vi riktar våra tankar, vi tvättar våra sår

Öppna rebellburken och skrika. Skrika ord som frihet och helvete. Sen, i stundens hetta, ordlöst vrål.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.

vi ruttnar och tar hand om varandra

Idag vaknade jag klockan 20. Helt nonchalant bara. Satte mig upp och såg en film. Nu börjar det bli dags att äta.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!

Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.

Satsa allt du har, förlora

Då var det dags igen. Julafton, dagen folk kan andas ut efter att ha stresskonsumerat. "Men det handlar inte om det, julen handlar om kärlek, att umgås med dom man håller av... Och här har du lite saker jag köpte. God Jul!"
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.

Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.

Du skriker i sömnen

Vi flyter fram, tyngdlöst. Att bara finnas i luft. Som att färdas utan mål är meningen. Är syftet. Är hemligheten.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.

Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.

Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.

Han slog mig så vackert

Jag liknar den vid en filmprojektor, tiden, källan till liv. Projektorn är givetvis själva jaget, den människa man av olika anledningar väljer att vara. Filmrullen är alla minnen man har lagrat, ens historia. Linsen är nutiden, den som gör det möjligt för filmen att visas. Med hjälp av linsen återspeglas och påminns vi om våran historia, men den omformas samtidigt och lägger grund för hur man ser på nästa ögonblick. Vissa har en hel, sammansatt, film. Det finns dom med trassliga rullar men med färgrik och vid lins. Andra har högar med rullar som upprepat bombarderar duken (som skulle kunna symbolisera framtiden, till vilken vi ohejdbart färdar men aldrig når). Sen finns det människor (projektorer) som nästan inte har någon rulle alls, och en lins knappt använd. De som lever i nuet på ett sätt som inte ger variation och då inte heller frihet.
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?

Det står en bil utanför och ser glad ut

Och då kanske man tänker att man inte räcker till, att man inte är tillräcklig, att man till inte räcker. Så fånigt, när man går omkring och är alldeles fantastisk. Om inte annat så för sin otroligt komplicerade uppbyggnad. Saker man inte ser, men som ändå finns där. Saker man är. Saker man består av. Sex laxar i en laxask.

Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.

Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!

Och sen ber vi om ursäkt.

Vis, dom och tand.

Hon är en snabbspolning i filmen om hans liv. Okaraktäristik, som en levande gästbok. Andra människors åsikter och citat utgör hela hennes existens och nu är hon därför lämnad i dåtidens dunkelhet.

Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".

Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!

Det är bara tid.

Idag kom Wolfkvinnan hem till mig. Hon sa att hon kommit för att äta mitt kött.
En obeskrivlig rädsla fyllde min kropp, en rädsla av slaget som får kroppen att skaka och pressa ut svett. Så försiktigt som möjligt och med en röst dränkt i svaghet försökte jag få henne att ombestämma sitt, för mig, drastiska och omoraliska beslut.
Men Wolfkvinnan bara skrattade så hårtussar och slem snart täckte större delen av golvet. Hon sa att mitt folk behövde man tillrättavisa. Hon sa att min typ av människa behövde sättas på plats, annars skulle vi oundvikligen gå för långt. Sen började hon tugga.
Det är omöjligt att beskriva smärtan jag kände. I vad som kändes som flera tusen evigheter gnagade hon min vänsterarm i typiskt Wolfkvinnemanèr. Först bet hon ett hål i skinnet med de vassa Wolfkvinnetänderna, rev sakta bort, bort skinnet som skyddade de ömma musklerna, och plötsligt var det bara ben kvar. Ben, som med sin muskellösa existens för alltid kommer påminna mig om Wolfkvinnan och Wolfkvinnans överlägsenhet.
Hon hade segrat. Ännu en gång, och som alla gånger, hade Wolfkvinnan segrat. Jag börjar tro att det är lönlöst att försöka komma undan.

kretslopp

Efter frukosten, bara blicka ut mot bergen. De snöklädda bergen, som kapslar in mitt liv. Blicka ut mot bergen, och upp, bort över dem. Kanske tar de aldrig slut, egentligen.

Ensamheten gör sig påmind. Coldplay hjälper till. Tröstar mig med snus och youtube. Tar tillfället i akt, att sörja. Att få ut det härskna. För förändring är ständig. Det går inte att veta vad som kommer härnäst. Men man kan gissa. Man kan hoppas och man kan drömma och man kan blicka ut mot bergen, de snöklädda, som kapslar in.

Snörvlar, hostar, saknar. Det är sol utomhus. Promenad kanske.
Rösten sviker. Försöker sjunga ändå. Det låter kul. Är man ensam får man roa sig själv.
Det är ju sol ute. Promenad kanske.

Det är bara tillfälligt ändå, allting. Kan lika gärna passa på att få ut all smuts. Rensa systemet. Promenad kanske. Det är ju sol ute.

situation : tomhet

Han saknar henne. Ja, det gör han verkligen. Han vill gråta för henne, ge henne hans tårar. Det har han lärt sig är vackert. Men han kan inte, det kommer inga tårar. Kanske, kanske har dom fastnat på insidan.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.

Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.

främmande framstjärt

För trots att jag befinner mig här, här där jag är nu, finns jag lika mycket där, där där vi var då. Det har med fysik att göra, och något vissa kallar själ. Mitt fysiska väsen är begränsat, därför koncentrerar jag mig på mitt psykiska, som än så länge visat sig vara oändligt. Alla dessa processer, alla försök, denna ständiga strävan efter någonting större fungerar både doktor och lärare. Jag började inåt, fann problemen, problemen skapade processer som genererade i lösningar som i sin tur utsöndrade lugnet, och lugnet gav kärleken och medmänskligheten fritt spelrum att dela med mig, att bjuda, att våga visa mig själv.
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".

jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.

... va?

spetälska mig

Jag tänker på när jag får en liten studio att jobba i, en studio som rymmer musik och måleri, inspiration och kreativitet, poesi och kärlek. Det kan tänkas förekomma vinkonsumtion också, fast givetvis i måttliga mängder. Jag är en väldigt måttlig person, går inte gärna längre än nödvändigt. Nej, för mig är de bästa gränserna de som aldrig tänjs eller korsas. Helst av allt skulle jag vilja leva mitt liv i en kuvös med en inbyggd flatscreen, maten skulle serveras i droppform och byts enkelt ut mot morfin när det är dags att sova eller när jag sett något upprörande, antagligen något hemskt på nyheterna.
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.

Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.

Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)

Hamborgeza del padre!

Idag ska vi äta hamburgare och se på film. Bara sådär, helt plötsligt. För att vi kan. Som att fira utan anledning. Som att skörda någon annans frukt. Ofta slår det mig, att det här med att leva är alldeles fantastiskt. Speciellt dagar som dessa.

Senare ringer han mig. Han ringer för att säga "Du, jag har tänk lite." Det följs av en kort tystnad som jag bryter med ett nervös
- jaha, på vadå?
- På oss, svarar han. jag har tänk på oss. På dig och mig. På dig och mig tillsammans. Jag har tänkt att jag vill...
-Att du vill vadå?!
- nej...
- men jo! säg det! att du vill vadå?
- amen... att jag vill... att jag vill ha dig i mig... att jag vill känna din hud. Jag vill att vi älskar med varandra. Jag vill att du tränger in i mig och stannar där inne.
- Men pappa, nu är du ju full.
- jag är inte din pappa!
- nej just det... men är du full då?
- ja.
-Ok. Ha det bra!
- Ja, ha detsamma. Vi hörs!
- Hej då!
- Hej då!

Dom åker hem och det är tråkigt

Du har blivit äldre, det känns på lukten. Du har tappat förmågan att handla spontant och impulsivt, köper inte längte grädde för att det är kul. Du vältrar dig istället i din mentala avföring och plötsligt börjar klockorna ringa. De säger "hej där, det är dags att vända blad" och du nynnar med i melodin men du glömmer snabbt bort texten och intresset för att leva börjar svalna. Snart sitter du där igen, oroar dig och drar i din egen kuk. Kuken är i alla fall min, tänker du och gråter lite till. Istället skulle du kunna gå ut och aldrig återvända.

Den här dagen är präglad av huvudvärk och trötthet. Men jag fick gå hem, innan mitt skift var slut. Det sa Faksvåg.
Faksvåg sa att jag fick gå hem. Så jag sitter här, i mitt tillfälliga hem. Ett hem som inte är alldeles olik en fängelsecell. Men lyckligtvis är jag van, jag är van och jag ber inte om mycket. Jag ber inte ens om Faksvåg, han bara finns där ändå.
Faksbåt.
Flaxtåg.
Hej mitt namn är Erling Faksvåg. Jag har kommit för att hämta dig. Och jag har kommit för att tugga på ditt fjes. Faksvåg tuggar fjeset mitt. Faksvåg sätter Faksvågtänderna i mitt fjes. Sen leder han mig till sin grotta och han visar att han saknar kön. Jag vänder mig om och går.
Hej då, hej då Erling Faksvåg.

sjugofyra år av ögonblick

Det händer varje gång jag ser henne. Värmen, någon slags signal skickas genom hela kroppen och den är varm, den känns verklig. Ibland ler hon mot mig, dyker in i mina ögon med hjälp av sina egna och tillsammans stannar vi i ögonblicket så pass länge att vi båda är säkra på att det aldrig försvinner. De tar inte slut, ögonblick, de förökar sig bara. Ibland kan de ändra form, massera känslocentrat med hjälp av minnen. De berättar sagor tagna ur verkligheten, samtidigt direkt anknytna till sitt eget undermedvetna med hjälp av automatisk fantasi. Sagor, som berättar om personlig utveckling och emetionella framsteg. Sagor, som nästan aldrig innehåller ord men som ändå förklarar mer än alla olika bokstavskombinationer i hela världen.
Och sen ler hon igen. Leendet som förklarar att tid är relativt, ögonen som visar mig vad människan är till för.

Vissa nätter delar vi med varandra. Vissa nätter kommer alltid finnas kvar, ekandes i oändlighet.

vi behöver någon som skrattar

Nytt norskt nummer, nytt norskt liv. här ligger jag. här ligger jag i mitt nya liv. jag trivs. jag ser till att trivas där jag ligger. det är något nytt jag har börjat med och det är fantastiskt. en ny era, en ny period. den kan komma att kallas "den glada perioden", men då en period är något som är övergående bör man vara försiktig. nej, försiktighet är alldeles för tråkigt. man bör kanske vara varsam. man bör. kanske.

nytt norskt nummer, nytt norskt liv. +47 41 38 99 54
om man ringer det numret kan man höra en man som harklar och frustar, pratar i tungor och kallar sig själv för "pladderpaktmannen". det kan även utvecklas till ett samtal om naturen.

hej då

iqavsaknadsindikation

I norge kan man heta Snorre Arsle. I norge har man namn istället för kroppsdelar.
/ Snorre Arsle.

som pudding av blod

Dom frågade vem den skyldige var och jag räckte genast upp handen. Jag var inte säker över vad, men skydig var jag. Det kändes tydligt både psykiskt och fysiskt.
Jag blev förd till ett trångt rum med dovt ljus. I ensamhet fick jag sitta, i ensamhet så länge att tankarna blev ljud och ljuden mitt enda umgänge, min enda tråd till verkligheten. Verkligheten, den svårdefinerade. Verkligheten som lyder sina egna lagar, men ibland verkar lyssna till våra.
Våra åsikter. Våra föreställnigar. Våra verkligheter.
För alla har vi våra olika, och vissa av dom delar vi med andra. Vi kommer överens. Vi samsas.
Dörren öppnades och jag blev utsläppt. "Hoppas du har lärt dig något, ditt jävla as!" blev det sista jag hörde innan musiken började spela och de glada och fina dansade mig till ro.



Färgen lila var central.

visa framfötter, gömma bakfötter

för länge sedan, långt innan jesus blivit påhittad, satt där en man vid ett dike. han vägrade att inse sina egna begränsningar och hade av den anledningen blivit vän med ett lejon. där satt de båda, diskuterandes i form av grymtljud och andra slags primitiva läten. plötsligt reste sig mannen hastigt, vilket triggade nedärvda jaktinstinkter hos lejonet som också handlade därefter
. på bara några sekunder (som är en tidskategorisering som inte var uppfunnen än,utan istället mättes i grymtljud och andra primitiva läten) hade lejonet avlägsnat både skin och nerver från mannen buk och fick sig ett ordentligt skrovmål. att vara lejon, tänkte han, är ju ganska schysst ändå.

gått i berg, har jag gjort. bland annat.

äh. jag har ingen inspiration till det här. skulle vilja göra musik. och rita. och skriva, givetvis. men kanske inte just blogg. nejnej, kanske istället något av värde, något med substans.
ja, bara att skrida, skrida till verket. åh vad jag ska skrida. jag ska skrida som det aldrig skridits förr. skrida på dagarna, skrida på kvällarna. skrida hit och skrida dit. men framförallt ska jag skrida till verket.

inrättad, uträttad, berättad

Platser man hamnar på, människor man träffar. Jag slutar aldrig fascineras av det oändliga utbud av upplevelser, ögonblick, intryck, insikter och annat mums som presenteras på livets buffe. För mig är det självklart att utforska alla rätter, ta så många tallrikar som möjligt går och smaka loss.
Visst, ibland (som i Lofthus på Hotell Ullensvang) kan man råka få sig en stor portion av rester från gårdagens vidriga mat, men med lugnet kommer desserten och den är som regel smakrik och färgglad. Men vad är en god måltid utan någon att dela den med, och sällskapet här består av såna där härliga människor, och då jag är en härlig människa själv dras jag till de mina och frossar i umgänge och vänskap.
Och i slutändan är det ju ögonblicken man minns, de små minnesbilderna man väljer att glädjas åt och spara i sin lilla minensbox innaför skallbenet. De aldrig sinande, de oändliga ögonblicken. Såna som finns runt hörnet, under duken, bakom farbror Evert eller varför inte i din egen hand? Det är bara att gå ut som en tom behållare och låte sig fyllas. Se så! Ut med dig och fylls!

Jag behöver kärlek. Jag behöver ge kärlek. Det är inget jag hymlar med och därför sitter jag här, med kärlek. den ges och den tas. Kärlek är bara ännu ett påhittat begrepp, jag vet. Men det står för någonting fint så jag väljer att använda mig av det uttrycket. Ibland använder jag andra uttryck, såsom "snaggad" eller "panikragg", men inte just nu. Inte just precis nu.

Jag har hittat Ben Harper. Han låg där och ville kramas. Vi kramades. Jag blev lite kär.
http://www.youtube.com/watch?v=ryLqfNwSSFE

Jag är kvinna, min penis till trots.

Jag svankar så att han ska tycka att jag är snygg. Jag låter honom tränga in i mig, jag vill det. Jag vill känna honom i mig. Men samtidigt som det sker, i samma sekund som han besudlar min själsliga renhet, fylls jag av vemod och ohejdbar ångest. Men det är för sent att stoppa honom nu. Han pressar sig in i mig likt en timmerstock i ett golfhål. Jag koncentrerar mig för att uthärda smärtan och ignorera blodet som rytmiskt skvätter ut medans det köttsliga maskineriet pumpar sin enorma lens. Jag försätts i ett dvalaliknande tillstånd och känner hur han taktfast pressar mig in i döden. varje millimeter är ett år av mitt liv, och han dödar mig ohämmat och djuriskt. En del av det eviga, oundvikliga kretsloppet, försöker jag tänka innan jag förlorar medvetandet.

När jag senare vaknar har han lämnat mig sargad och svag på golvet i en förnedrande position. För varje hopplöst försök att ta mig upp rinner resterna av hans pungsaft ut på golvet och bildar till slut något som liknar bokstäver. F börjar det med. Sen ett R, och slutligen ett A. Jag fnissar och inser vad som just hänt och letar snabbt upp en penna och en bit papper på vilken jag skriver:
Tack Fredrik Reinfeldt för att du våldtar mitt liv.

det är hår, hår i ansiktet

Mustaschen,
denna ansiktets smycke.
Mustaschen,
munnens egna bryn.

Som ett barn som frågar efter godis.
Som en samling hårstrån som växer ovanför läppen. Hårtstrån var yttersta syfte, vars förprogramerade arbetsuppgift, är att pryda och försköna. Pryda och försköna, men samtidigt ge karaktär och pondus.

Gillar du min mustasch ,gillar du den på riktigt?
Gillar du min mustasch, vill du ta på den försiktigt?

vad i helvete frågetecken

Han håller i bambu, detta starka träd. jag gillar bambu, skulle kunna ha det som namn, som mitt eget namn. det byter plats. istället för mitt namn : bambu.

i väntan på färden sitter bambu och läser.
han hör flickor, som fnittrar. det är fint tycker han. får det att rycka lite i kuken. det sexuella har aldrig kommit naturligt för honom och blandas därför med skam varje gång det dyker upp. och som följd försöker han kämpa emot. en strid dömd att förlora. men han är envis och sitter i skåpet under diskbänken och klipper av sin egen förhud. han skyller allt på förhuden. den ska ätas, så att han övertar dess styrka. först ska förhuden kokas, det vet ju alla. i med timjan och oregano, salt är det redan. sen bryner han det med lite lök för att ge karaktär och personlighet.det är segt, seg seg hud. för seg hud. förhud. han äter sin egen förhud och det slår honom lika plötsligt som hårt att han har blivit galen. när det skedde vet han inte och spelar heller ingen roll. förlösande ändå, att vara galen. man får liksom fritt spelrum. han tar med sig vad som är kvar av förhuden, dags att dela med sig av sig själv.

jag är sjuk nu. det blir fel, fel i huvudet.

Jag sitter här, här i Malmö. Det är en stad och samtidigt en del av något som kallas "skåne". Jag skulle vara bakfull om det inte var för det faktum att jag fortfarande är lite full. Det dracks flädervin. ett glas blev fler. ett glas var aldrig troligt. ett glas är aldrig roligt.

fort! springa fram till henne och pressa ansiktet mot hennes svallande fett, hennes oförmåga att sluta äta. komma nära det. gnida, snutta. kanske slicka lite på det. tungan vibrerar, sträcker den sakta framåt. snart är fettet på den. snart nuddas dom och allt blir dåligt.

"humanoria & samhälle" står det på en lapp ovanför datorn. dom skulle bara veta vem som sitter vid den, tänker jag. jag gläds åt min egen anonymitet. främlingar vet inte att jag är trasig inombords, dom kan bara spekulera. främlingar går att lura. främlingar är horor man ännu inte betalat för.
sluta.
sleuvta.

röka skepp, äta tårar. tankarna blir en pöl som man lägger sig i och försöker hjälplöst plaska. snart kommer dom och flyttar på mig. jag ser det i deras ögon.

lugn. jag är bara lite full och allvarligt sinnessjuk.

jag är så jävla trött

Hon tittar på mig, ångesten. Jag känner hennes dystra närvaro och måste anstränga mig för att hålla avståndet, för att inte attraheras av hennes bitterhet.
Skratter hjälper. Skrattet skjuter undan, vinner tid. Skrattet är belöningen.

jag gillar att drömma, jag drömmer nästan varje natt. jag har alltid drömt mycket. starka, tydliga drömmar. drömmar om männen som sitter där, som sitter där och planerar min framtid. männen som aldrig ler. männen som aldrig känner. männen som bara låtsas. men jag har makten, jag kan vakna.
jag kan vakna när jag vill.

Bomb knark terrorister

Ignorans är ondska. Denna respektlöshet, denna oförmåga att kunna lite på andra.
nu lyssnar dom på oss. nu kan dom höra vartenda ord, se allting vi skriver.

jag har sällan internet numera. vill skriva, vill faktiskt skriva. får styra ner det här snart.

återkommer. ska bara bomba bomba saker först bomba allt omkring mig och knarka knark bomb bomb knark bomb.
jag är terrorist som älskar bomber och knark.

knarkbomb.

terroristknark.

skorven i pannloben

Vi ligger knutna i varandra, du och jag. Plötsligt lever vi och andas samma partiklar. Jag har fått dig skjuten in i bihålorna, ner bakom halstappen, ut i hela systemet för att slutligen landa i känslocentrat för att explodera och lämna spår. En dag kanske jag tackar dig utan ord.
Som språket hjärnan talar som bara kroppen förstår. Som det en kram berättar med enbart köttets vokabulär. Som det en lukt förklarar och gör dig påmind om, utan ord, utan ljud. Men med känsla och microskopisk vidröring.

Fast jag kanske bara är lite kåt och ensam.

eftermiddagsbajs ur munnen

Det handlar om att viska när alla andra skriker, och skrika när dom tystnat. Det handlar om att sprida sina tankar, skvätta sina åsikter på andras och dela dom i mitten och ta varsin del. Det handlar om att blåsa på den svaga glöd vi kallar liv och se på fotboll. Ja, det är fotboll ikväll. En ganska meningslös företeelse där 22 människor gör saker tillsammans med en rund grej. Men det har blivit stort. Det har blivit populärt. Det är ett bra exempel på att man kan hitta det intressanta i saker som egentligen är meningslösa, bara man försöker tillräckligt mycket. det gäller allt. det gäller till och med skolavslutningar i kyrkan. Nej ok, inte skolavslutningar i kyrkan. men allt annat. Men kyrkan i sig kan lära oss andra saker. som att vissa människor är oförmögna att tolka symbolik och väljer att tro blint på vad som står i en bok som är över 2000 år, och att det i grund och botten handlar om att älska sina medmänniskor och respektera andras olikheter och åsikter. fast det är svårt eftersom att just kristna är så jävla tråkiga och trångsynta.

plus att jag är lite hungrig.

skynda med att leva?

Jag sätter mig tillrätta och låter livet ta mig ut på den där konstiga resan. Den där allt det verkliga händer. Den där allt det vackra sker. Den där vi skapar en framtid tillsammans och skrattar åt åren som gått. Du och jag och livet på vår resa genom tiden.

Ibland stannar vi upp för at iakta och analysera. Hopplösa försök att mäta tiden, att kategorisera, att få allt på plats. Sen ger vi oss av igen.

Jag kan göra vad du vill. Jag kan till exempel ha kostym på mig.
Eller sjunga dig till sömns.
Så länge vi inte missar att leva.
Så länge vi inte missar att leva.

snar framtid

Snart. bara timmar kvar nu. 15 stycken. jag har saker som måste packas och ett ruckel som måste städas. tiden får utvisa hur det blir med de sakerna. jag sitter ju tydligen hellre på "biblan". antagligen för att det är så jävla tråkigt att städa. ja, antagligen därför. det är faktiskt så tråkigt att jag oftast inte finner någon anledning att städa, utan accepterar smutsen som en del av mitt liv. nu för tiden har jag ju knappt några ägodelar heller, så då blir det ännu enklare att vältra sig i mänsklig avföring.
rör man sig inte smutsar man inte ner så mycket, menar ni. men det funkar inte riktigt så, smutset har ett eget liv. för att leva i symbios med smuts måste det finnas ömsesidig respekt.

men, jag måste varna er. livet som smutsig är inte bara ett problemfritt horisontalläge. det kan vara ensamt och kallt. en del människor kan vara mycket respektlösa och råa mot oss smutsiga, äckliga människogrisar. kommentarer om lukten. de stickande, dömmande blickarna som föraktfullt granskar ens fläckfyllda trasor. för att inte tala om det fascistiska sättet dom smular sönder brödet på, och sprinklar det på marken så man måste krypa efter det som en hund.

Det utvecklades till ett inlägg om smuts. jag vet inte vad jag ska säga. kanske borde jag be om ursäkt. kanske borde jag hålla huvudet högt och låta min smutsfana för evigt vaja i frihetens vind.
nu skäms jag. jag skäms.

trånga trikåer till tråkig kritik

Jag är inne i en sentimental period nu. Jag har alltid gillat de perdioderna. jag tycker det är vackert med det sköra, det nostalgiska. det är ofta under de perioderna jag granskar min historia, och även denna gång kan jag dra slutsatsen att mitt liv har varit , och kommer vara, fullproppad med friska vindar av psykos och mentalt kaos. härligt. det bästa jag någonsin gjort i mitt liv är att bli galen.
det är dock inget för alla. det krävs fortfarande balans.
mänsklig, jordslig balans. universell balans. svansbalans. krans.

Och snart, mycket snart om man jämför med den evighetslånga död som väntar, kommer jag hem. hem till den lilla stad jag från de första andetagen blivit piskad med livets ris. söderköping. underbar stad att växa upp i. värsta tänkbara jävla ställe att bli kvar på.

men det ska bli skönt som fan att komma hem och varva ner lite. träffa familj och de ynka droppar vänner jag har kvar i misärhålet (söderköping).

nej. nu är det NOG SÄGER JAG! GE FAN I MIG! LÄMNA MIG I FRED!


(jag älskar er)

the man of rubbish

bakfylleångest. kanske lite vanlig ångest också. behöver kärlek. mänsklig kärlek. kanske lite från en hund också. hundar duger. hund är tillräckligt.

ge mig kärlek eller ge mig hund.

fnittriga flickor

Tillvaron, du vet. den börjar ordna sig. snart åker jag till jakob och snuttar lite kudde. jag gillar jakob, han är en underbar människa. sådär konstnärligt disträ, ett genuint orginal. om jag ändå hade varit kvinna, kan jag börja tänka om honom. då slutar jag tvärt och tvättar de äckliga bögtankarna rena med terpentin och vodka.

idag har varit, och kommer förhoppningsvis fortsätta vara, en bra dag. vad som gjort, och förhoppningsvis kommer fortsätta göra, den här dagen till en bra dag har jag inte riktigt förstått än. onödigt att spekulera så länge jag är glad, spekulerar jag och trotsar därför mig själv ytterligare en gång. jag är en olydig jävel. en trotsig rebell. har alltid varit. larvigt. menmen.


njuta av dagen. njuta av stunden.

kul

Fy fan vad jag har skrattat åt det här. bra skit. kul skit. skönt att skratta. Flight of the Conchords heter dom, värt ett intitt.

här är till exempel en länk till dem:
http://youtube.com/watch?v=ZbbxA8a_M_s&feature=related

tendens till tandem

Snart sitter jag i ekan min, tvingad till att ro.
Vägen hem är lång och hård, och i motvind vill jag tro.

Jag är fylld av en sorts glädje. det hela är gemytligt och något jag starkt rekommenderar. Det spelar ingen personlig roll vilken sorts glädje det är, varken för mig eller dig. men kanske för de andra. det är alltid de där andra jävlarna som kommer och stör. fy fan. fy fan så at det gör ont.

jag har ingen egentlig inspiration till bloggandet. jag behöver antingen det eller tips om vad jag ska fylla tomrummet med, för tomrum är till för att fyllas. kanske inte, men det är en möjlighet och möjligheter är något att fullfölja. ibland. kanske.

går hem. ligger och lagar friktion. ritar vänner på tapeterna som jag försiktigt nuddar. dem har sex med varandra. dem har sex med alla utom mig, och ändå är det jag som styr. jag är dum i huvudet.

brygga (gå ner i)

Människor ser ut som insekter om man tittar från tillräckligt långt avstånd. Det tycker jag säger allt.

non sense

Päron. Kastar vindruvor på dom. De är mindre, men fler.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.

damp ner i backen

Det är farligt att leva. Det är så farligt att man kan dö. Ett slags livsmotto som försätter mig i alla möjliga galna situationer. Och jag, jag bara ler och rycker nonchalant på axlarna.

Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.


Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.

kanske skriver någonting vettigt.

Sol. solen. den har kommit tillbaka från sin resa. tillbaka hit till mig, där jag för tillfället befinner mig. jag gillar den och jag hoppas den gillar mig, trots att den ger mig cancer.

ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.

ja, mustasch.

bokstavligt otalat

Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.

jag lägger mig ned och tänker på dig

Visst har jag saknat förut, men aldrig såhär äkta. saknad blandat med önskan. vad skulle vi då göra tillsammans? bygga kojor i träden? bygga kojor på marken? bygga en jävla massa kojor?
vi skulle kunna sätta oss på stora plastsäckar på vintern, överst i en backe, så att vi skulle glida ner ner ner. Vi skulle kunna viska varandras namn baklänges. Vi skulle kunna göra fel och skylla på varandra eller kramas i ett varmt bad. Vi skulle kunna gömma varandras kläder. Vi skulle kunna steka varandras kotletter. Min i smör, din i olja. Du är rädd för att bli tjock och jag tycker du är så jävla fånig.

Men jag sitter här istället. Jag sitter här och önskar. önska är fint. sakna kan göra lite ont.
men man vänjer sig, lär sig hur man mår dåligt på det bästa sättet. må dåligt rätt. må dåligt fel.

vi hörs då.

tävling i att födas vacker

Han drömmer om att ta på det döda barnet. Natt efter natt. Men det är inte det som skrämmer honom. Det som skrämmer honom är att han alltid vaknar med ett leende.

Jag rensar lagret igen. En möjlighet jag ser. Jag ser en möjlighet. Det kallas laptop och kostar pengar. Jag vill ha en sån. Jag ser en möjlighet. Ingenting faktiskt, någonting möjligt.

Bakom högarna av mänkligt smuts hörde jag dig ropa. Tiden var inne, förändringen nära. Vi skulle tvätta oss tillsammans och sedan sitta där, rena och nya, spontana och mottagliga.

imploslible is nothing.

jag ber om ursäkt.

Deja vulva

Föga förvånande har det inträffat igen; passet har försvunnit. Någon beslöt sig för att ta på sig min jacka och gå iväg med den för att aldrig komma tillbaka. Jens såg honom, men trodde att jag hade en annan jacka på mig den kvällen och att det därför inte var min. Lyckligtvis hade jag proppat ner alla mina tänkbara värdesaker i jackan (förutom min dyrbara ipod som jag redan blivit av med) såsom visakort, norskt betalkort, kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet och så givetvis min enda källa för identifiering : passet. Nu är jag ganska, så att säga, fucked. Jag behöver giltig legitimation för i stort sett allt i det här jävla landet. jag kan inte få något nytt betalkort utan det. Jag kan inte få något nytt kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet utan det. Jag kan inte sälja min kropp i mörka gränder u.. jo, ok, EN grej kan jag göra utan giltig legitimation. Nu råkar ju den grejen lyckligtvis vara det enda jag lever för. nej. det är inte sant. jag har faktiskt aldrig sålt min kropp. inte för pengar i alla fall. ska sanningen fram har jag mest betalat för det själv.

Nej, här kan jag inte sitta och masa. Saker måste hända. stenar måste vändas. händer måste tvättas och någon måste skändas.
Nu blir det säkert en resa till oslo. Det enda positiva med min konsekventa oförsiktighet är att det leder mig in på nya, spännande stigar världens stora skog. eller skog, det finns ju snart inte kvar några skogar. mer, gator. ja. i städer. kanske lite på landet också ibland. sånt går det inte att veta i förväg.

Ömkandet är färdigt nu för den här gången.
Men det återupptas gladeligen nästa gång passet försvinner.

Jag passar inte med pass, eftersom jag aldrig passar passet. Låter fånigt, men det är sant.

mänsklig blandras

Det snöregnar ute. det är kallt och blött. utomhus alltså. inne är det bara kallt.

jag jobbar i en köttchark. jag säljer delar av döda djur över disk. delar av döda djur över disk. klingar fint i munnen. säg det. testa. mumla eller skrik. delar av döda djur över disk.

" Det går inte ens att skratta åt, det är Bara tråkigt och hemskt.. Handla mat och laga den.. ensam.."

gen väg

En liten kärna. Skygg. Med ett offensivt yttre.
Rädd för att blotta sig. Visar bara skalet.
Som hår på ett marsvin. Som marsvinshår.

sexuell under visning

Jag har börjat glömma saker igen. Ganska totalt. Det blir mest påtagligt när det är alkohol inblandat. Jag kommer vissa gånger inte ihåg nånting. alls. detta är något jag i övrigt är van vid, men inte så frekvent och mycket. nu handlar det om minnesluckor varannan dag och speciellt varje enskild gång jag dricker. men jag ser det givetvis som nånting spännande. igår kom det t.ex. en kille och knackade på vår dörr vid halv två. han hälsade som om vi kände varandra och gick in i hallen. jag fattade inte ett skit (jota). det visade sig att vi hade träffat varandra några dagar innan när jag var full och jag blev bjuden på fest. jag ska gå på den festen och det kommer att vara kul. jag kommer att trivas. någon kommer viska i mitt öra. jag fnissar, och går hem.

Jag tror det plötsliga minneshaveriet går hand i hand med hur jag jobbar. men det spelar ingen roll. det är ingenting jag får pris för. ingen bryr sig egentligen, mer än jag själv litegran och kanske nån kompis eller familjemedlem eller liknande som glöms bort. men vafan, jag tänker inte försöka. jag låter min hjärna leva sitt eget liv, så sköter jag mitt. inte bra att lägga sig i för mycket. sånt gör jobbiga jävlar eller såna som "bryr sig".

jag börjar för övrigt bli lite trött på kycklingwraps. men det talar jag tyst om. lite i smyg nästan. som att det är något jag döljer. något jag skäms över.

mitt psykiska maraton

Jag harklar ur mig det sista här till er. ni får mitt avskrap. ni får mina mentala rester. det rena guldet behåller jag för mig själv, hårt fastankrat i min hjärnbank. där stannar det tills det sakta börjar ruttna inifrån. efter ett tag är det dött och inte mer än ett fragment av den underbara tanke den en gång var. så går det om man är lat. så går det när man äter pipskägg istället för frukost. m an klarar sig inte på pipskägg. och frukosten är ju starten på hela dagen. det är under frukosten man sätter ribban, strukturerar hur den resterande delen av dagen ska te sig rent energimässigt. och så kommer jag med mitt pipskägg. man blir så trött alltså.

nu var det första segmentet urharklat. och där det första tar slut tar det andra vid, och vi går längst pälsmattans kanter och stirrar på varandras fötter. vem ska nudda pälsen först? du tar steget. du nuddar lite päls. du nuddar lite päls till. sen nuddar jag lite päls och plötsligt nuddar vi båda päls och inte bara pälsmattans päls utan varandras. din päls och min päls. men med så lite yttre päls, som vi envisas med att ta bort på bestämda delar av kroppen av kosntiga anledningar, söker vi oss till den inre pälsen. din inre päls är mjuk, stor och fluffig. smeker sig mot din inre vind så som en manet rör sig i vatten. nästan i utrarapid.

nej, säger du och slår mig i ansiktet. aldrig ska man få tvinga någon.

Vem är du och vem tar du på?

Sent på natten går han ut och smetar vårtvirus på hemlösa. Det är hans sätt att ge tillbaka.

Sen, senare, kastar han sitt blod överallt omkring sig. Blodet skvätter okontrollerat medans han skrattar med innerlig glädje. Det är hans sätt att stänga av. varva ner. koppla från.

Och medans medvetandet smyger sig iväg ler han förnöjt och undrar om han kommer att vakna den här gången. Kanske i en pöl av urin.

Nu är det dags nu är det dags för kycklingwraps.

sista minuten inlägg

Jag arbetar med förändring, utveckling och lite snusk vid sidan om. nej, inget snusk. det blir inget snusk alls faktiskt. inget snusk här inte. jag går bara och lagrar på mig massor. hela jag är fylld med lagrad snusk. det skvalpar omkring där inne. behållarna är nästan fyllda. snart spricker dom. snart vill snusket ut. som i filmerna dom aldrig visar mig.

Jag känner igen det där. Det låter bekant. Jag ser också framåt. jag är inte ett litet avskrap. jag är äkta. en perfekt kombination av det psykiska och fysiska. ett perfekt exempel på lögn. osanning.

sen drogs skynket bort lika plötsligt som aggresivt. svårt att finna ro med min nakenhet, min nakenhet och alla blickar. varje enskilt öga ger sitt kritiska betyg.

äsch. nu går jag och köper öl istället.

min syrgastub i livets hav

jag har ett norskt nummer nu, till vilket man kan ringa om lusten att prata med mig tränger sig på som en ovälkommen vårta. eller en välkommen vårta. man kan ringa till mig i alla fall.

nummret är 41340257, med 0047 innan. det är upplagt lite som ett pussel, så man har nånting att se fram emot. eller förakta. vilket som.

nog om allt nu. dags att take it to the bank, man.

" some are born to sweet delight, some are born to the endless night."
/William Blake, en skön snubbe

abstrakta drömmar från en alternativ verklighet

Rapport från biblioteket, där jag garanterat spenderar en timma varje gång tillfälle ges. En timma är vad som givs. En timma, helt gratis. Tacksamt men inte tillräckligt.

"Vis att du är glad i mej genom att köpa en strumpa till mej." Meningen är från lärare til elev. En elev från ett annat land, en annan kultur, möjligtvis muslim. Hon får lära sig hur man prata norska. Varför vet jag inte. Det enda jag vet är att jag har klarat mig otroligt bra utan den meningen hela mitt liv. Eller? Är den kanske stommen till nordens samhällen? Det kanske är en av de viktigaste meningarna att kunna för att ta konstruktiv plats i dessa regioner. Den berättar ju inte minst hur jävla sjukt vi ser på uppvaktning. Sjukt eller inte så vill jag att någon ger mig en strumpa. En strumpa som säger "jag är glad i dig". Jag skulle kanske spara den i ett litet skrin.

I övrigt är jag anställd på Adecco, världens största bemanningsföretag. Anställningen tillåter plötsliga telefonsamtal där främmande människor hetsar mig till att vakna och skynda till en ny arbetsplats. Anställningen tillåter också lite längre uppdrag, som i mitt fall att sitta i en kassa och höra ljudet av diverse varor som BLIIIIP BLIIIIIIP:ar in en en maskin som räknar ut hur mycket pengar som ska tas och hur mycket pengar som ska ges tillbaka. Det jag som anställd gör är att trycka in några koder. Men det är bara än så länge. Ingen, förutom möjligtvis gud eller någon på Adecco, vet vad nästa uppdrag blir. Det kanske blir som servitör. Det kanske blir i något fattigt jävla kök. Det kan också bli i en helt annan kassa. Allt det där får tiden utvisa. Och adecco. Eller möjligtvis gud.

Än så länge har inte vistelsen burit den sorts frukt jag sökte. Dvs. pengafrukt. Den största prövningen har än så länge varit att klara sig på de futtiga kroner jag haft och att installera mig i ett kollektiv i en främmande stad. Det svåraste är att inte ha en kvinna (av typerna mamma, flickvän eller syster) till vilken man går om man är hungrig, och som följd får något att äta. Plötsligt står jag ensam i ett landskap av främmande köksredskap. Jag känner igen dem. Jag vet att man kombinerar saker som går att köpa i t.ex. affärer med sakerna man kan hitta i köket, gör något jag ännu inte riktigt förstått och sen äter man upp det och tycker att det är gott. Ibland kan man även unna sig något extra, vilket man har i åtanke när man införskaffar sig produkterna för ändamålet (i t.ex. en affär) och går sedan till det så kallade köket och praktiserar de små ritualerna som krävs för att man sedan ska kunna äta och tycka att det är gott. Men övning ger färdighet och en dag, en lycklig dag, kanske jag har förstått hemligheterna bakom det mystiska köket. Det får återigen tiden utvisa.

Tiden utvisar många saker. Förhoppningsvis det man behöver få utvisat för att fortsätta få tiden att utvisa saker. Tiden gör egentligen inte ett skit. Den bara färdas framåt. Fast det kanske den inte alls gör. Det kanske är vi som färdas framåt. Tiden kanske inte ens finns. Den är ju bara ännu ett begrepp på något vi inte riktigt förstår. Skitsamma. Jag är hungrig och sjukt trött på fiskpinnar.

Något som är väldigt aktuellt är att ordna ett norskt telefonkort, vilket gör det möjligt att i alla små intervaller få prata med nära och kära. Om detta kommer det mer. Var tålmodig. Lek lite med ett barn. Klappa det kanske försiktigt på huvudet. Håll det kanske lite i en av de små händerna. Gör vad fan ni vill, sen hörs vi kanske.

Nu ska jag se om jens är här. Han brukar skynda hit från jobbet. Sen är det hem till fiskpinnarna, de tråkiga, avlånga fula jävla fiskpinnarna. Kanske tittar lite på tv. Imorgon ska jag sitta i en kassa.

HA DET BRA
och
PÅ ÅTERSEENDE!