Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn

 Det rinner något ur mig.
 Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
 Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.

 Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
 Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
 Det gör mig inte rädd längre.
 Det gör mig lugn.
 Det gör mig inte rädd.

 När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
 Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.