Om. Funderar, tänder ett ljus och håller käften. Ljuset öppnar ett hål i mörkret, där jag kliver in och sätter mig tillrätta. Att agera planlöst, ger mig luft istället för att kväva mig. Kväva mig som allt det andra. Allt det där andra.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.
En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar