Vi ligger knutna i varandra, du och jag. Plötsligt lever vi och andas samma partiklar. Jag har fått dig skjuten in i bihålorna, ner bakom halstappen, ut i hela systemet för att slutligen landa i känslocentrat för att explodera och lämna spår. En dag kanske jag tackar dig utan ord.
Som språket hjärnan talar som bara kroppen förstår. Som det en kram berättar med enbart köttets vokabulär. Som det en lukt förklarar och gör dig påmind om, utan ord, utan ljud. Men med känsla och microskopisk vidröring.
Fast jag kanske bara är lite kåt och ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar