bokstavligt otalat

Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.