ställ dig mot väggen så skjuter jag snart

 Jag ser. Jag känner. Jag vill inte, men det är nödvändigt. För bakom alla falska ytor ligger verkligheten och sakta självdör i sin egen avföring.
 Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
 För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
  Och här sitter jag och är en del av problemet.