Sånt man tänker när inget stör

det 84:e inlägget påbörjas nu och här sitter du och läser det. lite som en hyllning eller som ett straff att du en gång lärde dig att läsa. jag tänker det 84:e inlägget till ära skriva om saker som faller mig in, på samma sätt som det är ett infall av mig att på något sett se det 84:e inlägget som något annat än just det 84:e inlägget. men allt hänger ihop. liv är totalt. liv är tid och tid är totalt. tid är evigt. tid är tid men ibland inte tid trots att det alltid är tid. på samma sätt har jag tid att skriva det här.

nu över till iaktagelser på min egen kropp. jag tänker börja med halsen.
halsen, lite torr. fnöskig. känns som den är spacklad som en tegelvägg. min hals är ingen tegelvägg och jag inser därför att det antagligen inte är spackel men kan inte lova något.tänker att vatten är lösningen men det hjälper inte. testar att dricka lite mer vatten. nej, det hjälpte inte nu heller. går istället över till håret.
håret, stort. som ett gigantiskt svall som lever sitt eget liv. huvudets naturliga mössa. tänker att så skulle det se ut om tankar var något som levde innanför skallen och växte sig utåt när man tänkte. försöker intala mig själv att det inte är så men hittar inga bevis. lägger mig vettskrämd under mattan och fortsätter att analysera mina olika beståndsdelar. får lite lust att titta närmare på det där med händer men blir snabbt uttråkad då mina fingrar ser ut som små minikorvar man slagit på med en hammare eller kanske en bastant pinne. går istället över till hjärnan.
hjärnan... hjärnan är min kropp, tänker jag. jag är min kropp och hjärnan är mig. jag är hjärnan, men hjärnan är samtidigt hjärnan. vi är två fast ett. som en kyckling som är sitt eget ägg. blir irriterad över den dåliga liknelsen och fortsätter hacka mig fram i min egna djungel av tankar. tröttnar när huvudet börjar göra ont. äsch, tänker jag. dags att påbörja ett nytt segment som kanske kan innehålla information. inser det ytterst osannolika i det och hoppar snabbt ner några


rader och fortsätter skriva som om ingenting hade hänt och hoppas på så vis att texten ska flöda som om den skrev sig själv. dundrar in och håller låda skriver jag. anklagar mig själv. Du kan ju bättre! tänker jag. Du är som en misslyckad prototyp av en dålig människa! fortsätter jag och blir lite ledsen över att jag är så elak, så rå. är det för att jag är rädd? behöver jag någon som klappar sig själv på axeln som en invit till mig att lägga huvudet mot den? tänker på en gång när vi spelade fotboll på skolgården. lusten att spela fotboll väcks. kul, tänker jag. fotboll är kul. vill spela det oftare. har lata kompisar. är lat själv. tycker ändå det känns bättre att skylla på kompisarna.


plötsligt var det nog, tänkte jag.

citronkyssar i ögonen

Förvisso är du inte nära mig längre, nu när vi glidit isär, men det finns ingen anledning för dig att såra mina känslor. och det finns ingen anledning för sig att slicka på hundkopplet heller. lägg ner kopplet nu! lägg ifrån dig det, jag pratar faktiskt om allvarliga saker.
och du skulle le. krypa längs vår nya ikeamatta för att få hålla mig i handen en stund. du känner för att hålla mig i handen och jag älskar dig för det.

men din hand blir snart svettig. och armen trött. den söker sig bort till andra händer. vi glider isär. vi är inte nära längre. och du sårar mina känslor.

jag går tills slut och lägger mig när jag inte förmår att minnas dig längre. det gör för ont. jag lägger mig ner och ber gråtandes att få somna. och aldrig vakna igen.

att få somna.

och aldrig vakna igen.