förberedd för falska fakta

Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.

Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.

Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.

Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.