randiga rutor med rutiga ränder

 
 Och vi springer fort för att känna vinden smeka oss i ansiktet. I ansiktet men också över hela kroppen, för vi är självklart nakna. Vi har inget mål och det gör det så mycket bättre. Då kan man springa vart man vill. Hur man vill. Man kan försöka galoppera. Eller springa som en dvärg.
 Vi kan sätta oss ner när vi vill. Vi kan ligga ner också. Vi bestämmer själva och vi bestämmer vad vi vill.
 Så vi bestämmer oss för att bada. Det kan vi också göra hur vi vill. Simma som en hund. Eller plaska som en dvärg.
 Vi är lyckliga och vi torkar i solen. Det är varmt och skönt.
 Jag kan inte minnas att jag någonsin känt såhär för någon. Det känns så självklart. Du sitter bredvid mig, och jag ligger bredvid dig. Du ler. Jag smeker dig med maskrosbladet så att det kittlar. Du skrattar till. Du är en dvärg. Jag föreslår att vi bygger en koja och sover här i natt. Du tycker att det är en bra idé. Det är det jag gillar med dig, du är öppen för förslag. Och du är dvärg. Du är en öppen dvärg.
 Snart är natten här och då ska vi sova i kojan vi nu bygger. Du är så liten. Du är verkligen en dvärg. Men med mig är du trygg. Med mig når du upp, för vi hjälper varandra. Vi är starka tillsammans. Tillsammans har vi långa armar.

jag har tappat svingen. svingen är tappad.

    
Jag läste i din dagbok att du tycker att jag är "överbeskyddande" och "svartsjuk". Jag blev bara så jävla sårad.

En kvart som varade en timme

Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.

 Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra,  i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
 Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.

 Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.

gammalt armband blir ny fotboja

Det är en sån dag då jag vill ringa dig bara för att få höra dig andas Det skulle räcka. Det skulle vara tryggt. Jag skulle i alla fall inte ha något att säga, för jag har blivit alldeles tom. Det finns inget kvar där inne. Det måste fyllas på om jag ska kunna fungera igen.
 Ibland försöker jag men jag inser, snabbare och plågsammare för varje gång, att det inte går längre.
   Jag måste byta ut mig själv. Födas på nytt. Förändras för att fortsätta finnas.

 Jag vet att förändringen kommer, för den kommer alltid. Vare sig man vill eller inte. Jag vet det, så jag accepterar tomheten. Försöker förstå den. Försöker känna efter hur den smakar.
 
 Det smakar surt. Sött. Tomhet. Mörker.
 Jag bara gissar. För jag vet inte. För tillfället vet jag ingenting.

Morgongymnastik på kvällen

 Jag gjorde en låt till dig, av ljud jag hittade på marken.
 Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
   Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
 Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick.  Tystnad. En låt i tystnad.
 Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.

jag tycker illa om mig själv

 Jag orkar varken skriva eller prata, så det passar med bröd i munnen.
 Så jag pressar det in där, brödet pressar jag in, i munnen. Brödet fyller munnen. Med bröd.
Och munnen omsluter brödet. Med mun.
Bröd i mun. Mun i bröd.
 Snart finns där, i munnen, så mycket bröd att det inte går att prata även om jag skulle vilja, så jag skrattar och jag skrattar och jag pressar in mera bröd och snart kanske jag slutar andas också.