förberedd för falska fakta

Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.

Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.

Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.

Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.

ena dagen wienerbröd, andra bara död

Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.

Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.

Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.

Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.

Lukter vi delar med oss av

-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?

Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.

- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".

Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.

När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.

jag tänkte: vad nu?

Det vita köttet förföljer mig. Stannar alltid utanför, viskar mitt namn.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.