Sent på natten går han ut och smetar vårtvirus på hemlösa. Det är hans sätt att ge tillbaka.
Sen, senare, kastar han sitt blod överallt omkring sig. Blodet skvätter okontrollerat medans han skrattar med innerlig glädje. Det är hans sätt att stänga av. varva ner. koppla från.
Och medans medvetandet smyger sig iväg ler han förnöjt och undrar om han kommer att vakna den här gången. Kanske i en pöl av urin.
Nu är det dags nu är det dags för kycklingwraps.
torsdag, februari 07, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
du skriver fint. sann poesi är när man kan göra äckliga ord vackra.. som urin och skinn.. :)
Skicka en kommentar