Kände för att skriva något fånigt

Ut med armarna för att vifta, för att flaxa som fåglarna gör. Trots att man vet att man aldrig kommer kunna flyga. Man lär sig att det gör ingenting, man kan vifta och flaxa utan att flyga, och vara glad ändå.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.

Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.