Våga vilja vara kvar

Små. Så små att jag inte kan förstå, inte kan greppa.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.

Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.

Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.

Ja. Det går ändå.