200 meter pansartröskel till lyckan

Jag finner mig själv stirrandes på knivbladet. Blodet är så rött att det känns som att jag speglar mig i det. Det rinner som i en dans ner för handen som krampaktigt håller om knivhandtaget.

Ditt ansikte.
Det bländar mig.
Jag ser dig le. Jag ser allt det där jag såg när du fortfarande var min att älska. Det som du ville ge till bara mig. Det som du ville ge, och jag ville ha, så mycket mer än något annat.

Jag avbryts plötsligt av att jag flyttar handen till en brännande punkt på bröstet, blicken följer snabbt efter och jag inser att det är mitt blod på kniven. Jag inser att det är jag som blöder. Att det är jag som har huggit mig själv.

Det känns som du fortfarande älskar mig.
Ja, för det känns faktiskt som du älskade mig.
Jag vågar tro på det.
Jag låter mig övertygas, hoppas.
Jag anar, jag börjar inse, att det kanske var jag som inte älskade mig själv.
att det var jag som inte älskade mig själv.