Jag harklar ur mig det sista här till er. ni får mitt avskrap. ni får mina mentala rester. det rena guldet behåller jag för mig själv, hårt fastankrat i min hjärnbank. där stannar det tills det sakta börjar ruttna inifrån. efter ett tag är det dött och inte mer än ett fragment av den underbara tanke den en gång var. så går det om man är lat. så går det när man äter pipskägg istället för frukost. m an klarar sig inte på pipskägg. och frukosten är ju starten på hela dagen. det är under frukosten man sätter ribban, strukturerar hur den resterande delen av dagen ska te sig rent energimässigt. och så kommer jag med mitt pipskägg. man blir så trött alltså.
nu var det första segmentet urharklat. och där det första tar slut tar det andra vid, och vi går längst pälsmattans kanter och stirrar på varandras fötter. vem ska nudda pälsen först? du tar steget. du nuddar lite päls. du nuddar lite päls till. sen nuddar jag lite päls och plötsligt nuddar vi båda päls och inte bara pälsmattans päls utan varandras. din päls och min päls. men med så lite yttre päls, som vi envisas med att ta bort på bestämda delar av kroppen av kosntiga anledningar, söker vi oss till den inre pälsen. din inre päls är mjuk, stor och fluffig. smeker sig mot din inre vind så som en manet rör sig i vatten. nästan i utrarapid.
nej, säger du och slår mig i ansiktet. aldrig ska man få tvinga någon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar