.

Sänk garden

Öppna klykan
Fläk ut armarna och välkomna världen

Säg "kom, kom"
Säg "nära nära"

Jag hoppas vi skiljs åt som vänner.

Folket inombords

Du hittar fläsk. Det bara ligger där, ensamt. Övergivet.
Stackars fläsk, säger du. Stackars stackars fläsk.
Du kryper nära. Snuttar dig fram med fredliga avsikter. Du vill fläsket väl. Du vet själv hur det är att vara ensam och du tänker inte låta fläsket lida längre. Du ska ge fläsket allt du har och du ödlsar ingen tid.
Du tejpar det mot din nakna lekamen och du säger att det här fläsket är med mig, det här är mitt fläsk.

 Fläsk är ensamt så fort det lämnar sitt sammanhang. Fläsk mot muskelfibrer är hemma i gemenskap. Det gör så ont i mig att se ensamt fläsk. Gammalt fläsk som jag tejpat på min kropp har börjar ruttna och falla av. Jag får inte längre åka buss på grund av stanken. Men jag ska ingenstans. Jag stannar hemma och smeker min nya, förbättrade, kropp. Mitt tempel. Min fläskborg.

Många gömmer sitt sanna jag bakom ridåer av hud, kött och lögner. Jag har också varit där. Det är läskigt att ställa ut sin spröda, sårbara tanke för allmän beskådan. Med en fläskbuffert får jag distans. Samtidigt visar jag vad jag står för: fläsk.

 Du har tagit ställning och du känner dig stolt. Om några år är vi alla döda men du har ingenting att ångra, ingenting att skämmas över. För du har fläsk. Du såg att fläsket var ensamt, precis som fläsket såg att du var ensam. Ni vågade se och ni vågade förbättra. Ni vågade synka och fogas samman.
Du är fläsk och fläsk är du och det är evighet. Det är liv.

Heja fläsket! Heja dig!