ena dagen wienerbröd, andra bara död

Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.

Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.

Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.

Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.