viftar med och han hurrar högt och fyller samtidigt år.  Han vet att det nalkas tårta. Idag ska det firas.

Kravmärkt kolkraft

 Ibland.
 Ungefär så ofta gör jag konstruktiva saker med mitt liv, och det är ju givetvis alldeles för sällan. Lyckligtvis tillhandahåller nuet värsta asmånga alternativen, och då nuet är den enda stunden i livet vi egentligen kan agera, är det lika bra att börja just nu.
 Små steg, varje dag, är allt som krävs. Små steg, små finurliga benrörelser, små tramp med bebisfötter mot förändringen. Mot nuet. Bebisfötter är  förresten inget måste, bebisfötter är bara en bonus. Finns det inga att tillgå går det bra att använda sina egna. Råkar man själv ha bebisfötter, ja, då är det fan bara att börja trampa. För den med bebisfötter finns inga ursäkter.

 Jag upprepar orden, jag gnuggar dom mot hjässan. Jag inser min egen visdom och jag föraktar min rädsla för ansvar, och min rädsla för lycka. Återigen förstår jag att det handlar om att våga vilja, våga välkomna. Att aktivt registrera sin egen strävan efter positiv förändring. Ställa sig upp, dra löparskorna över bebisfötterna och för varje steg upprepa att det här gör jag för att jag vill må bra. Det här gör jag för att jag förtjänar att må bra. Det här gör jag för mig själv och därmed alla andra. Med eller utan bebisfötter.

 Det är inte svårare än så, men det betyder inte att det är enkelt. Att få bukt på ett belöningssystem som löpt amok är ingen lätt uppgift,  i synnerhet inte i en dopamin-betingad del av världen. En del av världen där dopaminet skapar beroenden, till synes enkla och tillfälliga lösningar blir alltmer avancerade och ständiga flyktvägar från sig själv. Från sitt egentliga inre. En mental barriär mellan sig själv och sin kärna, en Berlinmur mellan sitt jag och de negligerade bebisfötterna inombords.
   Erkänn kärnan, påbörja resan.
 Ett steg i taget. Själv börjar jag med ett glas vatten, för det är i de flesta lägen en bra början. Är man osäker på hur man borde börja, kan man alltid börja med ett glas vatten.
 Sen är det bara att testa sig fram.

miljöprodukt, produkt av miljö

 Han rättar till kragen till ljudet av hennes patetiska snyftande. Aldrig förr har det varit så tydligt att tårar är svaghet, aldrig förr. Han har låtit henne veta att deras förhållande är över. Han har gett ett tydligt besked, rättvist påvisat hennes svagheter och brister, så att hon mot förmodan kan bli någon det går att älska eller ens tycka om.

 "Först har vi det här med ditt äckliga fejs." började han försiktigt. "I vissa vinklar, och med mycket smink, går det faktiskt att titta på det utan att vilja slå. Men uppenbarligen tar du inte det här förhållandet seriöst nog att ens försöka." fortsatte han och såg hur hennes fula ansikte i stadig takt förvreds till något till och med fulare.

 "För att inte tala om din snuskiga kropp. Behöver jag ens påpeka dina tuttar? Går det att bortse från likheten med två slarvigt utrullade pepparkaksdegar? Och din vidriga mage? Som en gammal gymnastikpåse full med potatismos! VA?! VEM FAN FYLLER EN GYMNASTIKPÅSE MED POTATISMOS?!" argumenterade han till hennes stegrande sorg.

" Sen har vi det här med din värdelösa personlighet." påpekade han när det öppnades en lucka i hennes nu konstanta hulkande. " Det finns liksom ingenting där. Visst, du skyller på att du inte hade några föräldrar och att den elaka personalen på barnhemmet har gjort det svårt att lita på folk, men det är ingen ursäkt till en så innehållslös karaktär. Du kunde ju åtminstone försöka lite. Hur tror du det känns för mig att visa upp dig till mina arbetskollegor och vänner? Tror du inte att jag skäms? Jo, självklart skäms jag. Dom har till och med frågat vad jag egentligen ser hos dig, och jag måste erkänna att jag inte haft något svar. Nu har jag varit snäll länge nog. Nu är det dags att vi går vidare. Du kommer tacka mig en dag. Du kommer förstå att det är dig det är fel på, inte mig." meddelade han inövat och kände den glädjeblandade lättnaden stegra inom sig.
Nu skulle hon äntligen förstå. Vilken fin kille han är, tänkte han. Inte alla skulle ha mod nog att vara så rättvist ärliga. Inte alla skulle ha kunnat fortsätta till någons hysteriska gråtande. Svaga människor skulle ha avbrutit. Svaga människor skulle ha låtit sig påverkas, smittats av det patetiska i sorgen. Men inte han. Han har blivit stark genom sina år som politiker. Man måste vara stark för att fatta beslut över andra människors liv. Man kan inte slöas ner med att tänka på konsekvenser eller andra människor. Det finns inte tid för empati.

" Det känns bra att vi har pratat. Se till att ändra på dig nu." avslutar han innan han slänger nr 3 av de 7 tusenlappar han för ändamålet tagit ut på golvet och lämnar lägenheten efter ett väl utfört uppdrag. Dags för nästa kvinna.