Lukter vi delar med oss av

-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?

Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.

- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".

Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.

När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.