bortom konventionen

Jag skälver. Jag sitter bredvid.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.

En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.

Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.

Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.

Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.