jag stryker ditt skjort

Om. Funderar, tänder ett ljus och håller käften. Ljuset öppnar ett hål i mörkret, där jag kliver in och sätter mig tillrätta. Att agera planlöst, ger mig luft istället för att kväva mig. Kväva mig som allt det andra. Allt det där andra.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.

En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.

Tömmas på liv

Han följer sig själv med blicken. Med förakt. Med ilska. Det har gått så många år och ändå går det inte att trivas med sig själv. Hopplösheten har påverkat, nästan tagit över helt. Jorden är en hemsk plats med så plågsamma orättvisor att det inte känns rättfärdigat att må bra. Speciellt när man som honom bara sitter där och iakttar sig själv, följer sig själv med blicken.

Men jorden är också full av kärlek. Men den kärleken ter sig obefintlig i jämförelse med allt hat och elände.
Inte ge upp. Inte förtäras av leken. Den allvarliga leken, där folk dör. Där djur dör. Där jorden sakta förstörs.

Han följer sig själv med blicken och kan se att han gråter. Han följer sig själv med blicken och ser sig själv försvinna in bland skuggorna och bort i glömskan. Det är så det slutar om man ger upp. Det är så det slutar om man låter sig luras.

åhjagbråttomblirstressadavbruten

Dörren öppnades med ett ryck och jag lade genast märke till de slitna skorna. Det yttrades något om avseendet med besöket, ett barskt "vi har kommit för att pressa dig mot golvet" som sakta doldes av mitt ökande skratt.
"Ni vet väl haha att skorna hahahaha säger mycket om ens personlighet" skrattade jag samtidigt som de pressade mitt huvud allt hårdare mot det kalla källargolvet. Närmare golvet än så här hade jag aldrig varit, och allt snurrade och skrattet tappade sakta kroppen på luft och deras starka händer mot min lilla hals gjorde det omöjligt för luften att ta sig in igen.

Jag besöker mig själv för länge sen och jag springer på en daggig äng och plötslig slås en volt ner i bassängen som skvätter över duken där vi precis plockat fram vår picknick, picknick, upprepar du och petar ett finger på mig petar det retsamt och jag gråter för att jag är alldeles ensam. Alldeles ensam. Det är mörkt och jag ropar men det kommer inget ljud. Jag söker genom hela kroppen och hittar till slut en volymratt som jag vrider till max och skriker ditt namn och då kommer du springande, du skyndar dig till mig. Vi kramas och jag vet att nu är jag minsann lycklig.

Nu gör han mat och jag känner det i mig

Mörka stämmor inombords. Sjunger främmande ord, skalar av dom. Syftar kanske på mina egna.
Kanske är det jag som nynnar?

Jag samlar på mig minnen, putsar det yttre och säljer sedan bilden av mig själv billigt. Förhoppningsvis för att få det ur vägen, för att kunna koncentrera på det egentliga. Det som känns utan att man rör det.
Som ligger kvar när man är färdig.
Som hänger upp tavlorna man målar, trots att man kanske inte vill men för att dom är fina.

De mörka stämmorna blir ljusa. Bas blir falsett och visst är det jag som nynnar. Sjunger. Skriker. Ja, allt det där som förklarar när det är alldeles dags att få det förklarat.


Andra saker. Hoppas.

har inte resurser

Jag har varit här och jag har varit borta och jag menade det verkligen.

Att ursäkta ursäktandet

Vi kallar den värkligheten, för att den gör så ont.

Det säger Anton.

Det säger Anton.

Våga vilja vara kvar

Små. Så små att jag inte kan förstå, inte kan greppa.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.

Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.

Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.

Ja. Det går ändå.

Bitterhet behöver barnen

Ställa sig upp. Hantera det. Allt det där med sig själv, tack vare alla andra.
Att föra ett system utöver det universella och hävda att det är lag. Bevis på idioti, avsaknad av empati.
Så är jag plötsligt där igen, ensam och skyddad av mörkret. Det är lätt att tappa hoppet. För hur ska vi någonsin få igång den här revolutionen? Och är det något historien visar så spelar det antagligen ingen roll vad vi förändrar och kompromissar fram, det kommer förr eller senare gå åt helvete. För det kommer förr eller senare komma människor som vill ha mer. Mer än andra. Främst i påhittad valuta. Så att man kan styra, och lura.

Människor har blivit för anpassningsbara. Hela världen är ett exempel. Det finns religion, politik, det finns crust, det finns bugg, det finns framtandsglugg. Det finns helt enkelt mänskor som visar sin individualism genom att samlas i grupp och dela åsikter och kläder. Överallt. Det är så vi gör.
Självklart ska vi få göra vad vi vill, så länge det inte skadar någon annan. Men dom har lagar, så att vi ska kunna bli straffade när vi strider mot deras vilja, samtidigt som dom stjäl våra möjligheter till självständigt handlande. Det är rättvisa. Rättvisa i något jag inte längre vill vara en del av.

det blir inget kaffe blir det inte

Idag är dagen då jag lever just nu. Vad ska då det betyda? Det betyder att du kan rädda mig. Du kan rädda mig om du bara vill, för jag tror att jag vill.
Jag vet inte om jag kan rädda mig själv. Jag behöver nog hjälp.
Ja, det är klart att jag behöver hjälp.
Annars fastnar jag ju bara i mig själv. Bland snor, slem och orena tankar.

Fast vi kan leka ett tag till om du vill. Låtsas att vi hittat vår plats i systemet. Trots att vi båda vet, att det inte finns någon plats i systemet. Det finns bara saker man väljer att tro på, saker man tycker ska vara verklighet.

Och jag lägger mig ner och lyssnar. Låter mig hypnotiseras, övertygas, sugas ut i de andra dimensionerna. Trots att jag vet att jag kanske aldrig kan komma tillbaka igen. Att jag antagligen inte kommer vilja komma tillbaka igen. För det jag fick lära mig var verkligheten visade sig bestå av girighet, mord och destruktion.
Men istället för att fly kan man försöka ändra, och då måste man komma med alternativ. För folk vill inte, kan inte leva i ovisshet. Kan inte, vill inte leva för stunden.
Då måste det planeras. Även frihet.

Nu blev jag ledsen och lite sur.

Kände för att skriva något fånigt

Ut med armarna för att vifta, för att flaxa som fåglarna gör. Trots att man vet att man aldrig kommer kunna flyga. Man lär sig att det gör ingenting, man kan vifta och flaxa utan att flyga, och vara glad ändå.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.

Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.